Nu när jag har läst ut Plaza Kvinnas December nummer 2o1o, kom jag till den här artikeln som handlade om Sådan mor, sådan dotter? Jag tyckte att detta var jävligt intressant att läsa om, och man känner igen sig en del, och det kommer alla att göra på ett eller annat sätt! Så därför tänkte jag skriva ner vad jag kunde läsa i artikeln.

Oavsett om hon är närvarande eller frånvarande; om du ser upp till henne, har en avslappnad relation till henne eller är i ständig konflikt, så är din mamma förmodligen den person som påverkar ditt liv allra mest.

Artikeln är skriven av Charlotta Jakobsson.

Hon bar dig i sin mage, gav dig liv, närde dig, vårdade dig och uppfostrade dig. Din relation till din mamma borde alltså vara okomplicerad; fylld av kärlek, respekt och tacksamhet, men som alla döttrar vet så är det inte alltid så det är. Utan att på något sätt nedvärdera relationen mellan fädrar och deras döttrar vågar jag påstå att din mamma, och relationen du har med henne, är en av de viktigaste pusselbitarna i att du formats till den person du är idag. Kanske till och med den allra viktigaste. Ni är båda kvinnor; och tack vare (eller på grund av, beroende på hur man vill se det) kombinationen av gemensamma gener och påverkan under din uppväxt så är det ofrånkomligt att hon på ett sätt alltid kommer att vara din spegelbild. I henne kan du se en bit av din historia och en del av din framtid.

För mig är det faktumet lika betryggande som skrämmande. Vi har ett speciellt band - förmodligen i likhet med massor av andra mödrar och döttrar - och det är ett band som övergår logik, ord och världslighet. När jag var yngre kunde jag till exempel känna en lätt berusning när min mor tog ett glas vin, vilket jag då tyckte var lika roligt som självklart; jag ifrågasatte aldrig att det kanske inte borde vara fysiskt möjligt. Jag älskar min mor, högaktar henne, beundrar henne på många sätt - och är livrädd för att bli som henne. Min oro lättas inte heller av att ju äldre jag blir, desto fler likheter ser jag mellan oss. Än så länge rör det sig mest om konkreta, men ganska betydelselösa små detaljer; när jag var liten tyckte jag till exempel att min mamma var rolig som hade solglasögon på sig hela tiden, även när det inte var soligt ute. Nu är jag otroligt ljuskänslig själv och drar gärna på mig glajjorna trots en uppenbar brist på solstrålar. Eller, jag minns att hon ofta fick ett trängande behov av att kissa på de mest opraktiska ställen; något som bland annat har resulterat i att vi vid ett tillfälle var tvungna att formligen rusa in i riksdagshuset för att låna deras toalett. en episod som jag kommer att tänka på varje gång jag själv är i sama behov vid något opassande tillfälle, vilket tyvärr händer oftare än jag egentligen vill erkänna.

Mamma är lik sin mamma, som det så fint heter i Siw Malmkvists låt från 1968. Och egentligen är det väl inget fel med det. Min mor har massor med egenskaper som jag skulle vara stolt över att ha. Och det besvärar mig inte nämnvärt att jag behöver bära solglasögon i tid och otid, lika lite som alla de andra små egenheterna som jag ärvt av henne känns belastande. Gör det vår relation okomplicerad? Verkligen inte. För sen dinns det det där andra. De där sakerna som jag ser hos min mor och som jag - trots min kärlek till henne - inte bara är rädd för, utan verkligen fruktar att jag ska ta efter. De där sakerna som gör att jag ogärna speglar mig i henne, av rädsla för att helt enkelt se för mycket av mig själv. De hänger ihop - hennes ständiga kamp med vikten, som över åren resulterat i mer uppgång än nedgång. Hennes fysiska svagheter som resulterat i krämpor och ännu större svagheter. Och hennes oförmåga att ta tag i situationen trots att hon inte är nöjd med den själv, en oförmåga som på sistone fått mig att känna en växande irritation gentemot min mor. Det är inget jag är stolt över, tvärtom. Hon gör naturligtvis så gott hon kan, och jag skäms för att jag känner ilska. Missförstå mig inte - jag klandrar henne inte. Det är inte det frustrationen grundar sig i. Jag kan se att jag och min mamma delar en, åtminstone i hennes fall helt och hållet rättfärdigad, känsla av att ha fått kämpa tillräckligt här i livet, och därmed gjort sig förtjänt av lite lugn och ro. Nej, min ilska grundar sig i rädslan över att titta på henne och inse att jag är likadan själv.

Det låter kanske inte som ett oöverkomligt problem. Jag är uppenbarligen tillräckligt klarsynt för att se konkret vad jag är rädd för, och borde därmed också ha alla möjligheter att vända utveckligen. 

Men det är här som skon klämmer. Banden mellan mor och dotter är oförklarliga, och oförklarligt starka, och just för att hon är min mor så känns det oundvikligt. Som att oavsett hur mycket jag kämpar för att dra åt det andra hållet, så ser jag mig själv istället närma mig henne allt mer. Om det är sant eller inte, och i så fall vilken roll det faktum att vi delar gener spelar gentemot den påverkan hon har haft på mig genom min uppfostran och barndom, är mindre viktigt. Det är känslan av att varken hon eller jag egentligen har kontroll över hennes enorma inflytande över mitt liv som är skrämmande.

Om det nu är någon tröst så är jag knappast ensam. Inte en kvinna i min omgivning har svarat nej på frågan om de är rädda att bli som sina mammor  - även om alla rädslor och orosmoment ser olika ut. En vän, som har en på många sätt ganska komplicerad och distanserad relation till sin mamma, berättar att hon trots det mentala avståndet mellan dem inte kan låta bli att oroa sig för deras inbördes likheter.

- Mest rädd är jag för att jag tar efter hennes mönster när det gäller relationer till män. Jag kan se att jag har samma tendenser som henne när det gäller hennes överdrivna förmåga att anpassa sig och böja sig efter den andra personen. På många sätt är hon väldigt stark och jag ser upp till henne, men när det kommer till relationer så suddar hon liksom ut sig själv helt, och det är jag jätterädd för att ta efter.

Det som kompicerar oron för att bli som våra mödrar, och därmed ofta den relation vi har till varandra, är att det ofta handlar om svåra och stora ämnen, kanske saker som berör våra djupaste rädslor. Om saker som självbild och självkänsla, om hur vi är som kvinnor, om rollen vi spelar i våra förhållanden, om hur vi är som vänner, som partners, som mammor. Om man har ett dåligt eller komplicerat förhållande till sin mamma är chansen att man efterliknar henne kanske ännu mer skrämmande, men även om man - som jag till exempel - står varandra nära och anser sig ha lärt sig och fått med sig miljoner värdefulla ting från henne, så finns det alltid ömma punkter som vi i största möjliga mån vill undvika att ta efter. 

En person som tittat närmare på relationen mellan mammor och deras döttrar är Deborah Tannen, professor i lingvistik och författare till Den där kan du väl inte ha?, en bok om hur mödrar och döttrar kommunicerar. Hon menar att många konflikter mellan mor och dotter grundar sig just i risken/chansen att dottern ska bli som sin mamma.

- Framförallt handlar många problem om missförstånd när det gäller dotterns respektive mammans åsikter om den risken. Mammor ser ofta sig själv i sina döttrar och vill ge råd för att undvika att dottern begår samma misstag som hon själv gjort till exempel, medan dottern, som ofta ser upp väldigt mycket till sin mamma och vill att mamman ska tycka att hon är bra som hon är, tar råden som kritik.

Enligt Dr. Tannen är en annan orsak till konflikt att både mammor och döttrar missförstår maktbalansen i relationen mellan dem.

- Båda parterna tenderar att överdriva den andra personens makt och undervärdera sin egen. Jag hade verkligen en aha-upplevelse när jag insåg det här! När en dotter är liten är mamman hennes hela värld; men många mödrar förstår inte hir och hir mycket de påverkar sina döttrar. På samma sätt tenderar vuxna döttrar att inte se sina mammor som sårbara, och därmed undervärderar de sin påverkan på dem, menar Dr. Tannen.

Det räcker att se sig omkring för att inse att hon har en poäng. En kvinna berättar för mig att hon är fundamentalt olik sin mamma, och dessutom har bott långt från henne i ett annat land under hela sin uppväxt; ändå är hon vettskrämd för att bli som henne. En annan att hon är väldigt lik sin mamma och att den likheten skrämmer henne; trots det har hon svårt att släppa den oerhört täta och nära kontakt de har. Hon nästan tvångsmässigt delar alla aspekter av sitt liv med sin mor, för att sedan bli irriterad när mamman försöker komma med råd, eller, som det heter i dotterns ögon, lägger sig i.

Och det finns så klart lika många sätt som det finns mödrar och döttrar att hantera den här rädslan, och därmed i längden hantera påverkan som våra mammor har på oss.

- I mina samtal har jag hittat hela skalan, från relationer där man ligger i ständig konflikt via relationer där man är verbal och diskuterar och bråkar mycket men ändå står varandra nära, till de som inte bråkar alls. Skillnaderna handlar lika mycket om personlighet som kulturella faktorer tror jag, säger Dr. Tannen.

Själv tillhör jag den sista katergorin, jag bråkar oerhört sällan med min mamma. Trots att jag inte ser mig själv som en konflikträdd person i några andra sammanhang i livet - och det tror jag inte att hon heller är - så tar jag verkligen hänsyn till vad jag säger och gör för att inte skapa konflikter mellan oss. Klok som hon är har hon säkert räknat ut åtminstone delvis hur rädd jag är för att bli som henne, men det är ingenting som jag säger rakt ut. Jag tror att problemet, från min sida, ligger i obehagligheten i att bråka med den person som står mig allra närmast i livet. Att hantera en konflikt med en vän, en kollega eller till och med en partner är inte ens i närheten lika skrämmande, precis som att det inte är speciellt jobbigt att inse att man är ganska lik sin bästa barndomsvän. 

En klok person sa till mig för et ttag sedan att det är fascinerande med vissa människor; de verkar liksom stöpta i samma form. Jag förstod precis vad han menade. Att se sig själv i en annan människa är en enorm trygghet; man får en känsla av rötter och tillhörighet, av att göra hemma, och i bästa fall, att ha en förebild som ligger så pass nära en själv att det faktiskt är realistiskt att sträva ditåt. Men ju mer man ser av sig själv desto lättare är det att bli rädd; vi tenderar ju att vara mycket mer kritiska mot oss själv än mot andra människor. Och däri tror jag nyckeln ligger när det kommer till den vackra, men ack så komplicerade relationen mellan mammor och döttar. Ibland kan det vara svårt att vara objektiv när man tittar på sig själv; men genom att spegla oss i våra mödrar ser vi oss själv, med svagheterna lika blottade som styrkorna. Och hur glada, stolta och tacksamma vi än är för det sistnämnda är det svårt att bortse från rädslan över att det förstnämnda ska ta över. Så är det i alla fall för mig. När jag tittar på min mamma ser jag mig själv; både min historia och en liten del av min framtid. Och det är skrämmande, men också en källa till en oerhörd tacksamhet... 

Usch, det är verkligen kallt ute på kvällarna och på morgonen nu. Det märks att det är vinter om man säger så.. För mina händer är detta det värsta klimatet, och för hyn också för den delen fast mest för händerna.

När jag gick till Willys efter fyra var det rätt så skönt, men då kom världens dimma så det var inte så jävla kallt ute. Köpte Chic, Glödlampor, Sallad och Tv-tidningen där. Sen när jag kom hem och skulle sätta i en av dem där jävla glödlamporna så funka den inte, så jag tog cykeln till Willys innan åtta sen för att byta ut dem. Det var då jag kände hur äckligt kallt det är!! Andra gången det blev fel med dem där jävla lamporna. Trodde att det var fel på själva Lampfoten när dem inte funka, men det var inte den det var fel på då jag testa med en annan och det var inga problem! Nu hoppas jag att jag slipper köpa den där skiten på ett tag!!

Har kommit igång med läsandet igen, och jag tycker att det är så himla skönt att sitta i sängen och läsa. Där kan jag koppla av mest utan några störande moment.

Annars en trist dag! Som denna månaden brukar vara. Imorgon blir det dock andra bullar med tvätt och dammsugning. Hoppas att Ni haft en bra dag! Natti och tjing tjong!

Just det ja. Såg A., på Willys första gången jag var där, och det var kul att se honom! Hade lust att säga nåt till honom; typ hälsa till Han, men jag höll käft. Lika bra att inte säga nåt tänkte jag bara. Lika blyg som vanligt var han..

Köpte CHIC tidigare idag på Willys.

Idag har jag klätt mig slappt och bekvämt, men allt kommer ifrån H&M, till och med underkläderna. Lite kul ändå att alla kläder är från samma butik!

* Cardigan, H&M, NY- Denna är verkligen underbar! Varm och skön är den!

* Topp, H&M, NY- Jätteskön topp!

* Mysbyxor, H&M, NYA- Älskar dem.

* Strumpor, H&M, NYA- Varma och goa är dessa strumporna som är perfekta att ha när det är kallt ute.

 YEAH, idag har vi ÄNTLIGEN haft lite sol och fint väder!!

Jag tog denna bilden från köksfönstret tidigare idag

Så här fina borde ALLA dagar vara denna månaden då November suger.

Man kan tro att det är September ute istället för November.

Nu när jag har läst ut Plaza Kvinnas December nummer 2o1o, kom jag till den här artikeln som hanlade om Modeundret Phoebe Philo. Phoebe jobbar som chefsdesigner hos modehuset Celiné. Det var intressant att läsa om så jag tänkte skriva ner vad jag kunde läsa i artikeln.

Det finns få designers som förtjänar ikonstatus medam de designar, lever och regerar. Brittiska Phoebe Philo är en av dem. Som före detta chefsdesigner för Chloé, och som nuvarande på Celiné, har hon skapat en kvinnligt tidlös look som lever för alltid.

Artikeln är skriven av Charlotta Rudarp-Berggren.

"Phoebe Philos inflytande sträcker sig långt utanför modevärldens insatta ... den här visningen och kollektionen var en succé i sig självt. Den utökade på ett direkt sätt Celiné-världens gränser (hela vägen till rockfestivalerna) och bekräftade Philos förmåga att behärska alla koder som bygger upp hennes framgångsrika märke", skrev style.com;s Nicole Phelps i sin recension av Phoebe Ohilos vår/sommar-visning 2o11 för modehuset Celiné.  

Philo har nu visat tre säsonger av minimalistiska, sportiga kläder för en modern kvinna. Något som ligger precis rätt i tiden. Och just det där med att ligga rätt i tiden, tycks vara hemligheten bakom Phoebe Philos framgångar.

Redan som elev på Central Saint Marins väckte Ohilo uppmärksamhet, då med sin personliga stil. På den tiden bestod hennes look av en glittrig hiphip-stil komplett med långa lösnaglar och en guldtand i den övre tandraden. Efter en rundfrågning bland personalen på Central Saint Martins, och bland elever som studerade samtidigt som Philo, så verkar den generella konsensusen vara att hon redan då var en"it-girl". Philo var någon som många ville vara, eller åtminstone se ut som.

- Hon hade en speciell stil, eller flera snarare. Hon var liksom alltid ett steg före alla andra, kommenterar en av de tillfrågade tidigare Central Saint Martins-studenterna.

Någon som uppmärksammade Philos talang och spännande personliga stil redan under designhögskoleåren var Stella McCartney. McCartney tog sin examen från Central Saint Martins ett år innan Philo. Efter avklarad examen rekryterades Philo till Chloé 1997 av just McCartney som då tagit över rollen som chefsdesigner för det omtalade modehuset.

Första kollektionen gjord av McCartney och Ohilo för Cholé blev varmt mottagen av modepressen. coh på det spåret fortsatte det. De efterförljande kollektionerna hyllades av både moderedaktörer och konsumenter, vilket naturligtvis hjälpte till att skapa den beryktade hypen kring märket. Redan under tiden hon var McCartneys högra hand viskades det om hur stor roll Ohilo egentligen hade i skapandet av Chloés unga, hippa stil. När Stella McCartney år 2oo1 lämnade Chloé för att skapa sin egen signaturlinje, lämnade hon plats åt Philo att kliva i hennes skor som Chloés chefsdesigner. Och Philos första kollektion för Chloé gav modepressen vatten på kvarnen gällandes vems hipp-formula som egentligen gjort det franska modehuset så populärt. Enkla välskurna basplagg, bikinis med aptryck och rastafarifärger gjorde hennes debutkollektion till en direkt succé. Efter det följde modeklassiker som tröjan med banantryck och handväskan kallad Paddington.

Men viktigare än så var att Philo cementerade sin roll som en av det tidiga 2ooo-talets mest intressanta och relevanta designers. Hon skapade den moderna kvinnans idealgarderob.

- Hon har en konsekvent definition av den moderna kvinnan med referenser och influenser från de senaste tio årens mode för kvinnor. Hon sätter klassiska plagg i ett modernt och bärbart sammanhang. Det i kombination med en stark redigering av material, form och färgskalor som speglar dagens kvinna och hennes position, säger Adam Saletti, som ger ut tidningen The Gentlewoman.

Philo tycks också vara en lika modern, stark och egensinnig kvinna rent privat. År 2oo6 valde hon att hoppa av chefsjobbet på Chloé för att på heltid ägna sig åt familj och sina två små barn. Ett ovanligt val kan tyckas, men något som också skulle visa sig vara ett smart karriärsdrag. Genom att lämna modevärlden hungrades efter Philos plagg i nästan två år kunde hon när det franska modehuset Celiné knackade på dörren förhandla sig fram till exakt den roll hon ville ha. Rent praktiskt innebär det att Philo, trots att Celiné är franskt och baserat i Paris, har fått förlägga sin designstudio i London.

Baserad i London är också den nua publikationen The Gentlewoman. Det är en tidning med en liknande estetik som Philos. Philo valdes däremot som omslagskvinna till premiärnumret.

- Det var den perfekta timingen med Phoebes första Celiné-kollektion och vårt första nummer. Phoebe är den starkast lysande symbolen för den nya kvinnan. Hon är kvinnan i tiden, understryker utgivaren Adam Saletti.

Det är alltså nu två år sedan som det franska modehuset Celiné kontaktade Philo med erbjudandet att ta över rollen som chefsdesigner. Och på bara tre säsonger har hon lyckats rita om garderoben för dagens kvinna. Det handlar om strömlinjeformad minimalism, enkla basplagg men med en ständig följeslagare i form av nya hippa, detaljer och accessoarer.

Med sin fingertoppskänsla bemästrar Phoebe Philo ett brett spektra av olika stilar. Precis som andra modelegender som Karl Lagerfeld och Yves Saint Laurent, så behärskar hon tekniken att hoppa från stil till stil samtidigt som det alltid finns en konsekvens och något som andas "Philo" över kollektionerna. Något som går väl i linje med modernitetsbegreppet och dess flyktighet. Det håller Adam Saletti med om:

- "Modernt" är alltid ett flyktigt begrepp. Just nu definierar Phoebe Philo kvinnligt mode, för och av kvinnor, starkare än någon annan designer...  

Nu har jag suttit och kollat igenom CHIC nummer 24 (18 November) 2o1o, för att se om det fanns något i tidningen som jag ville ha. Jag har nästan bara hittat kläder denna gången, och det blev inte så mycket.

Detta hittade jag i Chic nummer 24 (18 November) 2o1o:

* Pumps ASOS finns hos www.asos.com, 515 kronor- VILL HA! Tycker att dessa är jättesöta och fina! Inte så jävla dyra är dem heller så!

* Lanvin for H&M, 1499 kronor- VILL HA! Älskar den rosa färgen på klänningen! Dessutom gillar jag verkligen Lanvin-fodral!

* Lanvin for H&M, 1499 kronor- VILL HA! Ytterligare en klänning som man skulle vilja ha! Färgen är la inte min färg, men jag älskar ändå klänningen!

* Lanvin for H&M, 1999 kronor- VILL HA! Denna är sjuktsnygg också! Dessa är mina absoluta favoriter från Lanvins kollektion i samarbete med H&M.