Nu när jag har läst ut Glaomours September nummer 2o1o, kom jag till den här Lunchdejten med Denise Rudberg. Hon är Sveriges chick-lit drottning, och jag har några av hennes böcker, så jag tänkte skriva ner vad jag kunde läsa om henne i artikeln.

Sveriges okrönta drottning av chick-lit har börjat skriva deckare - kan det bli bättre? Japp, du får luncha med Denise Rudberg, via Elin kling.

Artikeln är skriven av Elin Kling.

Vad spännande att du har börjat skriva deckare! De ser jag fram emot att läsa!

- Ja, det är kul att göra någonting lite annorlunda. När jag började skriva böcker och skrev om vad folk hade på sig blev det ett ramaskri, det var så himla fult och smutsigt, då fanns inte modebloggare. Jag debuterade för tio år sedan och jag fick alltid förklara mig i alla intervjuer varför jag alltid nämnde märken på kläderna.

Jag tänkte faktiskt fråga om du inspireras av modebloggare i ditt skrivande men det kanske är så att det är vi som inspireras av dig?

- Jag skulle känna mig lite lökig om jag var 3o år och modebloggare. Det är er grej liksom.

Hur pass modeintresserad är du?

- Jag har alltid varit det. Jag jobbade hos en fotograf i new York. Jag roas av mode, det är intressant och en del av hela vår nutid.  

Du kallar din deckare elegant-crime, betyder det att du tar med dig chick-lit till deckaren?

- Alla svenska deckare skriver diskbänksrealism, allt ska vara ganska svårmodigt. Jag vill shapea upp det lite, snygga till allting. Plus att i de världarna finns ju alla pengarna, allting spännande sker där. Det är ju inte så att allt spänande sker in the fucking bush.

Idag skriver var tredje tjej en blogg och många är modebloggar, vad tycker du om mode`Det är ju extremt utseendefixerat?

- Man måste våga lite på att alla sätter sina egna gränser. Jag tycker att det är skitbra att det har blivit som det har blivit. Unga tjejer idag tar fasen så mycket mer plats, Unga killar, var är de? Fokuseringen på utseende tror jag inte man behöver oroa sig för. När min mamma var ung var det Twiggy, innan dess var det strut-tuttar. Min farmor berättade att hon tog bantningspiller så att hon inte sov på en vecka och hade aldrig varit så smal. Och detta var på 3o-4o-talet. Så utseendefixeringen har alltid funnits, nu är den bara mer synlig. Och det är bra, när det är synligt finns det möjlighet till samtal.

För ett tag sedan tvungade du dig själv att gå offline?

- Ja, jag har insett att jag inte kan skriva om jag har internet på. Det går inte att skapa den fokusering som krävs när man ska skriva om man inte stänger ner.

Tror du att man kan bli beroende av slösurfande?

- Ja! Jag kan utan problem sitta och surfa i två timmar och märker inte att tiden går. Sedan får jag tokångest, och när man har barn har man inga marginaler, ingen extratid.

Hur tror du att nätet påverkar oss? Att allting är så tillgängligt?

- Fördelen är att vi är väldigt uppdaterade. Det negativa är när jag får ett mejl en söndagskväll och någon förväntar sig ett svar. Jag tror att arbetstiderna kommer att suddas ut.

Jag är nyfiken på hur man skriver en bok. Börjar man från start eller kan man pussla på?

- Du måste ha en ganska klar idé, en sida om vad som ska hända, en klar linje, som en kortfilm. sedan är det väldigt olika. Camilla läckberg skriver alltid från första till sista sidan. Jag vill skriva där jag är i känslan. Om jag vill skriva om en skön middag, då gör jag det först, så utgår jag från det och lägger in den där det passar.

Hur mycket befinner du dig själv i miljöerna du skriver om?

- Jag har växt upp på Östermalm, även om min familj inte var en överklassfamilj. När jag växte upp där fanns det fortfarande folk som bodde i hyresrätt. Nu är det väldigt mycket mer segregerat och snobbigt, helt enkelt.

Vad har du själv för livsstil?

- Jag har nog strävat en hel del för att kunna göra det jag känner för att göra. När jag var 2o år och ville åka till new York så gjorde jag det, eller när jag ville skriva en bok så skulle jag självklart göra det. Om jag vill ha en väska som kostar si och så mycket har jag alltid sett till att skaffa mig pengarna och jobba häcken av mig, det är inte fråga om att jag har fått det av någon annan.

Varför började du gå i terapi?

- Jag hade gift mig...

Vänta, hur gammal var du här?

- Jag var 26. Jag hade gift mig med den kille jag flyttade till new york med och började känna att nä, men jag kanske inte borde ha gjort det. Så, vi kommer hem från vår smekmånad och jag säger att jag måste gå i terapi. Jag tror att han förstod då att det inte skulle hålla.

Var du ärlig om varför? Att du var osäker på honom?

- Nej, nej, nej! Jag sa att jag mådde lite dåligt bara och att det inte hade med honom att göra. Fast sedan fortsatte jag, nu har jag gått i nästan sex år, en gång i veckan.

När kände du att du ville bli författare?

- När jag var 23 år, fast jag visste tidigare att et var det här jag ville göra. Men jag var 23 när jag insåg att det här är vad jag måste göra.

Men det var ändå så att du visste vad du ville? jag tycker att man var väldigt osäker då.

- Jag visste vad jag ville men inte hur jag skulle ta mig dig. jag hade alltid tusen olika projekt, jag har jobbat på Riche (en restaurang i Stockholm), haft en egen aerobic-studio, jobbat som underklädesmodell. Jag drog alltid igång saker men har haft svårt för att avsluta och dra ihop säcken.

Hur funkar det som författare?

- Det är den ultimata svårigheten, om man säger så!

Hur lyckas man då?

- Man får bara blåsa på i 18o, det är skittufft - alla attraktiva jobb är det! Jag har jobbat 8o-timmarsveckor för att få det att funka. Sedan får man vara smart när det gäller PR, man får tänka ut vem man vill vara, vad man kan tänka sig hänga ut och vad man inte pratar om.

Vad lämnar du utanför?

- Ganska mycket, folk vet egentligen ganska lite om mig. Jag är en öppen person men sparsmakad med vilka jag träffar...

Nu när jag har läst ut VeckoRevyn nummer 17 (5 Augusti) 2o1o, hittade jag inget speciellt att skriva om. Så blir det ibland att man inte hittar någon artikeln som var speciellt givande eller intressant...

Därför har jag suttit och kollat igenom tidningen för att se om det fanns något som jag ville ha. Jag har hittat några få produkter denna gången, och det blev mest accessoarer faktiskt - vilket är roligt!

Detta hittade jag i VeckoRevyn nummer 17 (5 Augusti) 2o1o:

* Maria Nila Salt Spray, 169 kronor- VILL HA! Håret blir inte lockigt utan vågigt och sprayen håller vågorna på plats utan att det känns tungt. Bäst resultat fås av att spraya i vått hår och sen låta det självtorka. Håret blir strävt men lätthanterligt och vågorna håller dessutom flera dagar. Man doftar som en vandrande sommaräng!

* Kuvertväska Ginatricot, 149 kronor- Snygg färg på väskan!

* Datorväska Ginatricot, 249 kronor- Tycker att denna är rätt fräck, och snygg!

* Compax Mini 110c, cirka 24oo kronor- Otroligt prisvärd dator i svart som har de flesta standardfunktionerna som behövs, samt plats för minneskort till kameror. Kommer med Windows XP Home och färdigt antivirusprogram. helt okej batteritid och bra LED-skärm!

* Bild på VeckoRevyn nummer 17 (5 augusti) 2o1o.

Nu har jag suttit och kollat igenom CHIC nummer 16 (29 Juli) 2o1o, för att se om det fanns något i tidningen som jag ville ha. Jag har hittat två produkter denna gången; ett plagg, och en skönhetsprodukt.

Detta hittade jag i CHIC nummer 16 (29 Juli) 2o1o:

* Kjol Bik bok, 149 kronor- Tycker att det är snyggt med tajta kjolar som man kan dra över midjan!

* MAC Prep + Prime Primer, 23o rkonor- VILL HA! Primer ska inte underskattas. Ta en liten klick och smörj över din dagkräm innan du applicerar foundation, så har du gjort ett bra grundjobb.

Nu när jag har läst ut CHIC nummer 16 (29 Juli) 2o1o, kom jag till den här artikeln med Katarina Wennstam. Katarina är författare, och hon har skrivit böcker som berör väldigt starka ämnen bland annat, så jag tänkte skriva ner vad jag kunde läsa i artikeln.

I varje nummer av CHIC möter Linda Skugge inspirerande kvinnor. Den här gången har hon pratat med kunniga och modiga författaren Katarina Wennstam.

Artikeln är skriven av Linda Skugge.

Författaren och journalisten Katarina Wennstam har framförallt blivit känd genom sina reportageböcker om våldtäkter och våldtäktsmän och sin skönlitterära triologi om mäns våld mot kvinnor, med åklagaren Madeleine Edwards som huvudroll.

Hon hoppade av ett fast journalistjobb för att skriva på heltid. Hon är kunnig, påläst och vågar ta strid och debatt, hon gör verkligen skillnad. Kosta vad det kosta vill - hon kämpar för sina frågor och det tycker jag är så otroligt bra och inspirerande.

Vad tänker du när jag säger detta ovan?

- Jag tror mycket på att vi vågar kasta sig rakt ut i ovissheten och se vad som händer. Jag har vuxit oerhört av att utsätta mig för prövningar och inser gång på gång att man klarar så mycket mer än vad man tror. Till exempel blev jag tveklöst en bättre författare av att säga upp mig och göra detta på heltid. Beträffande att kämpa för sina frågor tänker jag inte så mycket på vad folk ska tycka eller tänka innan jag kastar mig in i debatten. Jag har svårt att tänka mig att vara på något annat sätt än just en person som sticker ut hakan. att man får några smällar då och då ingår i jobbet. Hellre bråk än tystnad, tänker jag. Men det är extra viktigt att vara påläst. Det får inte bli fel, för då blottar jag halsen för mina kritiker.

Vilka inspirerar dig och varför?

- Jag inspireras av alla tjejer och kvinnor jag mött, som verkligen inte är några "offer" trots allt de har varit med om jag tycker att det är jobbigt att skriva om allt elände, tänker jag att om de orkar gå vidare så måste jag väl för gids skull orka berätta. Sedan tittar jag mycket på beömda konstnärliga kvinnor, som Elsa Beskow, Selma Lagerlöf eller Madonna, De har inte kompromissat med sin kreativitet men ändå blivit framgångsrika. 

Vilken är den största utmaningen för unga tjejer idag?

- Att hantera skräckpropagandan som har blivit en så självklar del av samhället att det är omöjligt att värja sig. Unga tjejer är är rädda för att till exempel gå hem genom mörka perker, trots att det egentligen är deras killkompisar som borde hålla sig inomhus för att inte riskera att bli nedslagna. Rädslan begränsar tjejer fruktansvärt mycket. Vi ska liksom bära allt på våra axlar. Inte vara för kåta för då är vi slampor. Inte för sexiga för då kan killar inte bärga sig. Inte ligga runt för då kan vi få könssjukdomar eller bli gravida. Men samtidigt ska vi bejaka vår sexualitet så att vi är bra älskarinnor. Det är en enorm press i det där.

Känner du att andra som inte kämpar i någon viktig fråga alls är lata?

- Ja, ibland, faktiskt. Framförallt om man är en idol för unga så tycker jag att man har ett ansvar att försöka göra det bästa av sina femton minuter, eller femton år, i rampljuset. Det är därför jag respekterar Robyn ungefär en miljon gånger mer än Kleerup. 

Brukar folk alltid prata tunga frågor med dig, kvinnopolitik, feminism med mera?

- Ja, men det är ju ofta det jag också pratar om. Men om en middag börjar med att en man säger "jaha, så du är en sån där feminist, ja..," så vet jag att jag kommer försöka få en annan bordsherre nästa gång. Men det är roligare att diskutera med någon som bjuder lite motstånd, och att vinna över en sådan man till "min sida" är väldigt kul.

Känner du ibland att "nej, nu vill jag vara jätteytlig och bara sätta på mig en rosa tyllkjol och prata om Lady Gaga"?

- Men jag är ju sådan också! Varför tror folk alltid att jag ska vara så förbannat allvarlig bara för att jag engagerar mig mot mäns våld mot kvinnor? Jag är flamsig med mina vänner, inte om jag sitter i en morgonsoffa och pratar om en kopplerihärva.

Hur ser dina kommande utmaningar ut?

- Jag sätter igång med en ny triologi i höst. I framtiden skulle ja gärna skriva för teatern. Jag älskar teater, men det behövs verkligen fler kvinnliga röster till teaterscenen och då vill jag gärna vara med på ett hörn någon gång.

Vad är det bästa med författaryrket?

- Att jag kan leva på det som har varit min drlm sedan barnsben. Och att det är en sådan frihet! Jag har kontroll över min arbetstid, men också total makt över storyn, mina karaktärer och vad nästa bok ska handla om.

Kan du stänga av jobbet eller tänder du lampan på natten för att skriva upp idéer som kommer? (Det gör jag!)

- Eeh... Finns det något annat sätt? Det är ju omöjligt att veta när en idé ska komma till en, så jag antecknar jämt och ständigt.

Är det svårt att få skrivtid med småbarn?

- Svar... ja. Därför försöker jag resa bort när jag ska skriva. Att skriva som bäst och inse att klockan slåt dagishämtning är förödande och då brukar jag vara en ganska trist mamma hela kvällen...

Nu när jag har läst ut CHIC nummer 16 (29 Juli) 2o1o, kom jag till den här artikeln som handlade om Charlotte Perrelli. Hon visar upp sina accessoarer i denna artikeln, och jag måste säga att jag skulle gärna vilja ha mycket av det hon har i sin garderob! Hon har sjuktsnygga kläder och skor - något annat kan man inte säga..

Eurovision-skorna, "SATC"-premiär väskan och klackarna som sonen valt; vi fick en glimt av Charlotte Perrellis lyxiga accessoarsamling. Välkommen till varje fashionistas paradis.

Artikeln är skriven av Helena Skoog.

Hon har en sv Sveriges största och mest spännande sko- och väskgarderober, och accessoarer och smycken i mängder. Sj'vlklart bad vi Charlotte Perrelli ta med sig sina egna favoriter till hotell Scandic Anglais i Stockholm, där CHIC träffar henne.

- De här hade jag på schlagern och de här hade jag på finalen i Europa, berättar hon och visar ett par silverfärgade klackar med rosetter.

Nästan alla accessoarer hon har med sig har en historia och efter Melodifestivalvinster, ett antal premiärer och med barn som har egna åsikter om vilka skor mamma ska ha finns det mycket att berätta.

- Julen 2oo8 gick vi till Gucci-butiken och Angelo skulle få välja något att ge mig i julklapp, förklarar Charlotte och håller i ett par lackpumps.

- Jag tycker egentligen att det är lite låg klack på dem, men han tyckte att de var SÅ fina. Jag har inte använt dem många gånger, men rött tyckte han om och lack. Det var juligt, liksom, skrattar hon.

Hur tänker du när du shoppar accessoarer?

- Ibland kanske jag har sett någon ny kollektion där jag fastnat för något specifikt. Jag kanske känner en sko är helt fantastisk, att den skulle passa in hos mig. Sedan kan det vara helt tvärtom, på impuls. Jag åker till new York, och går runt i alla designerbutiker och springer på grejer som jag känner att "det här är jag". Jag vet så exakt vad jag gillar så jag gör sällan felköp. Inte ofta iallafall.

Hur mycket tittar du på material och kvalitet innan du shoppar?

- I dyra butiker är kvaliteten ofta ganska hög. Det har aldrig hänt mig att en lack har gått av om det har varit riktig kvalitet, och då har jag nästan sprungit marathon i mina klackar. Men om jag köper billigare grejer kan jag ibland könna att det känns plastigt. Då spelar det ingen roll om det är ett bra pris och en snygg grej. Fast om jag springer på något EXTREMT billigt kanske jag känner att det är strunt samma om det går sönder för det är så billigt och så coolt.

Hur tar du hand om dina accessoarer?

- Jag har allt ganska organiserat, både kläder och skor är uppställda så att jag har bra överblick. Jag har speciella lådor för mina smycken, plånböcker, glasögon, skärp... Väskorna har jag en upphängningsmekanism för, så de ligger inte instängda i någon hörna någonstans. Allt är väldigt strukturerat.

Hur länge har du varit intresserad av mode?

- Jag har alltid varit intresserad av mode. Jag tror att det kommer hemifrån. Pappa var intresserad av kläder och vi gick i affärer och fönstershoppade bara för att det var roligt och intressant. Med mitt jobb har det också kommit mer och mer. När jag började jobba på en professionell nivå så krävde det att man alltid hade nya grejer, alltid låg hyfsat rätt i tiden och visste vad som gällde. Sedan väljer man ju image själv och nu har jag valt en image där jag gillar att sticka ut, där jag gillar att klä upp mig och gillar höga klackar.

Använder du alla accessoarer du har?

- Om man tittar på skor och väskor, skor framförallt så handlar det ju väldigt mycket om mode. Tittar man på skorna som var superhotta för tio år sedan; de går inte att använda idag. Det är helt fel klackar, fel höjd, ibland fel material. Det är fel look liksom. Men en del har betytt så mycket så man vill inte slänga dem. Det blir lite museikänsla.

Vilka väljer du att spara?

- Det händer att jag ger bort eller så skickar jag det till Myrorna. Jag skickar ganska mycket kläder och sådant dit också.

Hur tänker du på morgonen när du bestämmer vilka accessoarer du ska ha?

- Jag har hur mycket grejer som helst men jag är dålig på att förnya mig själv varje dag. När jag har en plåtning eller sja göra ett TV-framträdande rafsar jag fram det jag vill ha. Då kan jag stå strukturerat och välja skor och väskor: "De ska jag ha!" Tjoff! Då kan jag göra logistik över det, men det är sällan jag springer upp på morgonen och känner "åh, jag ska ha ett nytt armband idag". Nej, jag tar på mig det som ligger brevid handfatet från kvällen innan. Så kör jag på det i tre veckor och sedan kan jag byta.

Charlotte berättar att hon gillar enkla smycken som aldrig går ur tiden, men om hon satsar på glitter och större modeller så gäller en sak i taget - inte allt på en gång.

- Bara för att jag har fått en galaimage kan många tro att jag gillar mycket tingeltangel och att jag är väldigt glittrig av mig. Men det stämmer inte. Jag kan ha ett par små örhängen, en ring, min klocka och kanske ett armband. Det räcker. Jag har inte 4o armband OCH örhängen OCH halsband OCH klocka. Ibland kan jag ha en outfit med tio halsband, men då blir det bara det. Då är det grejen. Jag hatar att se ut som en julgran, men många tror att "åh, allt som glittrar, det älskar Charlotte". Det finns många andra som jag tycker glittrar på tok för mycket. Som hänger på sig allt de kommer över. Det är det fulaste jag vet.

Tänker du olika när det gäller vad du har på dig på scen och till vardags?

- Ja, det är jättestor skillnad. Men jag är aldrig för det där med att glittra i varje hörn. Inte ens på scen. Jag kan vara mycket av något, men inte mycket överallt. Då fokuserar jag hellre på något, på ett jättearmband eller ett par stora örhängen. Sedan räcker det.

Hur höga klackar kan du gå i?

- De högsta som görs är väl kring 14 centimeter och det har jag inga problem att gå i. Jag har ett par extremt höga från Louboutin som jag köpte i London och de är så höga att det nästan för ont, för foten kan inte flexa. När man ska gå måste man ju ha något att flexa till, annars går det inte att böja foten. Jag vet inte hur höga de är, men absurt höga.

Hur har du lärt dig att gå i så höga klackar?

- Jag började när jag var väldigt ing, i och med att jag stod på scenen första gången som sexåring. När jag var 13 började jag turnera på riktigt och då hade jag högklackat jämt. Idag kan jag känna att en 13-åring i högklackat, det är ju patetiskt.

Vilka är dina favoritmärken när det gäller skor?

- Louboutin har varit en favorit nu ett tag, de gör ju väldigt höga klackar. YSL har gjort fantastiska skor också. Gucci också, och Nicholas Kirkwood - fantastiska.

Har du några speciella skor som är säkra kort, som du återvänder till?

- Jag har ett par Louboutins som jag har använt väldigt mycket de senaste åren. Jag kommer aldrig gå tillbaka till dem om fem år, det är jag säker på, men just nu använder jag dem mycket. De är croco och väldigt, väldigt höga. De är bra scenskor, man kan slänga på sig dem och de fungerar till allt.

Vilket är ditt dyraste accessoarköp?

- Jag vet inte, men det är ju väskor som är dyrast. Man kommer aldig upp i de prislapparna med skor. Även om man kan hitta croco-skor från Louboutin för 4o ooo så kommer de ju inte upp i samma prisklasser som de dyra väskorna.

Vad skulle du göra om det blev helt omodernt med klackar?

- Det går ju trender i allting, det är precis som att det nu är omodernt med långa naglar. Det är jättemodernt att ha korta svarta naglar, men - it´s not my cup of tea. Då kanske man inte måste ha så jättelånga, men man kan ändå göra dem fräscha med fransk manikyr. Och så är det med höga klackar också; det kommer alltid att vara modernt vid vissa tillfällen, men jag kommer aldrig att sluta med det. Så mycket följer jag inte trender.

Vilket är ditt bästa köp?

- Oftast är de bästa accessoarerna klassiska små örhängen med någon enkel sten, som de jag har idag. Eller den här ringen som jag designade själv. Sådana accessoarer kan man använda hela tiden och då känner man att det är värt varenda krona. Köper man något som är übertrendigt kan man inte använda det speciellt länge.

Du har designat ringen själv?

- Ja, jag har gjort lite sådant. Mina vigselringar designade jag själv och den här med en svart diamant och vita briljanter. Jag gillar att göra det, det är väldigt kul. Den här svarta diamanten är från Sydafrika och en kille som letade efter stenar åt mig hittade den. Framförallt nu när jag inte är gift längre. Innan hade jag ju en jättesten i min vigselring, men nu när jag inte har den längre så är det kul att ha NÅGONTING iallafall, annars blir man extremt naken.

Skulle du kuna änka dig att göra egna smycken och sälja?

- Ja, absolut! Jag har samarbetat med ett smyckesföretag för länge sedan, men allting tar ju tid. Och tid är det jag har minst av, för jag har så många projekt hela tiden. Man måste fokusera på en sak i sänder, annars blir det mischmasch. Man kan inte göra någonting halvhjärtat.

Ja, och i höst släpper du en bok om träning. Hur viktigt är det med kläder och accessoarer när du tränar?

- Jag tycker att det är kul. Tränar man hemma så kanske man inte lägger tid och energi på det, men det finns så många extremt snygga grejer. Jag är så Nike-freakad också. Jag har en lika stor skokollektion med gympadojjor som med vanliga skor. Det är roligt att kunna ha gula skor till en gul topp eller knalligt lila skor till en lila jacka.

Har du några stilförebilder när det gäller accessoarer?

- Nej, jag har inga stilförebilder. Jag tycker att folk är bra på olika stilar vid olika tillfällen. Scenmässigt är en grej, då kan jag gilla Beyoncés ganla outfits, men vid andra tillfällen kan det vara någon helt annan.

Hur har du hittat den stil du har idag?

- På något sätt växer det ju fram med åldern, att man hittar sin stil. Jag är inte förtjust i gulliga klänningar med för mycket vidd, jag gillar mer när det är klassiskt kvinnligt. På scenen kan jag klä mig hut som helst; kort, åtsittande, tight, sexigt - då går man in i en roll. Men privat är jag ganska avslappnat klädd. Jag är en jeanstjej som gillar att smycka mig med höga klackar...

Nu har jag suttit och kollat igenom Plaza Kvinnas augusti nummer 2o1o, för att se om det fanns något i tidningen som jag ville ha. Jag har bara hittat skönhetsprodukter denna gången.

Detta hittade jag i Plaza Kvinnas augusti nummer 2o1o:

* Lush Ocean Salt Facial Scrub, 1o9 kronor/12o gram- Nya Ocean Salt Facial Scrub från Lush är ull med till synes ätbara ingredienser men blandningen smakar nog bättre på huden än i munnen. Havssalt skrubbar bort döda hudceller, färsk lime krossad i vodka avfettar huden och organiskt kakao- och avokadosmör mjukar upp och ger lyster. Helt enkelt ett spännande skonhetsrecept!

* Guerlain Métórites Puder, 51o kronor- VILL HA! Lite väl dyrt dock för min plånbok bara. 1987 lanserade Huerlain sitt puder Métórites, det första puder i fast form, skapat som små pärlor med svag dogt av viol. Formulan är den samma idag men förpackningarna har uppdaterats och kanske hittar nu ännu fler sin puderfavorit i dessa små väldoftande konstverk. Pudret kommer i tre olika nyanser.

* Guerlain Flora Nymphea Parfym 75 ml EdT 54o kronor- Guerlain utökar sin parfymfamilj Aqua Allegoria med nya doften Flora Nymphea. Inspirerad av biet tar den oss med på en doftresa med noter av suren, apelsinblomma och söt honung. Doftar intensivt blommigt. varmt och mjukt.

* Biotherm Lait Corporel Bodylotion, 315 kronor- VILL HA! Det här är en lättabsorberad och återfuktande lotion som fyller sin funktion. Har en lätt doft av citrus som doftar fräscht men som men kan vara lite stark. Lotionen är lätt att arbeta in och lagom återfuktande utan att göra huden kladdig. En njutning som för tankarna till exklusiva spa!  

Nu när jag har läst ut Plaza Kvinnas August nummer 2o1o, kom jag till den här artikeln som handlade om Detoxing - hälsa eller humbug. Jag tyckte att detta var väldigt intressant att läsa om, så jag tänkte skriva vad jag kunde läsa om i artikeln.

Nödvändigt för vårt välmående eller ovetenskapligt humbug? De senaste årens detoxtrend är lika älskad som ifrågasatt.

Artikeln är skriven av Charlotta Jakobsson.

Maten vi äter är packad med bekämpningsmedel och gifter. Luften vi andas är förorenad. Vattnet vi dricker är fyllt av klor och rester av diverse orenheter som inte våra reningsverk lyckats filtrera bort. Lägg till de kemikalier i kläder, textilier och cremer vi använder och det är lätt att förstå att våra kroppar behöver all hjälp de kan få för att klara av att hantera de toxiska chockar som de dagligen utsätts för.

Eller?

Åsikterna om detoxing, alltså avgiftning av kroppen med hjälp av diet, fasta och/eller kosttillskott, går minst sagt isär. Nöjda detoxutövare vittnar om positiva effekter som viktminskning, ökad energi och bättre hy, medan kritiker pekar på bristen på vetenskapligt bevis för att detox på något sätt skulle kunna påverka vår hölsa positivt, eller att metoderna ens gör vad de lovar. Trots detta har trenden formligen exploderat de senaste åren, och att försöka "rensa! sin kropp med hjälp av olika dieter och kosttillskott har blivit vardagsmat för hälsomedvetna. För att inte tala om big business för alla de företag och butiker som säljer dyra detoxkurer till anhängare med förhoppning om slående resultat.

Låt oss börja med att reda ut vad det är vi eventuellt skulle behöva rena oss från. Att vår närmiljöl är full av toxiner är de flesta överens om; de finns i kläderna vi har på oss, byggnaderna vi bor i, luften vi andas och maten och drycken vi konsumerar. Magnus Engwall är professor i ekotoxiologi vid Örebro universitet.

- Man kan säga att vi lever i ett okontrollerat experiment av kemikalier. Det är baksidan av konsumtionssamhället. En stor del av de kemikalier vi får i oss kommer från vår mat och dryck, och det är omöjligt att undivka att få i sig dem. De allra flesta av dessa kemikalier är troligen ganska ofarliga, men några är helt säkert farliga och vi vet idag inte vilka alla är eller hur mycket vi tål. 

Våra kroppar är dock utrustade för att ta hand om de toxiner vi får i oss i vårt dagliga liv. Levern fungerar som ett filter i kroppens egna reningssystem, och tar hand om gifterna genom att bryta ner dem. Förenklat kan man säga att ämnen bara är giftiga i vissa konstellationer och när kroppen bryter ner eller stuvar om dem så förlorar de sina toxiska egenskaper. Resterna av dessa ämnen tas sedan om hand på ett eller två sätt; antingen försvinner de från kroppen genom något av våra naturliga sätt att göra oss av med oönskat slagg - urin, avföring och svettningar; och de gifter som kroppen inte klarar av att bryta ner och göra sig av med på detta sätt "låser" kroppen istället in i större molekyler och lagrar framförallt fettet i kroppen. 

Och det är här detoxande kommer in - genom att genomgå olika kurer med syfte att rena kroppen menar förespårkarna att vi ska kunna frigöra de gifter som finns lagrade i kroppen och därmed göra oss av med dem. Men eftersom våra kroppar har ett eget reningssystem så kan man ju fråga sig vilken roll ett detoxprogram kan spela. Och här går åsikterna isär. Dr Alexander Junger är kardiolog och detoxspecialist åt bland andra Gwyneth Paltrow, och har utvecklat detoxprogrammet Clean. Han tillhör dem som tycker att alla skulle må bra av att detoxa regelbundet.

- Att säga att man inte behöver detoxa för att kroppen redan har ett fungerande reningssystem är som att säga att man inte behöver träna för att hjärtat redan slår. Så? Precis som att man tränar för att göra hjärtat starkare så handlar inte detox om att kroppens reningssystem fungerar, utan om att förbättra det så att det kan fungera så bra som möjligt.

Begreppet detox täcker en del drös metoder med allt från fasta till lättare dieter där bara vissa saker utesluts. Till de mer extrema metoderna hör olika typer av fastor, alltså att man inte äter utan bara dricker; till exempel teer, juicer och vatten. En populär men kontroversiell metod att rensa kroppen är The Master Cleanse. Metoden, som går ut på att man under en period om minst tio dagar enbart lever på en blandning av lönnsirap, färskpressad citron, cayennepeppar och vatten, lanserades redan på 194o-talet, men på senare år har celebra anhängare som Beyoncé gjort den extrema regimen känd för massorna. Utövare vittnar om positiva resultat som viktnedgång, ökad energi och flexiblare leder och muskler, men många läkare kritiserar metoden för att inte ge kroppen tillräckligt med näring.

En av tankarna med The Master Cleanse och andra faste- och lågkalorimetoder är att man genom att förbränna en del av sitt fettlager därmed för sig av med även de gifter som finns uppbundna i det. Detta leder också till att man går ner i vikt, vilket för de allra flesta är en välkommen bieffekt med att göra en detox. Faktum är att många metoder, kurer och böcker marknadsförs med att man kommer att tappa några kilo liksom på köpet. Hälsa och en slimmad kropp i ett, kan man tänka sig ett mer effektivt försäljningsargument? Men det som händer när man strikt begränsar sin kost, och framförallt drar ner på kolhydrater, är att kroppen försätts i ketos. Det vill säga ett metaboliskt tillstånd som innebär att levern i överdrivet stor omsättning frisätter så kallade krtonkroppar, vilket inträffar vid svält, när kroppen utnyttjar sina fettreserver för energi. Okontrollerad ketos, som till exempel vid obehandlad typ 1-diabetes, är farligt. Vid fasta och svält sker ketos dock kontrollerat och är därmed inte farligt. Däremot kan man lugnt räkna med att den vikt man förlorat kommer tillbaka igen så fort man börjar återinföra fast föda i sin kost. Det är dessutom inte nödvändigtvis en bra idé att frigöra de fettlösliga gifterna för snabbt; de är nämligen relativt ofarliga när de ligger lagrade, men kan vara giftiga när de frigörs och börjar cirkulera i kroppen.

Och även om man nu lyckas förbränna fett genom denna, eller andra detoxmetoder, så finns det inga vetenskapliga bevis för att det med dietens hjälp under en kort tid går att eliminera några toxiner från kroppen. enligt Alexander Junger är detta oviktigt.

- Min kärlek till min mamma har inte heller blivit vetenskapligt bevisad, men det gör den inte mindre sann. Effekten av detoxing har kanske inte bevisats vetenskapligt men har har bevisat det praktiskt. och inte bara jag; genom alla tider har man känt till de positiva effekterna av att rena kroppen. Det är väldigt effektivt, och inte bara fysiskt utan även mentalt.

Nish Joshi är läkare, detoxexpert och författare till boken Dr Joshi´s Holistic Detox. han lägger heller inte speciellt stor vikt vid att effekterna av detox inte har bevisats.

- Det finns kanske inte övertygande bevis på att det är verksamt att rena kroppen eller inte, men det finns inte heller övertygande bevis på att alla medicinska terapier fungerar. Vad jag försöker göra med mina patienter är att öppna deras ögon för hur deras närings- och livsstilsmässiga val påverkar deras hälsa. Och att uppmuntra någon att inse vilka effekter till exempel för mycket alkohol, raffinerat socker och processad mar har på deras hälsa, tycker jag bara kan vara effektivt.

I slutändan handlar det om att använda sitt sunda förnuft, och vara medveten om att även om det högst troligen inte kommer att påverka dig negativt att genomgå en detoxkur, så finns det företag och människor som tjänar stora pengar å att spå på myterna om detoxing. Alexander Junger må till exempel vara övertygad om dess positiva effekter, men så säljer han också sitt detoxpaket Clean för 35o dollar. Som liksom alla de otaliga detoxkurer som säljs i hälsokostbutikerna i bästa fall ger kroppen en boost, men att de på några veckor skulle kunna rensa ut några tyngre gifter från kroppen är inte så troligt. Och den hälsoeffekt som en tillskottsbaserad detoxdiet utlovar kan du i de allra flesta fall fixa själv.

- Om du köper dyra piller som ska hjälpa dig att detoxa, så står det på förpackningen att utöver att ta dem så ska du göra si och så, till exempel ta promenader, dricka mycket vatten, utesluta vissa saker ur din kost. Alla de sakerna var och en för sig, och i synnerhet tillsammans, skulle vara väldigt effektiva även utan detoxtillskottet. Det skulle vara intressant att göra en studie där en grupp gör de här skerna och tar tillskott, och en gör dem utan tillskott. Då skulle man se att det förmodligen inte är så stor skillnad, säger Ulla Rosander, universitetsadjunkt i näringslära vid Högskolan i Kristianstad.

- Mycket av detoxandet är rent humbug, rena lurendrejeri. man påstår en massa saker som man inte har belägg för. I de allra flesta fallen behöver man inte detoxa. man ska lita på sin kropp att den klarar av att rena sig själv. Om man vill ta hand om kroppen är det bättre att tänka förebyggande, och äta hälsosamt, gärna mycket frukt och grönt, äta KRAV-märkt så att man inte får i sig så mycket bekämpningsmedel och så. Det som ger effekt är att lägga om sin livsstil, understryker Magnus Edwall.

Så om du är ute efter att vara snäll mot din kropp, och ge den förutsättningarna för att må så bra som möjligt, har du betydligt större chans att nå det målet genom att tänka långsiktigt och sunt istället för drastiskt och kortsiktigt. En detox kan i bästa fall vara ett bra sätt att komma igång med nya synda vanor - men utan det långsiktiga tänkandet uppnår du förmodligen inte så mycket mer än att plåga din kropp i några veckor...

Nu när jag har läst ut Plaza kvinnas Augusti nummer 2o1o, kom jag till den här artikeln som handlade om Helena Mattsson. Hon syntes i en liten roll i våras i Desperate Housewives, och nu är hon aktuell igen, så jag tänkte skriva ner vad jag kunde läsa om henne i artikeln.

Ännu kan Helena Mattsson gå oigenkänd på gatorna i Stockholm. Men med en Hollywoodkarriär som pekar spikrakt uppåt lär det snart förändras. I våras såg vi henne både i Desperate Housewives och Iron Man 2, och snart är hon världsaktuell i den något otippade rollen som Mumintroll. Plaza Kvinna fick ett exklusivt samtal med det nya stjärnskottet.

Artikeln är skriven av Charlotta Jakobsson.

Klockan är o7.3o i Los Angeles och Helena Mattsson är nyss uppstigen. hon är trött - sent på kvällen dagen innan kom hon hem från Cannes, där hennes kommande film Mumintrollen och kometjakten, premiärvisades. En något otippad film för festivalen, kan tyckas, men de finska små varelserna gjorde succé.

- Filmen fick fantastisk respons! Det var jätteroligt, det var jättemånga olika länder som var otroligt positiva och köpte den för distrubition, så det ser ut att gå jättebra.

Helena låter pigg trots den tidiga timmen, och hon kryddar glatt sitt språk med mängder av "otroligt" och diverse positiva uttryck som börjar med "jätte". Entusiasmen formligen sprudlar ur henne, och det är inte så konstigt kanske. År av slit och hårt arbete som ett relativt okänt namn i Hollywood börjar äntligen bära frukt, och sakta men säkert har Helena etablerat sig som en välkänd och respekterad skådespelare, även här hemma i Sverige.

- Det är lustigt för jag har en så otroligt liten roll i Iron Man, men ändå så har det gett otroligt mycket uppmärksamhet. Det är lite konstigt för en själv, för man tänker att men gud, jag har ju gjort en massa andra filmer, och spelat huvudroller, och det är ingen som lagt märke till det. Man gör en jättepyttig liten roll i en film som blir omtalad, och vips, så kommer uppmärksamheten.

Och hon lär få vänja sig vid den. Hitills har helena lyckats bygga upp en solid filmkarriär utan att dra allt för mycket ljus på sig själv som privatperson, men med allt fler roller i allt större projekt är dagarna som anonym Hollywoodskådis tveklöst på nedräkning. Rollen som mumintrollet Snorkfröken ser inte på pappret ut som den mest självklara vägen att etablera sig som nästa stora namn på Hollywoodhimlen, men när man delar rollistan med Mads Mikkelsen, Stellan och Alexander Skarsgård, Peter Stormare och Max von Sydow kan man knappast vara annat än nöjd.

- Jag blev tillfrågad att göra rollen, vilket var jätteroligt. Jag minns mumintrollen från när jag var liten, de satte verkligen sina spår. Historien är så unik i sitt berättande och sin ton, så det var jätteroligt att få komma tillbaka och göra en ny tolkning av den idag.

Vilket mumintroll skulle du säga att du är mest lik?

- Snorkfröken, som jag selar. Hon är en drömmande karaktär, och hon är väldigt godhjärtad och snäll och tycker om allting som är vackert. Men samtidigt, när det kommer till kritan, kan hon vara tuff. Och så har hon substans, trots att hon kan vara lite vimsig och fåfäng.

Mumintrollet och kometjakten är den första film Helena gör där hon enbart gör en röst.

- Det var helt nytt för mig, och det var otroligt spännande att bara använda rösten. Det blev ett helt annat sätt att försöka vara kreativ.

Helena Christina Mattsson kommer ursprungligen från Stockholm, där hon växte upp i Vasastan tillsammans med mamma, pappa och två systrar. Hon beskriver sig själv som en riktig plugghäst som alltid var mån om att få bra betyg, men som redan tidigt var väldogt intresserad av teater och dans.

- Jag har alltid varit otroligt fascinerad av teater, karaktärer och historieberättande, och av scenen och magin bakom scenen och det där. Så jag har alltid haft en passion för skådespeleriet, men sen visste jag ju inte riktigt om det skulle gå vägen och jag skulle kunna fortsätta hålla på med det, som yrke.

Efter att ha gått ut teaterlinjen på Södra Latins gymnasieskola flyttade Helena till London för att fortsätta studera teater. Hon fick snabbt en anställning som dansare på ett kryssningsfaryg, men precis när hon skulle borda båten rodde hon hem en audition för tv-serien Sweden Ohio, om en svensk utbytesstudent som kommer till Ohio för att bo hos en amerikansk familj. Provfilmningen gick så bra att bolaget ville att hon skulle göra en ytterligare en, den här gången i Los Angeles. När rollen till slut blev hennes var hon tvungen att låtsas vara skadad för att ta sig ur sitt kontrakt med kryssningsfartyget. Snart gick flytten istället till LA, men efter att pilotavsnittet spelades in gick sedan serien aldrig vidare till produktion; och Helena stod utan jobb. Ensam, och endast 19 år gammal, bestämde hon sig ändå för att stanna.

- När jag kom hit så upptäckte jag hur många spännande projekt som utgår härifrån. Jag var så otroligt fascinerad av allting, och att få vara en del av det här filmmakeriet sp, finns här; det var verkligen en dröm. Så jag bestämde mig för att kämpa vidare och vara kvar.

Den första tiden i staden var dock så långt från den amerikanska drömmen som man kan komma.

- Det var otroligt tufft i början. Jag var väldigt blyg, pratade jättedålig engelska och kunde inte köra bil, vilket man är helt beroende av i Los Angeles. Jag flyttade in på ett litet hotell i ett ganska slummigt område, så att det var till att promenera till McDonalds varje dag, och försöka ta bussen för att åka till auditions. Ibland kunde jag behöva promenera i två, tre timmar för att komma till rätt adress. Så det var riktigt, riktigt tufft faktiskt. Och jag hade ju ingen heller, utan jag var helt ensam.

Hon skaffade sig dock snabbt en agent, men då var han en av de största i Hollywood vid den tiden, skickade han den relativt färska Helena på de mest betydande provfilmningarna för de största filmerna, filmer där hon fick konkurrera med världskända namn om rollerna.

- Det slutade alltid med att det var Scarlett Johansson eller någon annan jättekändis som var på tapeten just då som fick rollen. Jag fick många nej de första månaderna, och mycket av det berodde på att jag pratade otroligt dålig engelska. Det tog väldigt hårt, att vara så nära så många gånger, och så räckte det inte riktigt till just på grund av accenten.

Frustrationen över sina språkbrister gjorde så att hon tvingades lära sig tala engelska som en äkta amerikan för att passa in.

- Det var ett stort steg för mig, en milstolpe som öppnade många dörrar. Jag tog dialektlektioner och bestämde mig för att jag var tvungen att prata engelska med folk hela tiden, och verkligen prata med folk. Jag var ju så otroligt blyg i början att jag helst ville vara ensam och inte prata med någon.

Och att behärska engelskan, och framförallt den amerikanska dialekten, visade sig snabbt vara nyckeln till Helenas framgång.

- I samband med att jag sakta men säkert började tala med amerikansk accent började de mer intressanta rollerna dyka upp. I början fick jag spela rätt mycket ryska och olika europeiska nationaliteter, vilket också var roligt och lärorikt. Men det ger ju så otroligt mycket mer möjligheter ju fler accenter man kan göra.

Har det varit kämpigt att få bra roller?

- Ja, det är jättesvårt att hitta rätt projekt. Jag har tackat nej till väldigt många filmer faktiskt, framförallt det senaste året, där jag har känt att det är någonting i magen som säger att nej, den här rollen är inte menad för mig.

Tycker du att det har varit svårt att bli tagen på allvar som ung, svensk tjej?

- Nej, det har jag faktiskt inte. Jag har lyckats bygga upp väldigt bra relationer med folk inom industrin och de vet vem jag är och att jag är väldigt seriös med det jag gör. För det är ju smickrande och roligt när folk säger att alla blonda svenska tjejer är vackra, men sen vill man ju också se till att man inte bara är söt och svensk utan att man också har något annat att tillföra. och det måste man kanske påminna folk om ibland.

Hur gör man det?

- Jag tror att det lyser igenom när man arbetar. att man verkligen brinner för yrket, och att man gör det man gör av rätt anledning.

Det är lätt att placera Helena i en trend av de unga, svenska slådespelare som på senare år har lyckats bra i Hollywood; som Alexander Skarsgård, Malin Åkerman och Joel Kinnaman. Det som skiljer henne från gruppen är att hon var helt oetablerad när hon åkte över, något som hon både ser för- och nackdelar med.

- Det sämsta och det bästa med det där är att ja inte har fått någonting gratis. Jag var helt ensam när jag kom hit. Jag har ingen i min familj eller någon som jag känner som kunde ge mig tips och råd, utan jag stod här med hundra dollar i fickan och en ryggsäck, liksom, och har fått kämpa mig igenom otroligt mycket. Det har verkligen inte varit någon dans på rosor. Ingenting sker över en natt. Allting tar otroligt lång tid, och man måste verkligen jobba hårt och ta många bakslag. Så, jag har verkligen inte fått någonting gratis. Men samtidigt så är jag väldigt glad för det också, för jag vet ju att allt som kommer min väg har jag själv kämpat mig till, och då blir lyckan så mycket större.

Känner du att du har lyckats få ditt riktiga genombrott än?

- Alltså, folk pratar om det här med genombrott och för mig finns det inte riktigt något sådant. Och det är inte heller mitt mål, egentligen, utan jag vill bara kunna fortsätta jobba med det jag tycker om, och få ännu fler spännande och annorlunda roller, och få ta del av intressanta projekt. Jag ser inte det som ett specifikt projekt skulle vara ett genombrott.

Helenas dedikerade, men avslappnade, inställning till sitt arbete baseras förmodligen till stor del på hennes vardagliga tillvaro, som trots att den utspelar sig i Los Angeles är allt annat än glammig. När hon inte filmar spenderar hon mycket tid hemma i lägenheten i Sherman Oaks, vilket är ett lugnt område en bit bortom Beverly Hills och west Hollywood. Hon lever tillsammans med sin man, modefotografen Christopher Schmidt, och har en liten men tight vänkrets.

- L.A är väldigt socialt och det är lätt att träffa mycket folk, men det tar lång tid att skaffa sig riktiga vänner. Jag har haft turen att skaffa ett par riktigt goda vänner, och det är roligt. För mig är det viktigare att ha två riktigt bra vänner än att ha fullt med folk omkring mig.

Helena och Christopher träffades i Sverige, innan Helena flyttade, och har således varit ett par i våldigt många åt. Förra året gifte de sig hemma i Stockholm, och Helena tycker inte att det är svårt att få förhållandes att fungera trots att hon arbetar så pass mycket som hon har gjort det här senaste succéåret.

- Han har hängt med ovh stöttat mig under hela den här galna resan. Vi har hållit ihop väldigt länge, och är väldigt mycket ett team. Jag tror att det är otroligt viktigt, att se sin relation som att man jobbar i ett team. Så vi är väldigt involverade i varandras jobb, vilket gör det mesta roligt.

Den starka och trygga grunden är förmodligen också en bidragande faktor till att Helena faktiskt lyckas hålla distans till Hollywoodlivets baksidor, varav den hysteriska kropps- och utseendefixeringen skulle kunna vara en av de svåraste sakerna för en ung skådespelare att hantera.

- I början tänkte jag mer på om det var bättre att ha den hårfärgen eller den där hårfärgen, och hur jag skulle klä mig och så. Men jag har verkligen lyckats släppa det där, och det är otroligt skönt att inse att det behövs alla typer, och att man är unik som man är. Även när det gäller kroppsfixeringen så matas man ju med det där hela tiden här, när man ser alla smala skådisar och så, men där har jag också konstaterat att även om jag inte är världens smalaste eller mest vältränade, så är det okej. Och även om jag blir mer och mer modeintresserad så går jag helst runt osminkad iklädd mjukisbyxor till vardags.

Vårt samtal blrjar lida mot sitt slut, och Helena gör sitt allra bästa för att nyansera och tona ner vilden av sig själv som en glamourös Hollywoodstjärna.

- Jag är egentligen väldigt blyg, och inte speciellt social. Jag är lite av en hemmakatt, är otroligt mån om min familj och är rätt mammig mot mina systrar till exempel. Så, raka motsatsen mot vad man kan få bilden av. Men jag tror att det där är en del av att vara skådespelare, att man har många olika personligheter. När jag spelar in film så känns det som jag våga allt, att jag inte är blyg på något sätt. Sen privat så är det något helt annat.

Och med tanke på att denna kontrastrika talang ännu bara är i början av sin karriär, finns det ingen tvekan om att världen kommer få många chanser att upptäcka fler sidor av Helena. Förmodligen redan inom en snar framtid...