Sitter och kollar på denna filmen nu, och det är första gången jag ser den.

Den verkar vara rätt mysig, och jag har tänkt se den innan flera gånger bara att det inte blivit av..

Jude Law är ju jävligt snygg här, tycker jag.

Perfekt film att se på nu ikväll efter jobbet.

En söt kommentar från filmen: - "Du ser ut som min barbiedocka".  

Riktigt mysig film som jag fick känslan av, och Jude Law alltså.... MUMS tusen gånger om!

Filmen får ***** 4 av stjärnor.

... den försvann nån jävla stans, och jag vette fan vart!!

Dagens höjdpunkt har i alla fall vart att se både A., och O., spela på Oden cup! Speciellt A., som verkligen är jätteduktig, och hon ger verkligen allt och tar för sig - vilket man ska göra i fotboll! Jättetråkigt och tomt blev det när S., åkte hem på eftermiddageb.. Var uppe halv åtta imorse och jag har inte sovit nåt typ så jag är rätt så jävla trött och seg nu.

Har en del saker på gång, och det är ingen jävel som ska få veta förutom två personer. Den som lever får se

Blev gladare nu på kvällen när jag fick träffa min söta kusin A., igen en liten stund i alla fall   

Nu ikväll ska jag på Oden cup, och jag vette fan vad jag skulle ta på mig, men detta blir nog bra! Snyggt men samtidigt bekvämt.

* Väst med pälskrage, ZARA, NY- ÄLSKAR denna västen! Så jävla varm och skön är den.

* Blus, Vila, NY- Denna fastnade jag för direkt när jag såg den, och jag tycker verkligen om denna med!

* Linne, Ginatricot.

* Byxor, Lindex- Love them!

* Strumpor, H&M, NYA- Varma och sköna!

* Armband, köpt i Spanien.

Vakna upp runt åtta imorse då jag blev väckt av några ungar som gick utanför, men det värsta kom sen runt nio då fastighetsskötarna börja sopa upp löven, blåsa med en jävla maskin. Det väsnades utav bara faaaaaan!! Då blev jag inte direkt glad. Stängde ventilen i sovrummet så jag kunde fortsätta sova lite till. Det gråa, trista och dimmiga vädret håller i sig ja. ÄCKEL väder är vad det är, och jävligt deprimerande.

Idag har jag verkligen haft och göra! Tjugo över ett börja jag dammsuga, sen tvätta golven, och sen damma av det som jag inte tog igår. Städningen höll jag på med i två timmar ungefär, men nu är det jävligt skönt att det är gjort förstås!

Cykla till Coop Extra runt halv fyra där jag handla Aftonbladet, Bröd, Choklad, Gurkor (billiga var dem) och Skinka. Sen hem igen i blåsten. Åt upp min sista Baugette när jag kom hem och då hade klockan redan hunnit bli nästan sex..

Strax innan halv sju nu ringde S., så vi bestämde att jag hör av mig när jag är klar. Ska städa toaletten nu och sen ta en dusch plus sminka mig innan jag drar mig mot Frejahallen. Där kommer min fredagkväll spenderas; på Oden cup för att se kusin A., och O., spela fotboll, men det är kul att se dem =)

Blir nog Pizza ikväll faktiskt då jag inte känner för att fixa nån mat idag när man har städat hela dagen. Dags att lägga på ett kål nu så jag inte blir alldeles för sen..

Hoppas att Ni får en trevlig kväll! Tjing tjong

På Coop Extra handla jag Bröd, Gurkor, Aftonbladet, Skinka och Choklad.

Nu när jag har läst ut Plaza Kvinnas December nummer 2o1o, kom jag till den här artikeln som handlade om Helena Christensen. Hon var en av 9o-talets supermodeller, och hon modellar lite fortfarande bland annat för Coca Cola Light. Det var intressant att läsa om så jag tänkte skriva ner vad jag kunde läsa i artikeln.

Ikonstatus, hyllad och ständigt hungrig på nya utmaningar. Det är inte många som kan säga att de lyckats hålla sin modellkarriär på topp i över två decennier. Plaza Kvinna har träffat modeoraklet Helena Christensen för att prata karriär, plastikkirurgi och äkta kärlek.

Artikeln är skriven av Malin Ericsson.

Hon är 41 år gammal - och snyggare än någonsin. Den danska supermodellen har efter sin omtalade comeback ännu en gång fått världen att tappa hakan. Det bruna svallande håret ramat in hennes leende läppar och glittrande ögon, och så fort hon öppnar munnen står det klart varför hon lyckas med just allt som hon tar sig för. Inget hade kunnat få mig att tvivla på att denna kvinna har varit, och fortfarande är, en av vår tids allra största supermodeller.

Drygt två decennier har gått sedan Helena Christensen vann titeln Miss Danmark. Då var hon 18 år gammal och hade hela livet framför sig. Under 9o-talet såg hon, genom samarbeten med Karl Lagerfeld och Peter Lindbergh, till att bli den modell som alla ville arbeta med, och hon syntes på magasinomslag och stortavlor över hela världen, och har inte minst länge varit en av Victoria´s Secrets egna änglar. Många av de stora namnen i branschen, Gianni Versace, Karl Lagerfeld och John Galliano, har flera gånger omnämnt henne som världens vackraste kvinna. I dag har den danska mångsysslerskan arnetat som både butikschef, designer, fotograf och supermodell. Och trots att det har gått drygt 2o år sedan hon först äntrade catwalken är amazonkvinnan Helena precis lika het nu som då.

När den 18-åriga Helena, lite oväntat, ramlade in i modebranschen var hon egentligen inte alls intresserad. Hon fick en möjlighet och bestämde sig för att se vad det kunde leda till. Tanken var att hon skulle ge det ungefär sju dagar för att se om det verkligen fungerade, och under den veckan hann hon med att träffa några av branschens mäktigaste personer.

- Jag tänkte att jag skulle ge det en vecka och om det började ta fart så skulle en modellkarriär vara ett perfekt sätt att få resa och upptäcka världen på, berättar Helena.

De första åren på karriären var därför ganska galna, för att använda Helenas egna ord. I dag ar hon glömt mycket från den perioden men menar att när hon nu tänker tillbaka så känns det som om det var en annan tjej som levde det livet. Det var en speciell period, fylld av resor och mängder av jobb. Men samtidigt som hon startade sin karriär i tidig ålder påpekar Helena att hon absolut inte känner att hon missat något i livet, hon hade gott om tid att växa upp tillsammans med sina vänner innan hon började allt resande.   

- Jag har inte missat något, livet blev plötsligt bara väldigt mycket mer intensivt för mig. Men det är klart att jag saknade mina vänner och min familj, säger hon eftertänksamt.

Sitt stora genombrott fick Helena genom jobben hon gjorde tillsammans med Karl Lagerfeld och Peter Lindbergh under karriärens första år. Efter det kantades vägen av fantastiska strandplåtningar - och en hel del nakenhet. Men om hon egentligen borde ha gjort den typen av plåtningar är inget som helena någonsin funderat över. Hon har alltid sett fotografier på människor som något intressant oavsett om de är med eller utan kläder. Tanken att inte ställa upp på vissa typer av plåtningar har aldrig slagit henne.

- Vi ser alla, mer eller mindre, likadana ut när vi är nakna. Vi har alla kroppsdelar som bör hållas hemliga, säger Helena utan någon som helst genans i rösten.   

Helena har under sina 41 år hunnit med massor av olika yrkesbanor. Med alla dessa olika karriärer visar Helena att så länge man verkligen vill så kan man lyckas med vad som helst.

- Jag har aldrig sett mig själv som en inspiration. Det jag har lyckats med och uppnått hitills är inget jag tror någon strävar efter. Kanske någon ung tjej som dörmmer om ett liv som modell för en kortare period. Men det är absolut inget stort jag har lyckats med. Jag är stolt över at jag haft en sådan stabil och intressant karriär men jag skulle hemskt gärna skriva en bok eller lära mig mer om astrofysik. Det hade gett mig mer tillfredsställelse, understryker Helena allvarligt.

Sommaren 2oo9 gjorde Helena comeback på catwalken efter år av uppehåll. Och inte för en sekund tvivlade hon på sin förmåga eller reflekterade över det faktum att hon kanske inte skulle välkomnas med öppna armar. Hon bestämde sig bara för att återerövra modescenen igen. Enligt henne själv lämnade hon aldrig den, hon arbetade bara under radarn. Hon tror att det är därför hon lyckats bibehålla sin karriär så länge. Knepet var kanske just att då och då hålla sig relativt osynlig. Men som Helena säger, industrin älskar comebacks. Och återigen vänder sig de stora modehusen till henne, och hennes tidigare supermodellskollegor, några Helena snarare mer ser som goda vänner hon inte haft möjligheten att träffa så ofta. Självklart umgås hon fortfarande med en del av dem; nyårsafton har bland annat firats med Christy Turlington och en middag i London intas då tillfället bjuder med Claudia Schiffer. Men tyvärr ses de inte speciellt ofta. Helena har trots ett stormigt liv i mångt och mycket lyckats stå med båda fötterna på jorden, men det gäller inte alla hennes forna kollegor. Flera av modellerna med samma ikonstatus har under perioder av sina liv hamnat snett och valt en mörkare bana.

- Dåligt uppförande och dåliga vanor behöver inte alltid vara en dålig sak. Jag har också varit en bad girl, och det var en fantastisk tid. Man behöver uppleva de sämre sidorna för att kunna se livet från alla olika håll. Men, man kan vara dålig på flera olika sätt, säger Helena mystiskt och lämnar snabbt ämnet.      

Men för danskan är det inte bara en lysande modellkarriär som gäller. Hon har även slagit sig in i den del av branschen som håller sig bakom kameran. Hennes intresse för fotografering började i tidig ålder då hon satt hemma och beundrade familjens fotoalbum. Och hon menar att modellkarriären var en fantastisk skola för en grund som fotograf.

- Allt och ingenting inspirerar mig. Varje sekund av livet; min hjärna är en blandning av känslor som går i gång av varje liten sak som mina ögon uppfattar, säger Helena och det hörs att när hon väl börjar prata om fotografering, så triggar det på allvar igång hennes fantasi. Jag gillar ungefär tre foton jag tar åer år. Jag tvivlar alltid på mig själv, så jag utmanar mig att kanske gilla fem foton per år genom att lära mig nya saler, säger Helena bestämt. 

Det som är så tilltalande med fotografering är tekniken bakom. Helena är besatt av det faktum att hon kan frysa ett ögonblick i livet och fånga det med hjälp av kameran. OCh det är precis den vetskapen som lockar henne.

Uppväxten i Danmark har på sätt och vis hjälpt henne att gålla rätt kurs i karriären. Hon menar att hennes, för många annorlunda uppväxt, hjälper henne att se saker på annorlunda sätt, i Danmark är folk mer lugna och sakliga.

- Men vi har också en liten gnutta galenskap i oss, det har hjälpt mig mycket i jobbet. Galenskapen har vi väl ärvt från vikingarna, säger en skrattande Helena.

Höga skyskrapor, gula taxibilar och ett evigt oavbrutet brus, eller platta landskap, vackra kuster och en stad fylld av tinnar och torn? New York och Köpenhamn - Helenas två hemstäder. Barndommen i Danmark och vuxenlivet i USA, och visst finns det lockelser med bägge länderna. Och det är just skillnaderna som Helena älskar. En skillnad hon beskriver som berusande. Hon kommer från ett litet land med stor känsla för historik, och bor numera i ett land fullt av möjligheter. Det var den obeskrivliga känslan i New York som Helena fastnade för när hon började resa till staden för att börja jobba. Hon kände direkt att hon hörde hemma i New York. Trots att hon varit nästan överallt i världen så är den här modemetropolen en av få platser som gett henne den känslan. Men visst är det stor skillnad från lugna och sedesamma Danmark.

- Jag åker hem väldigt ofta, men New York känns också som hemma. Så, jag åker från ett hem till ett annat, berättar Helena.    

Men att flytta hem till Danmark för alltid är något Helena inte vill tänka på. Hon tror att hon hade blivit galen om hon gjorde upp planer på det sättet. Att planera långsiktigt är inte hennes grej; spontanitet och snabba ryck är hon däremot en fena på. Hennes nästa projekt är en flytt till Buenos Aires, och det ligger inte alltför långt fram i tiden.

Men trots en hektisk och aktiv vardag har Helena svårt att följa den meditationstrend som råder bland celebriteter. Hon ser så lugn och samlad ut på utsidan men hävdar att det råder kaos inuti henne. Varje gång hon gett sig på ett försök att meditera känner hon sig nästan mer stressad.

- När jag känner att jag måste fokusera och rensa hjärnan så lagar jag mat eller städar istället, säger Helena käckt. Meditation funkar inte för mig.

Trots det går hon upp o7.45 varje morgon och gör frukost till sonen Mingus. Han äter, precis som hon, väldigt mycket. Sedan promenerar de tillsammans till skolan. en vardagsrutin Helena tycker om. Har hon ett modelljobb går hon direkt till det, annars tränar hon boxning och arbetar sedan med projekt som hon har igång samtidigt. Dagarna avslutas ofta på samma sätt, hämta Mingus från skolan, läxor och middag. helena blåser direkt hål på den glamourösa bubblan som vilar kring supermodeller. Hon lever ett vanligt liv tillsammans med sin son, som är den absolut viktigaste personen i hennes liv. Och all tid de tillbringar tillsammans är dyrbar. Som singelmamma är livet på dejtingscenen lite svårare, men Helena tror att det enbart är positivt eftersom hon är mer selektiv och menar att om hon ska släppa in någon i sitt liv, och till sin familj, så måste han vara riktigt speciell. hon säger att hon redan från början ratar sådana som egentligen inte är värda varken tiden eller besväret just på grund av hennes ansvarskänsla.

- Men egentligen ser jag mig aldrig som singel, även fast jag är det, menar Helena.

Sonen Mingus är Helenas topprioritet och hon har i flera intervjuer sagt att det är helt otroligt att man själv kan skapa sin bästa vän. Hon och sonen har levt ensamma under i stort sett hela hans uppväxt. Varje dag tillsammans med Mingus är unik och speciell, som ett helt nytt äventyr, menar Helena. Hela hon förändras när hon talar om sonen och förutom ett leende, som till och med hörs på rösten, kommer det danska lugnet hon talat om upp till ytan.

- Han är otroligt coll att vara med. Vi skrattar och diskuterar mycket och utforskar nya spännande saker. Dessutom älskar vi båda Family Guy och Svampbob fyrkant.   

Stämmer det att du aldrig bott tillsammans med en man?

- Nej, det där är ett sådant där trist citat som media har förvridit. Jag har alltid rest väldigt mycket så det känns som om jag aldrig lever på en och samma plats med en person under en längre period, säger Helena med en lätt axelryckning. Men jag har självklart levt i längre förhållanden och då har jag delat hem med dessa personer. Omständigheterna gjorde bara att vi inte sågs speciellt ofta.

Du har dejtat många som arbetat inom kreativa yrken, har du någon speciell manstyp som du faller för?

- Den enda skådespelare jag varit tillsammans med är Mingus pappa. Men jag tror att det är inspirerande att vara med någon som är kreativ. Jag vill bli utmanad och själv utmana. Det är så viktigt att lära känna varandra och upptäcka att man kan få andra att se saker på ett annorlunda sätt. Men vilket yrke de har spelar ingen roll så länge de trycker på rätt knappar inuti mig.

Under hösten har Helena varit aktuell i flera olika kampanjer, men främst har hon synts som kampanjansikte för Coca-Cola Lights senaste kampanj Passion for Fashion. En kampanj Helena för en gångs skull är riktigt nöjd med.

- Jag ser ut som en sådan energifylld person jag i hemlighet avundas, och det gör mig jätteglad, säger Helena.

Klänningen skapad av svenska modedesignern Ida Sjöstedt är hon också nöjd med. Helena beskriver den som en vacker och originell klänning som man blir glad av att bära. Varför valet föll på Helena, är helt enkelt för att Coca-Cola Light tycker att hela hennes person är förknippar med mode.

Att Helena är en ikon associerad med mode är något hon inte alls vant sig vid. Och hon blir trots så många aktiva år fortfarande obekväm när det kommer fram någon på gatan för att ge henne en komplimang. Hon menar att det är bäst att inte ta åt sig av något på djupet. Eftersom när det väl kommer till kritan endast är ett fåtal personer som verkligen känner en och uppskattar alla ens positiva och negativa sidor.

- Det  är nog för att jag är igenkänd för hur jag ser ut och inte för vem jag är, säger hon och pausar. Det kommer väl med jobbet. Men tro mig, hur många positiva kommentarer folk än säger så får jag höra nästan lika många negativa anmärkningar också, inflika Helena bestämt.

Varje specifikt jobb ger ny energi, alla plåtningar kräver annorlunda atmosfärer och det är det som kickar igång mångsysslerskan Helena. Hon menar att hon egentligen inte bara har så mycket energi utan blir utpumpad av att umgås med riktiga energiknippen. Även om hon egentligen önskar att hon hade klarat av att hålla på så själv.

- Jag är i bättre form än någonsin. Och det beror på att jag verkligen utmanar mig själv och tvingar mig att gå och träna. Det är en utmaning eftersom jag egentligen inte är en person som tycker om att träna. Ibland är jag i bra form, och ibland måste jag erkänna att jag är alldeles för lat, skrattar Helena.  

Skulle du i framtiden kunna tänka dig plastikkirurgi?

- Jag har inte emot mycket i livet. Men jag är alldeles för feg för det. Tanken på att någon som rotar runt i ens ansikte och i ens kropp känns väldigt obehaglig.

Vad som väntar Helena i framtiden vill hon inte prata högt om. Hon har många bollar i luften och ett par ännu hemliga projekt på gång.Men det finns i alla fall ingen större risk att hon lägger modellandet på hyllan än på länge.

- Framtiden? Vem vet... Förhoppningsvis många fantastiska ögonblick...

Tidigare ikväll höll jag på att bli galen på den här jävla datorn då Internet hängde sig några gånger, den blir seg och varm som faaaaaan!! Okej, den är lite gammal det är skiten, men jag rensade Cookies då det var ett tag sen jag rensade dem nu. Sen är ju Fejsbook så jävla segt och min dator går trögare än trögast när man är inne där.. Jävligt störande!!

Har tvättat en del idag, och det blev sju maskiner fast jag tvättade dynorna till min Ektorp-soffa plus överdragen på Barstolarna i köket så det blev två extra maskiner utöver kläderna, och handdukarna som jag tog också.

Sprang upp och ner för trapporna med ett dåligt ben. Jag har nog sträckt det där benet eller nån sån där skit, och ryggen den är la lite bättre, men fortfarande sliten!! Sånt stör mig nåt enormt. En annan grej som störde mig det var när jag kolla min mail, och då svor jag en del! PMS - javisst!!

Skulle ha dammsugit idag, men dem där jävla timmarna när man tvättar bara springer iväg! Jag sköt upp det tills imorgon istället då jag likaväl kan ta det innan jag tvättar golvet. Men jag hade att göra ändå; tvätta, hängde upp tvätt, la in tvätt i byrån, la in sängkläder och handdukarna i garderoben, diskat och dammat av har jag också gjort. Imorgon blir det att damma av i storarummet och ta toaletten utöver golven. Har några timmar att slå ihjäl innan besöket kommer så det är lugnt =)

Lite "pensionärs"-varning på mig ikväll när jag kolla på Bingolotto - utan lott, haha! Hade på det i bakgrunden då jag inte tyckte att det fanns något annat att se på innan jag hoppa in i duschen. Ångrar dock att jag inte hade en lott faktiskt.

Leif "Loket" Olsson var ju med. Han såg verkligen gammal ut, men samtidigt pigg vilket är jättekul att se! Ja herregud, kom och tänka på Lilla Göteborgsvarvet för tusen år sen när jag sprang, och jag kommer alltid minnas det! Loket har helt klart vart den bästa även om jag tyckte att han var jävligt störande ibland när man var yngre, så har han helt klart vart bäst! Han ÄR Bingolotto. Mormor gillade honom också har jag för mig och hon spelade alltid med morfar. Efter Loket kommer Lasse Kronér som bästa programledare - utan tvekan.

Hoppas att Ni haft en bra dag! Natti och tjing tjong

Fick lite rabatter från Lindex idag med Posten, och The Guide från Åhléns. Älskar deras små "tidningar" som kommer till julen med alla nyheter och julklappstipsen!

Idag släpptes kollektionen som alla pratar om! Jag tyckte inte att det fanns så jättemycket i kollektionen som jag skulle vilja ha, men det blev en del ändå till slut.. Vissa kläder var bara för mycket och fula - ren skit! Då var Lanvins samarbete bättre förra året, men det kan ju ha och göra med att jag gillar Lanvins klänningar över huvud taget! Här kommer i alla fall mina favoriter från Versace for H&M.

* Svart Kjol med nitar- Denna är rätt fräck, tycker jag!

* Röd Klänning- Jag gillar modellen, och färgen känns helt rätt!

* Lila Klänning- Samma som den röda även om skillnaden är liten! Härlig färg.

* Lila Klänning- VILL HA! Denna skulle jag verkligen vilja ha själa! SNYGG!!

* Svart Klänning- VILL HA! Samma med denna hade jag velat ha själv!

* Röd Klänning- VILL HA! Snygg är denna! Gillar modellen och färgen!

* Rosa Skärp-  VILL HA! Skitläckert skärp!

Nu när jag har läst ut Plaza Kvinnas December nummer 2o1o, kom jag till den här artikeln som handlade om Sådan mor, sådan dotter? Jag tyckte att detta var jävligt intressant att läsa om, och man känner igen sig en del, och det kommer alla att göra på ett eller annat sätt! Så därför tänkte jag skriva ner vad jag kunde läsa i artikeln.

Oavsett om hon är närvarande eller frånvarande; om du ser upp till henne, har en avslappnad relation till henne eller är i ständig konflikt, så är din mamma förmodligen den person som påverkar ditt liv allra mest.

Artikeln är skriven av Charlotta Jakobsson.

Hon bar dig i sin mage, gav dig liv, närde dig, vårdade dig och uppfostrade dig. Din relation till din mamma borde alltså vara okomplicerad; fylld av kärlek, respekt och tacksamhet, men som alla döttrar vet så är det inte alltid så det är. Utan att på något sätt nedvärdera relationen mellan fädrar och deras döttrar vågar jag påstå att din mamma, och relationen du har med henne, är en av de viktigaste pusselbitarna i att du formats till den person du är idag. Kanske till och med den allra viktigaste. Ni är båda kvinnor; och tack vare (eller på grund av, beroende på hur man vill se det) kombinationen av gemensamma gener och påverkan under din uppväxt så är det ofrånkomligt att hon på ett sätt alltid kommer att vara din spegelbild. I henne kan du se en bit av din historia och en del av din framtid.

För mig är det faktumet lika betryggande som skrämmande. Vi har ett speciellt band - förmodligen i likhet med massor av andra mödrar och döttrar - och det är ett band som övergår logik, ord och världslighet. När jag var yngre kunde jag till exempel känna en lätt berusning när min mor tog ett glas vin, vilket jag då tyckte var lika roligt som självklart; jag ifrågasatte aldrig att det kanske inte borde vara fysiskt möjligt. Jag älskar min mor, högaktar henne, beundrar henne på många sätt - och är livrädd för att bli som henne. Min oro lättas inte heller av att ju äldre jag blir, desto fler likheter ser jag mellan oss. Än så länge rör det sig mest om konkreta, men ganska betydelselösa små detaljer; när jag var liten tyckte jag till exempel att min mamma var rolig som hade solglasögon på sig hela tiden, även när det inte var soligt ute. Nu är jag otroligt ljuskänslig själv och drar gärna på mig glajjorna trots en uppenbar brist på solstrålar. Eller, jag minns att hon ofta fick ett trängande behov av att kissa på de mest opraktiska ställen; något som bland annat har resulterat i att vi vid ett tillfälle var tvungna att formligen rusa in i riksdagshuset för att låna deras toalett. en episod som jag kommer att tänka på varje gång jag själv är i sama behov vid något opassande tillfälle, vilket tyvärr händer oftare än jag egentligen vill erkänna.

Mamma är lik sin mamma, som det så fint heter i Siw Malmkvists låt från 1968. Och egentligen är det väl inget fel med det. Min mor har massor med egenskaper som jag skulle vara stolt över att ha. Och det besvärar mig inte nämnvärt att jag behöver bära solglasögon i tid och otid, lika lite som alla de andra små egenheterna som jag ärvt av henne känns belastande. Gör det vår relation okomplicerad? Verkligen inte. För sen dinns det det där andra. De där sakerna som jag ser hos min mor och som jag - trots min kärlek till henne - inte bara är rädd för, utan verkligen fruktar att jag ska ta efter. De där sakerna som gör att jag ogärna speglar mig i henne, av rädsla för att helt enkelt se för mycket av mig själv. De hänger ihop - hennes ständiga kamp med vikten, som över åren resulterat i mer uppgång än nedgång. Hennes fysiska svagheter som resulterat i krämpor och ännu större svagheter. Och hennes oförmåga att ta tag i situationen trots att hon inte är nöjd med den själv, en oförmåga som på sistone fått mig att känna en växande irritation gentemot min mor. Det är inget jag är stolt över, tvärtom. Hon gör naturligtvis så gott hon kan, och jag skäms för att jag känner ilska. Missförstå mig inte - jag klandrar henne inte. Det är inte det frustrationen grundar sig i. Jag kan se att jag och min mamma delar en, åtminstone i hennes fall helt och hållet rättfärdigad, känsla av att ha fått kämpa tillräckligt här i livet, och därmed gjort sig förtjänt av lite lugn och ro. Nej, min ilska grundar sig i rädslan över att titta på henne och inse att jag är likadan själv.

Det låter kanske inte som ett oöverkomligt problem. Jag är uppenbarligen tillräckligt klarsynt för att se konkret vad jag är rädd för, och borde därmed också ha alla möjligheter att vända utveckligen. 

Men det är här som skon klämmer. Banden mellan mor och dotter är oförklarliga, och oförklarligt starka, och just för att hon är min mor så känns det oundvikligt. Som att oavsett hur mycket jag kämpar för att dra åt det andra hållet, så ser jag mig själv istället närma mig henne allt mer. Om det är sant eller inte, och i så fall vilken roll det faktum att vi delar gener spelar gentemot den påverkan hon har haft på mig genom min uppfostran och barndom, är mindre viktigt. Det är känslan av att varken hon eller jag egentligen har kontroll över hennes enorma inflytande över mitt liv som är skrämmande.

Om det nu är någon tröst så är jag knappast ensam. Inte en kvinna i min omgivning har svarat nej på frågan om de är rädda att bli som sina mammor  - även om alla rädslor och orosmoment ser olika ut. En vän, som har en på många sätt ganska komplicerad och distanserad relation till sin mamma, berättar att hon trots det mentala avståndet mellan dem inte kan låta bli att oroa sig för deras inbördes likheter.

- Mest rädd är jag för att jag tar efter hennes mönster när det gäller relationer till män. Jag kan se att jag har samma tendenser som henne när det gäller hennes överdrivna förmåga att anpassa sig och böja sig efter den andra personen. På många sätt är hon väldigt stark och jag ser upp till henne, men när det kommer till relationer så suddar hon liksom ut sig själv helt, och det är jag jätterädd för att ta efter.

Det som kompicerar oron för att bli som våra mödrar, och därmed ofta den relation vi har till varandra, är att det ofta handlar om svåra och stora ämnen, kanske saker som berör våra djupaste rädslor. Om saker som självbild och självkänsla, om hur vi är som kvinnor, om rollen vi spelar i våra förhållanden, om hur vi är som vänner, som partners, som mammor. Om man har ett dåligt eller komplicerat förhållande till sin mamma är chansen att man efterliknar henne kanske ännu mer skrämmande, men även om man - som jag till exempel - står varandra nära och anser sig ha lärt sig och fått med sig miljoner värdefulla ting från henne, så finns det alltid ömma punkter som vi i största möjliga mån vill undvika att ta efter. 

En person som tittat närmare på relationen mellan mammor och deras döttrar är Deborah Tannen, professor i lingvistik och författare till Den där kan du väl inte ha?, en bok om hur mödrar och döttrar kommunicerar. Hon menar att många konflikter mellan mor och dotter grundar sig just i risken/chansen att dottern ska bli som sin mamma.

- Framförallt handlar många problem om missförstånd när det gäller dotterns respektive mammans åsikter om den risken. Mammor ser ofta sig själv i sina döttrar och vill ge råd för att undvika att dottern begår samma misstag som hon själv gjort till exempel, medan dottern, som ofta ser upp väldigt mycket till sin mamma och vill att mamman ska tycka att hon är bra som hon är, tar råden som kritik.

Enligt Dr. Tannen är en annan orsak till konflikt att både mammor och döttrar missförstår maktbalansen i relationen mellan dem.

- Båda parterna tenderar att överdriva den andra personens makt och undervärdera sin egen. Jag hade verkligen en aha-upplevelse när jag insåg det här! När en dotter är liten är mamman hennes hela värld; men många mödrar förstår inte hir och hir mycket de påverkar sina döttrar. På samma sätt tenderar vuxna döttrar att inte se sina mammor som sårbara, och därmed undervärderar de sin påverkan på dem, menar Dr. Tannen.

Det räcker att se sig omkring för att inse att hon har en poäng. En kvinna berättar för mig att hon är fundamentalt olik sin mamma, och dessutom har bott långt från henne i ett annat land under hela sin uppväxt; ändå är hon vettskrämd för att bli som henne. En annan att hon är väldigt lik sin mamma och att den likheten skrämmer henne; trots det har hon svårt att släppa den oerhört täta och nära kontakt de har. Hon nästan tvångsmässigt delar alla aspekter av sitt liv med sin mor, för att sedan bli irriterad när mamman försöker komma med råd, eller, som det heter i dotterns ögon, lägger sig i.

Och det finns så klart lika många sätt som det finns mödrar och döttrar att hantera den här rädslan, och därmed i längden hantera påverkan som våra mammor har på oss.

- I mina samtal har jag hittat hela skalan, från relationer där man ligger i ständig konflikt via relationer där man är verbal och diskuterar och bråkar mycket men ändå står varandra nära, till de som inte bråkar alls. Skillnaderna handlar lika mycket om personlighet som kulturella faktorer tror jag, säger Dr. Tannen.

Själv tillhör jag den sista katergorin, jag bråkar oerhört sällan med min mamma. Trots att jag inte ser mig själv som en konflikträdd person i några andra sammanhang i livet - och det tror jag inte att hon heller är - så tar jag verkligen hänsyn till vad jag säger och gör för att inte skapa konflikter mellan oss. Klok som hon är har hon säkert räknat ut åtminstone delvis hur rädd jag är för att bli som henne, men det är ingenting som jag säger rakt ut. Jag tror att problemet, från min sida, ligger i obehagligheten i att bråka med den person som står mig allra närmast i livet. Att hantera en konflikt med en vän, en kollega eller till och med en partner är inte ens i närheten lika skrämmande, precis som att det inte är speciellt jobbigt att inse att man är ganska lik sin bästa barndomsvän. 

En klok person sa till mig för et ttag sedan att det är fascinerande med vissa människor; de verkar liksom stöpta i samma form. Jag förstod precis vad han menade. Att se sig själv i en annan människa är en enorm trygghet; man får en känsla av rötter och tillhörighet, av att göra hemma, och i bästa fall, att ha en förebild som ligger så pass nära en själv att det faktiskt är realistiskt att sträva ditåt. Men ju mer man ser av sig själv desto lättare är det att bli rädd; vi tenderar ju att vara mycket mer kritiska mot oss själv än mot andra människor. Och däri tror jag nyckeln ligger när det kommer till den vackra, men ack så komplicerade relationen mellan mammor och döttar. Ibland kan det vara svårt att vara objektiv när man tittar på sig själv; men genom att spegla oss i våra mödrar ser vi oss själv, med svagheterna lika blottade som styrkorna. Och hur glada, stolta och tacksamma vi än är för det sistnämnda är det svårt att bortse från rädslan över att det förstnämnda ska ta över. Så är det i alla fall för mig. När jag tittar på min mamma ser jag mig själv; både min historia och en liten del av min framtid. Och det är skrämmande, men också en källa till en oerhörd tacksamhet...