Nu när jag har läst ut Plaza Kvinnas December nummer 2o1o, kom jag till den här artikeln som handlade om Sådan mor, sådan dotter? Jag tyckte att detta var jävligt intressant att läsa om, och man känner igen sig en del, och det kommer alla att göra på ett eller annat sätt! Så därför tänkte jag skriva ner vad jag kunde läsa i artikeln.

Oavsett om hon är närvarande eller frånvarande; om du ser upp till henne, har en avslappnad relation till henne eller är i ständig konflikt, så är din mamma förmodligen den person som påverkar ditt liv allra mest.

Artikeln är skriven av Charlotta Jakobsson.

Hon bar dig i sin mage, gav dig liv, närde dig, vårdade dig och uppfostrade dig. Din relation till din mamma borde alltså vara okomplicerad; fylld av kärlek, respekt och tacksamhet, men som alla döttrar vet så är det inte alltid så det är. Utan att på något sätt nedvärdera relationen mellan fädrar och deras döttrar vågar jag påstå att din mamma, och relationen du har med henne, är en av de viktigaste pusselbitarna i att du formats till den person du är idag. Kanske till och med den allra viktigaste. Ni är båda kvinnor; och tack vare (eller på grund av, beroende på hur man vill se det) kombinationen av gemensamma gener och påverkan under din uppväxt så är det ofrånkomligt att hon på ett sätt alltid kommer att vara din spegelbild. I henne kan du se en bit av din historia och en del av din framtid.

För mig är det faktumet lika betryggande som skrämmande. Vi har ett speciellt band - förmodligen i likhet med massor av andra mödrar och döttrar - och det är ett band som övergår logik, ord och världslighet. När jag var yngre kunde jag till exempel känna en lätt berusning när min mor tog ett glas vin, vilket jag då tyckte var lika roligt som självklart; jag ifrågasatte aldrig att det kanske inte borde vara fysiskt möjligt. Jag älskar min mor, högaktar henne, beundrar henne på många sätt - och är livrädd för att bli som henne. Min oro lättas inte heller av att ju äldre jag blir, desto fler likheter ser jag mellan oss. Än så länge rör det sig mest om konkreta, men ganska betydelselösa små detaljer; när jag var liten tyckte jag till exempel att min mamma var rolig som hade solglasögon på sig hela tiden, även när det inte var soligt ute. Nu är jag otroligt ljuskänslig själv och drar gärna på mig glajjorna trots en uppenbar brist på solstrålar. Eller, jag minns att hon ofta fick ett trängande behov av att kissa på de mest opraktiska ställen; något som bland annat har resulterat i att vi vid ett tillfälle var tvungna att formligen rusa in i riksdagshuset för att låna deras toalett. en episod som jag kommer att tänka på varje gång jag själv är i sama behov vid något opassande tillfälle, vilket tyvärr händer oftare än jag egentligen vill erkänna.

Mamma är lik sin mamma, som det så fint heter i Siw Malmkvists låt från 1968. Och egentligen är det väl inget fel med det. Min mor har massor med egenskaper som jag skulle vara stolt över att ha. Och det besvärar mig inte nämnvärt att jag behöver bära solglasögon i tid och otid, lika lite som alla de andra små egenheterna som jag ärvt av henne känns belastande. Gör det vår relation okomplicerad? Verkligen inte. För sen dinns det det där andra. De där sakerna som jag ser hos min mor och som jag - trots min kärlek till henne - inte bara är rädd för, utan verkligen fruktar att jag ska ta efter. De där sakerna som gör att jag ogärna speglar mig i henne, av rädsla för att helt enkelt se för mycket av mig själv. De hänger ihop - hennes ständiga kamp med vikten, som över åren resulterat i mer uppgång än nedgång. Hennes fysiska svagheter som resulterat i krämpor och ännu större svagheter. Och hennes oförmåga att ta tag i situationen trots att hon inte är nöjd med den själv, en oförmåga som på sistone fått mig att känna en växande irritation gentemot min mor. Det är inget jag är stolt över, tvärtom. Hon gör naturligtvis så gott hon kan, och jag skäms för att jag känner ilska. Missförstå mig inte - jag klandrar henne inte. Det är inte det frustrationen grundar sig i. Jag kan se att jag och min mamma delar en, åtminstone i hennes fall helt och hållet rättfärdigad, känsla av att ha fått kämpa tillräckligt här i livet, och därmed gjort sig förtjänt av lite lugn och ro. Nej, min ilska grundar sig i rädslan över att titta på henne och inse att jag är likadan själv.

Det låter kanske inte som ett oöverkomligt problem. Jag är uppenbarligen tillräckligt klarsynt för att se konkret vad jag är rädd för, och borde därmed också ha alla möjligheter att vända utveckligen. 

Men det är här som skon klämmer. Banden mellan mor och dotter är oförklarliga, och oförklarligt starka, och just för att hon är min mor så känns det oundvikligt. Som att oavsett hur mycket jag kämpar för att dra åt det andra hållet, så ser jag mig själv istället närma mig henne allt mer. Om det är sant eller inte, och i så fall vilken roll det faktum att vi delar gener spelar gentemot den påverkan hon har haft på mig genom min uppfostran och barndom, är mindre viktigt. Det är känslan av att varken hon eller jag egentligen har kontroll över hennes enorma inflytande över mitt liv som är skrämmande.

Om det nu är någon tröst så är jag knappast ensam. Inte en kvinna i min omgivning har svarat nej på frågan om de är rädda att bli som sina mammor  - även om alla rädslor och orosmoment ser olika ut. En vän, som har en på många sätt ganska komplicerad och distanserad relation till sin mamma, berättar att hon trots det mentala avståndet mellan dem inte kan låta bli att oroa sig för deras inbördes likheter.

- Mest rädd är jag för att jag tar efter hennes mönster när det gäller relationer till män. Jag kan se att jag har samma tendenser som henne när det gäller hennes överdrivna förmåga att anpassa sig och böja sig efter den andra personen. På många sätt är hon väldigt stark och jag ser upp till henne, men när det kommer till relationer så suddar hon liksom ut sig själv helt, och det är jag jätterädd för att ta efter.

Det som kompicerar oron för att bli som våra mödrar, och därmed ofta den relation vi har till varandra, är att det ofta handlar om svåra och stora ämnen, kanske saker som berör våra djupaste rädslor. Om saker som självbild och självkänsla, om hur vi är som kvinnor, om rollen vi spelar i våra förhållanden, om hur vi är som vänner, som partners, som mammor. Om man har ett dåligt eller komplicerat förhållande till sin mamma är chansen att man efterliknar henne kanske ännu mer skrämmande, men även om man - som jag till exempel - står varandra nära och anser sig ha lärt sig och fått med sig miljoner värdefulla ting från henne, så finns det alltid ömma punkter som vi i största möjliga mån vill undvika att ta efter. 

En person som tittat närmare på relationen mellan mammor och deras döttrar är Deborah Tannen, professor i lingvistik och författare till Den där kan du väl inte ha?, en bok om hur mödrar och döttrar kommunicerar. Hon menar att många konflikter mellan mor och dotter grundar sig just i risken/chansen att dottern ska bli som sin mamma.

- Framförallt handlar många problem om missförstånd när det gäller dotterns respektive mammans åsikter om den risken. Mammor ser ofta sig själv i sina döttrar och vill ge råd för att undvika att dottern begår samma misstag som hon själv gjort till exempel, medan dottern, som ofta ser upp väldigt mycket till sin mamma och vill att mamman ska tycka att hon är bra som hon är, tar råden som kritik.

Enligt Dr. Tannen är en annan orsak till konflikt att både mammor och döttrar missförstår maktbalansen i relationen mellan dem.

- Båda parterna tenderar att överdriva den andra personens makt och undervärdera sin egen. Jag hade verkligen en aha-upplevelse när jag insåg det här! När en dotter är liten är mamman hennes hela värld; men många mödrar förstår inte hir och hir mycket de påverkar sina döttrar. På samma sätt tenderar vuxna döttrar att inte se sina mammor som sårbara, och därmed undervärderar de sin påverkan på dem, menar Dr. Tannen.

Det räcker att se sig omkring för att inse att hon har en poäng. En kvinna berättar för mig att hon är fundamentalt olik sin mamma, och dessutom har bott långt från henne i ett annat land under hela sin uppväxt; ändå är hon vettskrämd för att bli som henne. En annan att hon är väldigt lik sin mamma och att den likheten skrämmer henne; trots det har hon svårt att släppa den oerhört täta och nära kontakt de har. Hon nästan tvångsmässigt delar alla aspekter av sitt liv med sin mor, för att sedan bli irriterad när mamman försöker komma med råd, eller, som det heter i dotterns ögon, lägger sig i.

Och det finns så klart lika många sätt som det finns mödrar och döttrar att hantera den här rädslan, och därmed i längden hantera påverkan som våra mammor har på oss.

- I mina samtal har jag hittat hela skalan, från relationer där man ligger i ständig konflikt via relationer där man är verbal och diskuterar och bråkar mycket men ändå står varandra nära, till de som inte bråkar alls. Skillnaderna handlar lika mycket om personlighet som kulturella faktorer tror jag, säger Dr. Tannen.

Själv tillhör jag den sista katergorin, jag bråkar oerhört sällan med min mamma. Trots att jag inte ser mig själv som en konflikträdd person i några andra sammanhang i livet - och det tror jag inte att hon heller är - så tar jag verkligen hänsyn till vad jag säger och gör för att inte skapa konflikter mellan oss. Klok som hon är har hon säkert räknat ut åtminstone delvis hur rädd jag är för att bli som henne, men det är ingenting som jag säger rakt ut. Jag tror att problemet, från min sida, ligger i obehagligheten i att bråka med den person som står mig allra närmast i livet. Att hantera en konflikt med en vän, en kollega eller till och med en partner är inte ens i närheten lika skrämmande, precis som att det inte är speciellt jobbigt att inse att man är ganska lik sin bästa barndomsvän. 

En klok person sa till mig för et ttag sedan att det är fascinerande med vissa människor; de verkar liksom stöpta i samma form. Jag förstod precis vad han menade. Att se sig själv i en annan människa är en enorm trygghet; man får en känsla av rötter och tillhörighet, av att göra hemma, och i bästa fall, att ha en förebild som ligger så pass nära en själv att det faktiskt är realistiskt att sträva ditåt. Men ju mer man ser av sig själv desto lättare är det att bli rädd; vi tenderar ju att vara mycket mer kritiska mot oss själv än mot andra människor. Och däri tror jag nyckeln ligger när det kommer till den vackra, men ack så komplicerade relationen mellan mammor och döttar. Ibland kan det vara svårt att vara objektiv när man tittar på sig själv; men genom att spegla oss i våra mödrar ser vi oss själv, med svagheterna lika blottade som styrkorna. Och hur glada, stolta och tacksamma vi än är för det sistnämnda är det svårt att bortse från rädslan över att det förstnämnda ska ta över. Så är det i alla fall för mig. När jag tittar på min mamma ser jag mig själv; både min historia och en liten del av min framtid. Och det är skrämmande, men också en källa till en oerhörd tacksamhet... 

 

neli

17 november 2011 11:46

asså dem kläderna med en massa hawaii mönster på haha. dem var ju skitfula men dem andra var riktigt snygga faktiskt.. fanns en hel del snygga klänningar och accessoarerna gillar jag också! och ja sen finns det ju såna människor också som köper och säljer dem sen haha. konstigt! jag har suttit och kämpat i snart 2 timmar med att komma in på h&m:s hemsida, men det funkar inte.. så jävla sur!

ja jag ska nog köpa mig michael kors klockan... måste ha en haha. fick en hel del pengar på födelsedagen så måste slösa dem på något snyggt haha.
kram

http://iamsofashion.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

   Min absoluta drömväska ALLA kategorier    En Chanel-väska kommer jag definitivt äga en dag!  #Chanel #Chanelbag ...

Idag åkte jag in till stan då jag inte vart där på länge. Utbudet är mycket bättre inne i stan också, och nu innan Jul är det så mysigt att gå där inne med all julpyntning som är. Vill helst åka till stan minst en gång när jag är hemma i Göteborg. Ja...

Idag var det dags att åka hem till Göteborg igen, sista gången innan jul. Då jag är sjukskriven nu behöver jag komma bort lite, och då passar det jättebra att åka hem. Som vanligt har jag gått en sväng på Torget som jag brukar göra när jag kommit hit...

Om det blev lite shopping igår kan man ju säga att jag tog igen det idag - med råge!! Haha, det blev en del. Var inne i alla möjliga butiker idag där jag kollat runt. Dock så har inte nåt vart särskilt dyrt utan jag har kommit undan väldigt bra ändå....

Tidigare idag åkte jag hem till Göteborg så som vanligt gick jag ner till Torget nu på kvällen för att kika lite. Hann inte med så många butiker idag fast å andra sidan har jag ju hela helgen på mig. Däremot såg jag att Vero Moda hade 5o% på ALLT i h...