Inlägg publicerade under kategorin Modetidningar

Av Linda - 30 november 2010 20:15

Nu när jag har läst ut Plaza Kvinnas Juli nummer 2o1o, kom jag till den här artikeln med Christina Aguilera. Jag tänkte skriva ner vad jag kunde läsa om henne i artikeln.


Få artister är så förknippade med förändring som Christina Aguilera. De senaste åren har hon blivit mamma, spelat in sin första långfilm och är nu tillbaka med Bionic, ett album där hon utforskar sina övermänskliga sidor. Plaza Kvinna fick en exklusiv pratstund med superstjärnan.

Artikeln är skriven av Charlotta Jakobsson.


Hur skulle du beskriva den nya skivan?

- Den innehåller många olika element. Jag har inspirerats mycket av att bli mamma, det har gjort mig medveten om vilka övermänskliga förmågor vi kvinnor har; att skapa liv, ge liv, hålla samman en familj och ett hem. Det krävs en hel del bollande och trollande av oss kvinnor. Jag har så många olika roller och ibland känns det som om jag förväntas vara en övermänniska.

Hur har moderskapet förändrat dig?

- Det har gett mig ett inre lugn, och tillåtit mig att göra upp med mitt förflutna och känna mig lugn med det. Jag hänger inte upp mig pås måsaker längre utan ser till vad som är viktigt istället. Musikmässigt så har jag funderat mycket på framtiden, och det har gett upphov till elektronikinfluenserna. Jag har verkligen känt att jag bara ville ha roligt med musiken igen.

 

Anser du dig vara feminist?

- Jag tycker inte om att sätta etiketter på mig själv, och jag vet inte ens vad det faktiskt betyder att vara feminist. Det kan betyda så olika saker för olika människor. Men jag tror självklart på jämställdhet mellan män och kvinnor, och att kvinnor ska vara tillåtna att uttrycka sig själva på de sätt de själva vill och tycker passar. Kvinnor blir alltid skuldbelagda och kritiserade, speciellt för sin sexualitet och hur de uttrycker den. Därför tycker jag att det är otroligt viktigt att prata om att stärka kvinnor, och för mig är det en styrka att känna mig bekväm med min sexualitet.

 

Vad är den största skillnaden mellan din offentliga image och dig som privatperson?

- Förmodligen hur löjlig och galen jag kan vara privat. Många tror att jag är ganska seriös, förmodligen på grund av vad jag pratar om i intervjuer och för att jag var varit väldigt öppen med smärtan som mitt förflutna har orsakat mig. Men jag är verkligen lekfull, och eftersom jag jobbar så hårt så måste jag koppla av ordentligt också.

Vad gör du när ingen kollar?

- Hmm, vad är det här för tidning? Kan jag verkligen svara ärligt på den frågan? Jag tror du vet vad jag gör när ingen kollar, det är ju självklart...

 

Har du någon hemlig, eller speciifik, last som du absolut inte kan motstå?

- Vi har väl alla saker vi inte borde göra. jag är kaffeberoende, jag älskar smaken, doften, aromen. Det är en av mina laster. Och så älskar jag att dricka vin, och dricker förmodligen för mycket ibland. Jag bara älskar att insupa livet.

 

Du har gjort dig känd som en estetisk kameleont. Har du hittat hem stilmässigt eller kommer du att fortsätta experimentera?

- Jag kommer alltid att leka med min stil, det är en del av vem jag är. Kreativitet är som en orgasm för mig, när jag har fått mitt så går jag vidare till nästa grej! Jag får konstant inspiration depn människor träffar, ställen jag besöker icg saker jag upplever, och jag kommer alltid vilja inkorportera det i mitt stilmässiga uttryck.

 

Hur känns det att fylla 3o?

- Fantastiskt! JAg tror att det finns en viss säkerhet och ett sätt att känna sig själv på som bara kommer med åldern. Jag skulle aldrig vilja vara tonåring igen, jag blir bara lyckligare och säkrare ju äldre jag blir.

 

Du har ju precis gjort din första stora filmroll i kommande filmen Burlesque. Hur gick det?

- Det var väldigt annorlunda. Jag är van vid att kunna uttrycka mig själv fullständigt som artist, och när det kommer till skådespelande så handlar det inte alls om dig själv, utan bara om din rollkaraktär. Man kan lätt förlora sig i den världen om man går in i det för mycket, och det gjorde jag. Det var bra för filmen men dåligt för mig, jag kände att jag förlorade kontakten med mig själv. Det var verkligen tufft.

 

Med allt som du har uppnått i livet; vad finns det kvar för dig att göra?

- Åh, oändligt med saker. Jag är en högpresterare i själv och hjärta, och näst intill jobbigt perfektionistisk. Jag sätter upp höga mål för mig själv och ger mig inte förrän jag uppnåt dem. I framtiden vill jag göra fler filmer, arbeta ännu mer med välgörenhet, kanske skaffa ett barn till, och bara ha så roligt jag kan...

 

  

Av Linda - 29 november 2010 18:15

Nu när jag har läst ut Plaza Kvinnas Juli nummer 2o1o, kom jag till den här artikeln som handlade om Social stresspanik. Jag tyckte att det var jätteintressant att läsa om, och jag kände igen mig i vissa saker, så jag tänkte skriva ner vad jag kunde läsa om i artikeln.


Otillräcklig och tyngd av dåligt samvete? Det är precis så majoriteten av kvinnorna i Sverige känner sig. Att mäta framgång i prestationer är något nästan alla är vana vid, men hur påverkar det oss egentligen? Är andras åsikter, och den fasad vi målar upp, så viktig att vi offrar vår hälsa och 'r beredda att ständigt ställa oss på gränsen till utbrändhet?

Artikeln är skriven av Malin Ericsson.

 

Arbete, dagis, träning, after work, tvätt, vänner, familj ... Försöker du också hinna med mer på en dag än dygnets timmar tillåter? Får du plötsliga explosiva utbrott för att du känner dig pressad? Jämför du dig med dina vänner och lider ständigt av ett styng av dåligt samvete? Jämför du dig med dina vänner och lider ständigt av ett stung av dåligt samvete? I så fall lider du troligtvis av social stress.

Känslan av att inte räcka till för vänner, familje eller för sig själv är vardag för många idag. Det är inte alltid lätt att tacka nej till sådant man inte har lust eller tid med, då det tenderar att lämna oss med tanken att vi försummar någon. Med de sociala medier och nätverk som pressar oss att ständigt lägga upp bilder som illustrerar vad vi gör och statusuppdateringar som ska visa hur lyckade och upptagna vi är finns det begränsad möjlighet att ta ett steg åt sidan och vara en social tråkmåns. Prestationsångest och dåligt samvete går hand i hand med vår allt med skeva bild av hur livet bör se ut och vara. Social stress beskrivs bäst som en obalans mellan de krav som ställs på oss och vår egen förmåga att hantera dem.

 

Redan tidigt kopplas självkänslan ihop med resultat. Om man inte lyckas prestera är man dålig - misslyckad, Studier från Statistiska Centralbyrån visar att vi mer eller mindre tvingas in i rollen som resultattörstande och högpresterande redan i skolåldern vilket ger bilden av att framgång och prestation går hand i hand. Socialstyrelsens folkhälsorapport från 2oo9 visar att det psykiska välbefinnandet hos unga hela tiden fortsätter att försämras. Vi blir sedan barnsben uppmintrade när vi är duktiga och presterar, men får inte ofta höra att vi duger som vi är.

- Vi har aldrig fått öva upp vår självkänska. Många tror att de bara är bra om de gör bra saker, om de uträttar något. Det är svårt att sluta tänka i prestationer, säger Yvonne Brokvist, vägledare i personlig utveckling på MT-gruppen, ett företag som arbetar med personlig utveckling och stärkt självkänsla. Yvonne understryker att vem som helst kan träna upp sin självkänsla och att det kan göras innan man börjar må dåligt. Dessutom måste man underhålla självkänslan och fortsätta träna upp den kontinuerligt.


Yvonne Brokvist arbetar dagligen med individer som lider av psykosocial stress eller otränad självkänsla och hon menar att man idag får möjlighet att välja själv precis vad man vill bli, vad man vill göra och plötsligt byta bana om man känner för det. Det kommer så mycket information från TV, tidningar, internet och reklam, jämfört med hur det var förr i tiden har vi oändligt många fler valmöjligheter. Att det finns alternativ är inget negativt i sig, problemet ligger i att vi inte vet vad vi ska välja, och hur vi själva tror att folk ska reagera på våra val.

I och med det oändliga utbud av möjlegheter som finns inom räckhåll, har den sociala stressen esklarerat. Det är vanligt att vi saknar den grundläggande självkänslan och därför blir varje val vi gör stort och betydande. I dessa lägen är det lätt att glömma bort vad du egentligen vill göra och istället fokusera på vad du borde göra och vad andra tycker om dig och valen du gör.

 

Att vi ständigt mäter oss med andra är en stor del i den här typen av stress. Man tillskriver prestationsrelaterade egenskaper till sin omgivning och sätter sig själv i förlorarens sits.

- Jämförelsen hör också ihop med all information vi tar in, men jag tror också att det kommer naturligt för oss. Men vi måste lära oss att göra det på ett posivit sätt, det handlar om att träna upp självkänslan. Vi går för oss att alla andra lyckas och hinner med allting, men det är oftast inte sant. Alla håller färgen utåt eftersom alla tror att alla andra klarar allt. men vi måste sluta ge oss själva den förlorande rollen, menar Yvonne Brokvist.

 

Den kroppsliga funktionen stress var från början någoting positivt, ett försvarssystem som gjorde att vi skulle kunna fokusera under en kortare stunder, vid exempelvis jakt eller för att skydda oss vid fara. Då var det korta stunder med intensiv press och sedan slappnade kroppen av igen. Social stress är däremot en obalans mellan de yttre och de inre kraven. Eva Rusz, psykolog, kognitiv beteendeterapeut och relationsexpert, menar att den sociala stressen pressar oss så till den grad att vi aldrig vågar backa och ta oss tid att reflektera. Stressen försätter oss i ett tävlingsintrikat tankesätt där vi alltid vill prestera bättre än andra, vara snyggare, smalara och mer framgångsrika.

- Vi luras hela tiden av en massa olika föreställningar om hur livet ser ut både för oss själva och för andra utan att vi ifrågasätter något. Pressen att alltid vara perfekt och bäst gör att vi glömmer bort att stanna upp och lugna ner oss, påpekar Eva Rusz.

 

Faktorer som problematiserar är att vi aldrig kan koppla bort och slappna av. Det är en katastrof att inte vara tillgänglig, mailen kopplas till telefonen och om man mot förmodan inte skulle svara när det ringer, kan man bli nådd via sms. Communities på nätet med jämförelse och bekräftelse i centrum är forum som förvärrar.

- Det är otroligt mycket jobb med att hålla uppe och putsa fasaden man skapar men många känner att det är lättare än att verkligen ta itu med problemet. Jättemånga har svårt att prioritera men det är något som verkligen är viktigt att ta itu med, understryker Yvonne Brokvist.

 

Och det faktum att man mer ofta än sällan har jobbmailen direkt kopplad till telefonen, kollar Facebook, läser sina sms och svarar i telefon gör att man alltid ligger i beredskap - man kopplar aldrig av helt och håller. Dagens samhälle kräver att gränsen mellan arbetstid och privattid suddas ut allt mer och ens fritid blir plötligt genomsyrad av arbete. Yvonne Brokvist menar att det är livsviktigt att lära sig att prioritera. Även Eva Rusz håller med om att den sociala stressen gör så att vi aldrig riktigt vilar ut.

 

De andningshål vi i vår stressade vardag försummar, är ovärderliga. Utan dessa pauser maler vi bara på och får aldrig tid till rekreation. Därför är det extra viktigt att lära sig prioritera och ge tid åt sig själv. Även om det i början kan kännas omöjligt måste man lära sig att stänga av telefonen och faktiskt koppla bort omgivningen då och då.

- Återhämtningen är livsnädvändig för oss. När stressen blir för stor sväljer vi allt och hinner inte ens med att ifrågasätta något, säger Eva.


Den otränade självkänslan sitter i huvudet och för att kunna se en sann bild är det viktigt att jobba med sig själv. Normalt är att vilja tillhöra en grupp, därför anses konformitet vara otroligt viktigt. Och det är när man stressar upp sig för att man inte hör till, inte ser likadan ut, inte fungerar på samma sätt, som man slutar ifrågasätta situationen och bara låter sig ledas vidare.

- Man är rädd för att inte få tillhöra gruppen om man börjar ifrågasätta den. Ideal har funnits i alla tider och det är klart att det påverkar oss, påpekar Eva Rusz.

Yvonne Brokvist är inne på samma spår. Hon menar att utseendefixering går hand i hand med social stress. Det är inte konstigt att det känns lättare att fokusera på sådant som går att ta på, exempelvis vikt och kläder, än på sådant som sitter inuti en själv. Den personliga jämförelsen sträcker sg, från vänner och familj, till personer i tidningar och de vi ser på TV. Det finns så mycket information och så många olika ideal att det är svårt att ta in allt helt och håller. Någor som leder till mer än självtvivel.

- Visst är det kul att se bra ut men det får inte avgöra mitt eget värde. Det är självklart fr mig men för någon som inte är trygg i sin självkänsla är det svårt, säger Yvonne Brokvist.  


Måsten, borden, jämförelser och katastrotänkande är de fyra största tankefällorna som vi alla fastnar i då och då. Hur många har inte tänkt meningar som börjar med "jag måste" samtidigt som en jämförelse mellan en själv och en vän, kollega eller en person på gatan, flugit genom huvudet.  Det är klassiska tankefel som man måste bryta upp från och istället tänka på vad man själv vill göra och vad man själv mår bra av, Att ständigt gå runt och jämföra sig, sätta sig i den förlorande sitsen och ha dåligt samvete är destruktivt. Allmänkänslan går i botten coh man mår sämre. Och låter man det pågå för länge bryts den fysiska hälsan ned vilket kan leda till depression och utbrändhet.

- Det blir som en enda stor ond cirkel. Den sociala stressen är en tydlig varningssignal för utbrändhet. Man går runt med dåligt samvete för helt orimliga saker. För att slippa det är det viktigt att träna upp sin självkänsla, säger Yvonne Brokvist.


Det värsta man kan göra är att tävla mot varandra eftersom man aldrig kan påverka någon annans förutsättningar. man måste alltid starta ifrån sina egna premisser. Eva Rusz berättar att så fort man utgår från någon annan och börjar jämföra sig så har man redan satt sig själv i den förlorande sitsen eftersom man alltid kommer hitta saker som den andre personen gör bättre än man själv. Hon understryker att det är viktigt att komma ihåg att ingen är perfekt.

- Perfektionism är farligt. Om man alltid strävar efter att vara oerfekt i allt man gör så sliter man ut sig själv och stretar efter något som inte finns, säger hon.

Eva Rusz fortsätter att berätta om katastroftänkandet som styr oss. Det hindrar oss från att våga ifrågasätta, våga pröva nya vägar och göra vad vi själv vill. Det är ett förvrängt tankesätt som ger upplevelsen av att världen går under på grund av ett felaktigt val. Men om man skulle stanna upp i det läget och istället föreställa sig det allra värsta som skulle kunna hända hade men insett att alt egenligen inte var så farligt. Eva Rusz berättar om några av hennes patienter som under förra årets finanskris förlorade jobben men fortsatte att gå hemifrån varje morgon för att ge sken av att de fortfarande gick till arbetet.

- De låtsades gå till jobbet för att de var rädda för vad grannarna skulle tycka. Det bli ansträngande att upprätthåll den fasad vi målar upp, man är ju hela tiden rädd för att bli avslöjad. Därför är det viktigt att släppa katastroftänkandes och se saker för vad de är. 

 

När saker normalt borde vara positiva känns jobbiga är man på väg åt fek håll. Det är få ens sociala umgänge blir en del av stressen och istället för att uppskatta sina vänner börjar man jämföra sig med dem. Att träffa sina vänner spontant när man balanserar arbete, familj och sig själv är inte enkelt.

- Man måste bli lite krass och hela tiden tänka "vad gör jag och för vem". Fär att hinna med att träffa sina vänner på ett positivt sätt krävs det planering och kalendrar, säger Yvonne Brokvist.

Hon menar att många får svårt att se en sann bild där vännerna är perfekta och hinner med båda familj, att gå på gum, vara sociala och att göra karriär.

- Det är klart att vi jämför oss med våra vänner men vi måste lära oss att se till vad vi faktiskt klarar av i verkligheten. Det är då det är viktigt att lära sig att prioritera, fortsätter hon.

 

Om man lider av den här typen av psykosocial stess kan alla livets små förändringar upplevas som besvärliga och för att inte hamna i en katastrofal situation är det viktigt att se de tidiga signalerna, Den sociala stressen, att ständigt ha dåligt samvete, att jämt mäta sig med andra och känslan av att inte räcka till är varningstecken på att man är på väg mot utbrändhet. I Socialstyrelsens folkhälsorapport från 2oo9 påpekas denna typ av psykosocial stress ofta ge upphov till olika fysiska besvär, bland annat kronisk trötthet, olust, nedstämdhet, minnesstörningar och muskelsmärtor. Rapporten avslöjar att symptomen så småningom kan leda till depression, posttraumatiska stressyndrom, hjärt- och kärlsjukdomar och kroniska smärttillstånd.

- En del kommer till insikt först när de redan gått in i väggen. Då känner de "vad är det jag håller på med?", men det är det lite sent, understryker Eva Rusz.


Om man bara vet vad man gör mot sig själv är det unte svårt att bryta ditt tankemönster, fortsätter hon. Man måste ompröva sina måsten och allt som känns tungt måste ifrågasättas. Ett klassiskt knep som Eva Rusz själv använder är att ifrågasätta katastroftänkandet. Ställer man frågan om vad som i värsta fall kan hända ser man snabbt att de flesta problem inte är speciellt allvarliga. Viktigast är att aldrig jämföra sig med någon annan än dig själv. Det är ingen som ser annorlunda på dig på grund av valen du gör.

Om man istället för att göra listor på vad man borde hinna med gör en lista över vad man faktiskt hunnit med, så kommer man att se hur mycket man egentligen gör.

- Kort sagt är det viktigt att våga vara mänsklig och skratta åt sig själv. Och om man ser över hur man lever så kommer man inse att andras åsikter inte är speciellt viktiga egentligen, avslutar Yvonne Brokvist...

 

  

Av Linda - 28 november 2010 22:56

Nu när jag har läst ut Plaza Kvinnas Juli nummer 2o1o, kom jag till den här artikeln som handlade om Tuva Novotny. Hon är en bra skådespelerska och hon är även aktuell i en film med Julia Roberts, så jag tänkte skriva ner vad jag kunde läsa om henne i artikeln.


Julia Roberts bästis, stjärnadvokat och karriärsmorsa. I sommar lämnar Tuva Novotny den trasiga tonårstjejen bakom sig och går vidare in i vuxnare roller på bioduken. Plaza Kvinna hälsar på hos Tuva, en megastrukturerad skådespelare som funnit lugn i Köpenhamn. Och i sig själv.

Artikeln är skriven av Johan Åkesson.

 

Fyra långa och en kort. Så många filmer lanseras i sommar med Tuva Novotny i rollistan. Och så en nosrk tv-serie i höst. När vi satt oss till rätta på Tuvas favoritcafé Ricco´s i centrala Köpenhamn, och hon har tryckt upp en snus under överläppen, frågar jag hur hon ska belöna sig själv när filmerna har haft sina premiärer. "Med ledighet", svarar Tuva. Fast inte förrän i vinter. Först väntar ytterligare en filminspelning med danska filmbolaget Zentrola. Men det är ingen stressad Tuva Novotny som sippar på sin smoothie, snarare en extremt balanserad och avslappnad Tuva. Hon skyller på åldern.


Det är tredje gången jag intervjuar Tuva Novotny. Förra året satt vi i hennes kök och drack te. Då var filmatiseringen av Eat, Pray, Love just avklarad och Tuva hade återvänt till Köpenhamn från inspelningen i Rom med Julia Roberts. Telefonen ringde då konstant, och Tuva grubblade över om hon skulle sticka till Norge och spela in en välbetald tv-serie eller vänta på något bättre. Det blev Norge. Sedan dess har hon inte bara pendlat  till Oslo för jobb, och gjort film i Sverige, hon har också hunnit fylla 3o år.

- Jag har känt mig som 3o år så länge, så det var å tiden, skrattar Tuva.

- Det kändes inte som någon milstplpe direkt, men med ålder, oavsett om det är 29 eller 35. så för den med sig en livsinsikt eller tyngd, särskilt som kvinna i den här branschen. Att bli hörd, och tagen på allvar, blir lättare ju äldre man blir. Mest för att det med åldern känns lättare att uttrycka vad man står för och vill.


Tuva Novotny säger att rollerna också blivit mer intressanta under de senaste åren, att hon idag föredrar att spela morsa eller karriärskvinna. Vuxen helt enkelt.

- Det finns en gräns för hur många gånger man kan spela en trasig tonårstjej, säger hon.

Just den "trasiga tonårstjejen" har varit återkommande i Tuvas karriär. Först i TV4-serien Skilda Världar, som Tuva kort refererar till "såpan", och senare i filmer som Tic Tac, Den Osynlige, Stoned och Smala Sussie. I sommarens filmpremiärer har hon landat mognare roller. Julia Roberts bästis på passionerad gourmetresa till Rom i Eat, Pray, love, karriärsmorsa i För kärleken, framgångsrik advokat i Bröderna Karlsson, och relationsmogen 3o-plussare i danska Sanningen om män. 


Är det rätt att påstå att Tuva just gått in i en ny fas i sin karriär?

- Yrkesmässigt, ja. Men också i livet, jag vet vad jag vill ha ut från både jobb och relationer. Jag känner mig tryggare i mina val och förhandlingar. Åldern kommer med en självsäkerhet. Också när det gäller vad jag inte vill ha. Dessutom är jag nu orädd för att förmedla det.

- Det finns en övermänsklighet som hör till 2o-årsåldern, då man inte ser sina brister, man söker men vet inte säkert var man vill. När allt det där utkristalliserats, och man blivit vuxen, är det skönt att kunna lägga korten på bordet och säga "det här behöver jag hjälp med", eller "det här kan jag", i alla typer av relationer.

Rent konkret innebär detta att Tuva är tuffare i löneförhandlingar, att hon kräver en barnflicka till sin dotter under vissa inspelningar, och att hon kort och gott tackar nej till jobb som kräver att hon är borta från sin familj för länge.

- Under våren har jag jobbat i Norge tre dagar i veckan, resten av tiden har jag varit total hemmafru. När jag var yngre hade jag säkert bokat upp massor av jobb för resten av tiden, men så ser inte mitt liv ut idag.

 

Hade du tidigare en bild av hur ditt liv skulle se ut som 3o-åring?

- Jag trodde inte att jag skulle leva längre än till 34. Det kändes mest rock´n´roll. Jag vet inte varöfr, men mina idoler var Janis Joplin och Jim Morrison (red anm. som båda dog vid 27 års ålder). Jag har aldrig haft ångest kring att åldras.

Många har olika delmål i livet som ska vara uppnådda vid en viss ålder, exempelvis 3o år, har du tänkt så?

- Nej, jag har inga sådana mål. Jag har alltid, i hela mitt liv, omgivits av människor i alla åldrar. Då suddas den där åldersgränsen ut. Jag har vänner som har tydliga bilder av hur något ska vara vid en ålder, det blir en press för dem. Det är bättre att inse att livet är ett ekorrhjul, allt bara går igen och igen.


Trots att Tuva alltid varit lillgammal - önskade sig ett körkort som fyraåring och ville flytta hemifrån när hon var sju - menar hon att punkterna på ungdomens "att göra-lista" ändå är avbockade.

- Ja, va fan, jag har gjort allt man ska: bott ett halvår utomlands, rest jorden runt, bott i kollektiv, allt det där. Men varför sätta de gränserna för sig själv, att allt det ska bli gjort som ung. Visst, det kanske är svårt att säga "peace put, nu drar jag till Burning Man-festivalen" när man har barn och är 35 år, men det mesta funkar resten av livet.

 

Hollywooddrömmen existerar inte i Tuva Novotnys liv. Hon har varit där och provsmakat, senast i Eat, Pray, love och tidigare i filmen Possession. Kanske blir det en till amerikansk storfilm i framtiden, en manager och agent jobbar på det "over there", men Tuva har ingen sådan målsättning.

- Hade jag varit tio år yngre hade jag säkert släppt allt och stuckit till Los Angeles, men jag är inte där i livet, och tivs bra med att ha min stadiga marknad här i Danmark och Sverige. Det är ju vad jag lever av.


I filmen För kärleken, en av sommarens svenska biopremiärer, spelar amerikanske skådespelaren Danny Glover en roll jämte Tuva Novotny. I samma veva var Tuva svensken i amerikanska Eat, Pray, Love. Vem behövde egentligen anpassa sig mest - amerikanen eller svensken?

- Det var nog Danny Glover som mest tydligt fick ta seden dit han kom. I USA hade han haft stenhårda avtal om hur många assistenter som skulle ta hand om honom, och högre lön, i Sverige fick han en enda assistent. Det var nog befriande för honom. Jag ser fler Hollywoodstjänor som inte vara söker sig till den europeiska marknaden, men också finner det mer givande här. Man tillåts fokusera på en annan typ av historier och samarbeten, istället apparaturen runt omkring. Skillnaden märkte jag tydligt på inspelningen av Eat, Pray, love. Man sitter liksom inte och äter frukost med regissören där. Det gör vi här.

 

Tuva menar att inspelningen var likt "ett slag i huvudet", något som faktiskt fick henne att inse hur konstruktivt vi arbetar i Norden, jämfört med det extremt stora, opersonliga maskineriet som krävs för att kunna bygga upp en hel amerikansk produktion och långfilm.

- Att varje dag ha genomgående samtal med regissör och medspelare resulterar i en så mycket bättre arbetsdag. Istället för att ropa något i en megafon utan att ha sagt god morgon till varandra. Men visst, Hollywood har ju producerat massor av bra film, så det funkar väl.

Vad krävs egentligen för att man ska palla jobba på det amerikanska sättet?

- Jävligt mycket skinn på nästan. Jag har gjort mycekt mindre internationella produktioner innan, där det funnits en närhet mellan skådespelare, regissör och team, precis som i Sverige. När jag åkte till Rom väntade en megafilm med 4oo personer i teamet, det var sinnessjukt.

Tuva har inte sett Eat, Pray, Love än. Bara trailern. Där såg hon sitt bakhuvud i en knapp sekund. Tuva säger att Julia Roberts nu ska få sköta det internationella pressarbetet utan henne.

- Jo, hon klarar nog det själv, säger Tuva och skrattar.

- Men jag ser fram emot att se filmen. Jag gillar ju manuset, en väldigt filosofiskt lagd chic-lit. Jag hoppas regissören lyckats fånga det och inte gjort någpt allt för Sex and the City-aktigt.

 

Tuva Novotny får många anbud om roller i film och tv. Hon tackar ja till ungefär var tredje förslag. När vi träffades i höstas kunde hon inte bestämma sig hurvida hon skulle tacka ja till en tv-serieroll i Norge eller inte. Och hur vet man egentligen när något är rätt? Jag frågar vem Tuva brukar vända sig till när beslutsångesten blir för stor.

- Jag hade länge en kvinna som hette Stina i mitt liv, hon var som en extramamma till mig. Vi var bundis ända sedan såpan, där hon jobbade som inspelningsledare, men hon gick bort för två åt sedan. Jag brukar ändå tänka mycket på vad hon skulle ha sagt. Hon är en bra vägvisare fortfarande, även fast hon inte lever. På senare år har jag ocskå börjat vända mig till mina föräldrar, det trodde jag aldrig, men de är ju faktiskt väldigt bra att ha. Fast i slutändan handlar det ändå om att vakna upp en morgon och bara veta vad man ska göra. Lyssnar man till sig själv så vet man till slut.

Blir det en jobbig grej hemma varje gång du tackar ja till en inspelning långt bort?

- Nej, inte alls. Men logistiskt blir det jobbigt. Å andra sidan, herregud, i hur många år har inte männen jobbat på oljeplattformar, som upptäcktsresande eller något annat långt hemifrån? Det är en samhällspress som ligger på dig som kvinna att inte vara borta från din familj. Där kan man bara utgå från sig själv: vad behöver jag och hur mycket offrar man i förhållande till vad det ger? och där har jag blivit tuffare. Jag sätter upp regler för hur jag behöver ha det för att en filminspelning ska fungera. Innebär det att jag förlorar något jobb på vägen så får det vara så. Det personliga livet är viktigast, utan det fungerar ingenting överhuvudtaget. 

 

Hur strukturerad är du egentligen?

- Megastrukturerad!

När är du inte det?

- Jag kan vara strukturerad och förnuftig till vardafs eftersom ajg får ut mina känslor i jobbet. Alla behöver ha utlopp för sina känslor - en del blir fulla, vissa skriver och andra blir skådisar. Att vara strukturerad handlar om att bli vuxen och inse att man behöver kommunicera och formulera saker rätt. Då blir det inte lika ångestfyllt att leva. Ångesten har jag upplevt tidigare, jag har grubblat mycket om nätterna. Ta bara existensminimalismen till att börja med - varför är vi här? Alla sådana frågor har jag tagit upp till ytan, de håller mig inte vaken klockan tre på morgonen längre.

 

När känner du dig som en svår skådistyp?

- Jag är ingen svår skådistyp. Jag har inte navelskåderiet i mig, jag kan inte ta skådespeleriet så jävla seriöst. Skådespeleri är något som behöver vara spontant, intuitivt och levande. Man kan inte planera för mycket. Det kan betraktas som lättsamt, men jag tolkar det omvänt. Att ta skådespeleri på allvar är för mig att dyka ned i existentialism och fråga sig vad det är att vara människa. för mig är svaret ytterst att vara här i nuet, och vara mottaglig för impulser.

 

vi har druckit upp våra smoothies, Tuva har bytt ut snusen, och reggaemusiken på kaféet har äntligen fått sin bas nedskruvad. Jag säger till Tuva att mina killkompisar sms:at mig på förmiddagen, att de alltid blir avundsjuka när jag ska intervjua henne. Vad tror hon själv att det beror på?

- Jag har aldrig varit snyggaste bruden i klassen, jag har svårt att identifiera mig med att vara populär på det sättet. Och att bli beundrad och bekräftad av manliga släktet är något så grundläggande i biologin, det är inget man kan leva på. Det betyder mer för mig när brudar hör av sig för att de känner något släktskap med vad jag gör. Jag får mycket bra respons, bren och så, och självklart blir jag jätteglad. Men jag har dragit ett hårt streck, jag svara inte på breven, gyllningarna får inte bli något jag ska leva upp till. Vill man leva ett bekymmerslöst liv så får man ta det goda för vad det är, men sedan lägga smicker åt sidan och inse att det inte är något självklart, att det inte kommer att betala räkningarna eller göra mig till en bättre människa.

 

Innan Tuva tvärsar gatan hem till sin lägenhet tar vi en kort promenad, hon pekar ut ett par nya barer och berättar om sitt kvarter, innan vi skiljs åt får hon en sista fråga.

Vem skulle spela huvudrollen i filmen om ditt liv?

- Gud, vilken konstig fråga, jag vet inte. Vem skulle spela dig?

Vince Vaughn, tror jag. Han är bra, rolig, lite småtjock men ändå halvsnygg.

- Halvsnygg? Han är skitsnygg. Men vadå, du har tänkt på det där alltså? Det här kanske inte har med saken att göra - Mariah Carey ska inte spela mig - men hon var så bra i Precious. Så kaxigt att kliva in, ta av sig sminket och göra en riktig karaktär.

Så Mariah Carey kanske ska spela dig i alla fall?

- Nja, det skulle inte kännas så märkvärdigt, folk är så vana att se mig utan smink...

 

   

    

Av Linda - 22 november 2010 21:34

   

    

   

   

   

   

   

     

  

Nu har jag suttit och kollat igenom CHIC nummer 13 (17 Juni) 2o1o, för att se om det fanns något i tidningen som jag ville ha.Jag har hittat jävligt många produkter denna gången och det är väldigt blandat också.


Detta hittade jag i CHIC nummer 13 (17 Juni) 2o1o:

* Zimmermann Baddräkt finns hos www.netaporter.com, 1979 kronor- SNYGG för att vara en baddräkt! Äntligen ett valkfritt badplagg som trycker in, lyfter och håller kurvorna på plats! Går dessutom att använda som topp under byxa eller kjol.

* Wolford Bikini Överdel,  1399 kronor- Fin bikini!

* Wolford Bikini Trosa, 1o99 kronor- Den finns i olika färger bland annat i denna lila nyansen!

* Kari Traa Bikini Överdel, 249 kronor- Priser gäller även trosorna, men jag hittade inte dem på nätet! Härligt mönster, tycker jag!

* Topp Åhléns, 199 kronor- Den ser ut att vara skön när den är lite stor! Helt okej topp för ett bra pris!

* Coast Klänning, 28oo kronor- Snygg modell på klänningen - kunde dock vart lite mindre rosor! Fanns i lila också!  

* Christian Louboutin Slingback Pumps, 665o kronor- Dessa skorna har en härlig färg! Kul med andra färger än bara svart jämt!
* Estée Lauder Pleasures Bloom Parfym 1oo ml EdP, 579 kronor- VILL HA! En ljuvlig variant av klassikern Pleasures sitter som en smäck after beach-duschen och följer dig igenom hela sommarnatten, trots hög luftfuktighet och smälttemperatur!

Av Linda - 22 november 2010 17:56

Nu när jag har läst ut CHIC nummer 13 (17 Juni) 2o1o, kom jag till den här artikeln med Oskar Linnros. Jag tänkte skriva ner vad jag kunde läsa om honom i artikeln.


Snook-stjärnan Oskar Linnros satsar solo nu, bäde när det gäller musiken och kärlekslivet. Men med en vecka kvar att leva, då hade han jagat tjejer.

Artikeln är skriven av Kristin Henriksson.

 

Hur känner du dig just nu?

- Levande, förvirrad och stressad. Jag har vistats i en lällarstudio utan dagsljus i två år, sex dagar i veckan. Allt annat i livet har fått vänta. Jag skulle behöva social rehablitering. Huvudet är fortfarande i studion.

När är du som mest nöjd?

- Jag gillar den där halvtimmen av storhetsvansinne när jag sitter på nattbussen hem från studion och lyssnar på en ny låt som jag har gjort.

När gjorde du sist något du ångrade?

- Jag skippade min syrras födelsedagsmiddag med hela familjen för att jag behövde jobba. Sedan gick jag ut och krökade. Det får inte bli en trend, att bli självupptagen och skylla allt på att man har för mycket att göra. 

 

Vilken känd person har betytt mest för dig och varför?

- Jag läste Miles Davis självbiografi. Det var inspirerande. Som 7o-åring var han fortfarande lika dryg och kaxig. En sådan person blir aldrig klar och det går inte att sammanfatta honom. Han har upplevt rasdiskriminering och varit knarkare. Det fanns inget att dra lärdom av utan det var mer "live by the gun, die by the gun".

Lever du din dröm?

- Jag har aldrig drömt om en karriär som musiker, så nej, det gör jag inte. Men jag är glad att jag får gölra det. Min framtidsdröm är att bo i villa. En trävilla med trädgård och äppelträd. Nära stan i någon Stockholmsförort.

 

Vad har du alltid med dig?

- Jag har sjukt mycket grejer i min väsla. Hårspray, laddare av olika slag, parfym, min dator. Jag är värre än alla andra och jag har alltid samma väska. Man ska umgås med väskan länge, tills den pajar. Så gör jag med mina skor också. Jag tycker inte att man behöver flera olika par.

 

Vilket ord använder du för ofta?

- Nej. Jag säger nej till väldigt mycket. Jag tycker oftast att det är skönt att säga nej. Att inte göra är också att göra. Framförallt i mitt jobb. Jag vill inte synas till varje pris. Jag skippar gärna grejer tills jag har något att säga.

Vilken är din största rädsla?

- Nu när jag har blivit vuxen oroar jag mig över att det ska hända något med mina föräldrar. Att de ska drabbas av sjukdom eller dö. Jag tänker mycket på det.


Vilken är din mest irriterande egenskap?

- Jag är väldigt intensiv och kopplar aldrig av. Om jag är någonstans så vill jag alltid gå vidare till nästa ställe, jag är alltid på väg.

Vad får dig att bli riktigt arg?

- Jag har nästan slutat att se på TV, med undantag för SVT. Det upprör mig att de som har makt matar folk med skit. Jag är intresserad av kultur, och det är viktigt att utgå ifrån att folk gillar det som är bra och komplicerat.


Vad skulle du göra om du hade en vecka kvar att leva?

- Då skulle jag försökta få tag på olika tjejer som har kommit undan. Det skulle vara härligt att dö nyförälskad.

När var du riktigt modig sist?

- Jag var förband till Miike Snow, med Christian i Fibes, Oh Fibes!. Vi körde på varsin flygel framför ett fullsatt Berns. Jag brukar inte bli nervös, utan tycker jag att det fungerar så gör det. Men jag hade aldrig spelat flygel eller sjungit live så det var speciellt.

Vad skulle du göra om du var statsminister för en dag?

- Jag skulle städa undan i schemat och sätta på mig en peruk. Sedan skulle jag åka tunnelbana eller buss hela dagen för att träffa folket utan att det var spekulativt och populistiskt...


      

  

Av Linda - 10 november 2010 19:36

  

  

  

  


Nu har jag suttit och kollat igenom Cosmopolitans Juli nummer 2o1o, för att se om det fanns något i tidningen som jag ville ha. Jag har hittat några produkter denna gången.


Detta hittade jag i Cosmopolitans Juli nummer 2o1o:

* Estée Lauder Bronze Goddess Exotic Bronzing Blush, 435 kronor- Bronspuder med ett subtilt skimmer som passar alla hudtoner. Svep över kindben och näsa för att förstärka din fantastiska solbränna!

* Clinique True Bronze Pressed Powder Bronzer, 27o kronor- Ett bronspuder som ger dig en matt och fin hy. Borsta lager på lager för att få mer färg.

* Emilio Pucci Solglasögon, 24oo kronor- VILL HA! Tycker att de är snygga och jag gillar färgen!

* Louis Vuitton Delightful Monogram Bag GM, 72oo kronor- VILL HA, VILL HA! Tycker att Louis Vuitton-väskorna är sjukt snygga!

Av Linda - 10 november 2010 17:56

Nu när jag har läst ut Cosmopolitans Juli nummer 2o1o, kom jag till den här artikeln som handlade om singel och redo för mingel! Tyckte att det var intressant att läsa och man borde göra så som de skrev, tänkte i alla fall skriva ner vad jag kunde läsa i artikeln.


Sällskap är alltid trevligt men knappast obligatoriskt. Här är soloknepen som förvanldar årets sköaste partysäsong till din bästa någonsin.

Artikeln är skriven av Jonna Karvonen.

 

Du blir bjuden på en fest men vännerna har redan andra planer och inte har du någon pojkvän som du kan tvinga med dig heller. Så du skiter helt enkelt i att gå. Eller inte! Sätt på dig klackarna och peppa dig med våra festa solo-tips. Själv är inte lika med ensam.

 

Allmänt känt faktum: Människor är flockdjur.

- Vi är vana vid att vara i grupp och att tillsammans med någon annan se fram emot trevliga händelser, säger den certifierade livscoachen Susanne Fredriksson.

 

Men det betyder inte att du måste ha sällskap för att överleva. Snarare kan det vända till en ännu mer spännande kväll om du går på egen hand! Så från och med nu är det faktum att du knappt känner någon på festen bannad från listan på godkända ursäkter. (Och lägg till skitigt hår och en finne på hakan också.) Säg hej till din nya bästa vän Spontanitet och jacka ja. Det skulle kunna slita med den bästa natten i ditt liv.

 

Så, du har ingen fallskärm i släptåg (tänk: en pojkvän eller vänner) och får en lätt ångestattack när du föreställer dig att alla står i färdiguppdelade grupper när du kommer till festen. Men allt handlar om attityd.

- Förbered dig mentalt med positiva tankar, säger livscoachen Susanne Fredriksson. Le, var onaturlig och se det positiva i att just du blev bjuden. Känn lyckan av att få lära känna nya människor - det är en verklig tillgång.

- Sträck på ryggen, se glad ut och gå fram till folk och säg "Hej! Känner du X (personen som har festen)?", fortsätter retorikkonsulten Elaine Bergqvist, aktuell med boken Snacka snyggt.

 

Verkar gänget vara inne i en djup diskussion? Då tycker Elaine Bergqvist att du mycket väl kan kliva fram lite diskret och nicka instämmande för att bli en del av diskussionen och gruppen.

 

Du har tagit ett par glas bubbel och känner hur det kliar i SMS-fingrarna. Kanske dags att kolla hur läget är med den söta killen du har sporadisk kontakt med (även känd som ditt kvart i fem booty-call)? Stäng. Av. Mobilen. Om du är på en fest, se till att verkligen vara där.

- att ta upp mobilen på en fest signalerar att alla där är mindre intressanta än dina vänner och kan uppfattas som oförskämt, säger livscoachen Susanne Fredriksson.

Och du är väl inte oförskämd, är du? Nej, öppna dig för möjligheterna på plats i stället för att driva i väg någon annanstans.

 

Lösningen på klädbekymren inför festen är inte nödvändigtvis Acne, Chloé eller något annat direktimporterat från en modetidning - det viktiga är att du pimpar dig med guldkorn som får dig att må bra, hur det än ser ut.

- Klä dig i kläder som är ett med dig, som du känner dig bekväm i, tipsar livscoachen Susanne Fredriksson.


Ett annat tips, enligt Cosmos moderedaktör Sara Östlund, är att slänga på en kavaj ovanpå partyklänningen. Det är ett certifierat powerplagg som får dig att sträcka på ryggen både på jobbet och festen. och vi vet ju alla vad som händer om du känner dig nöjd och bekväm: Du känner dig mer attraktiv- Vilket för dig mer attraktiv. Och inget är ju hetare än självförtroende...


  

Av Linda - 8 november 2010 17:46

Nu när jag har läst ut Cosmopolitans Juli nummer 2o1o, kom jag till den här artikeln med Kristen Stewart. Hon behöver ingen närmare bekskrivning, tänkte i alla fall skriva ner vad jag kunde läsa i artikeln.


Rollen som Bella i Twilight-filmerna har gjrot henne till världsstjärna - och förhållandet med Robert Pattinson till ett hett byte för skvallerpressen. Cosmo träffar kvinnan som är på allas läppar just nu.

Artikeln är skriven av Gunnar Rehlin.

 

Hon är ung, hon är ihop med Robert pattinson och hon spelar huvudrollen i några av sommarens absolut hetaste filmer. 2o år och hon är redan en världsstjärna. Och hennes strategi för att mäta sin publik är mycket väl genomtänkt.

- Jag talar inte med någon om mitt privatliv. Jag måste få ha någonting som är mitt efet, inleder Kristen Stewart när Cosmo träffar henne.


Att inte alls tala om privatlivet leder i och för sig till mer spekulationer (som att Robert skulle ha friat till henne eller att hon skulle vara gravid med hans barn...), men samtidigt är det lätt att förstå varför hon kör på järnridåstilen. Antingen snackar man eller så snackar man inte alls - och det är det sistnämnda som Kristen Stewart har bestämt sig för. Hon säger att det till och med innebär att hon oftast håller sig på hotellrummet när hon är på PR-resor. Hon drar sig för att gå ut.

- Det är det enda sättet för mig att slippa paparazzibilder och en massa rykten om vad jag gjorde igår och vem jag har synts med, säger hon med en suck.

 

Den omtalade nervositeten som hon säger sig ha haft tidigare märks dock inte alls. I stället är det uppenbart att hon har lärt sig att hantera media. Nu svarar hon snabbt och utan att, som hon sagt tidigare, mest komma med fragment som det sedan är till reportern att pussla ihop.

 

Kristen är enkelt klädd med T-shirt och jeans och det långa mörka håret hänger rakt ner. Att hon i skrivande stund är en het kandidat till att spela Lisbeth Salander i amerikanska versionen av Män som hatar kvinnor går att förstå, inte minst utseendemässigt. (Även om vissa hävdar att det blir Carey Mulligan, känd från An education.) Å andra sidan sägs det att regissören David Fincher vill ha en okänd tjej i huvudrollen. Och Kristen är ju inte direkt okänd... 

 

För det har gått fort för den här 2o-åriga tjejen, som filmdebuterade som nioåring. Roller i filmer som Panic room, Zathura och Into the wild ledde till att hon 2oo8 var självklar för huvudrollen i Twilight. Resten är historia. Nu i somrar hägrar Twilight-filmen nummer tre, Eclipse, men hon är också aktuell med att skildra rocksångerskan Joan Jett i filmen med samma namn som legendbandet The Runaways.     

The Runaways var ett tjejrockband som exploderade världen över i mitten av 7o-talet. Tjejerna, som vara var tonåringar när bandet bildades, spelade en blandning av punk och hårdrock. The Runaways var på många sätt ett stilbildande band, inte minst för att det var tjejer som tog för sig i en oerhört mansdominerad värld. För Kristen var det stort att få träffa Joan som en del i researchen inför inspelningen.

- Jag tror inte att det finns många i min generation som vet vilka The Runaways är Jag gjorde inte det, även om jag hade hört talas om Joan Jett. Hon gjorde ju solokarriär när bandet var upplöst. Jag träffade henne innan inspelningen, och så kom hon också när vi höll på att spela in. Hon berättade om hur den perioden kickstartade hennes karriär. Storyn om The Runaways är en väldogt feministisk historia, och jag kände verkligen att jag ville göra Joan rättvisa. 

 

Inför filmen lärde Kristen sig att spela gitarr för att både kunna spela och sjunga på riktigt. 

- Jag ville inte bara sjunga, jag ville att det skulle låta som Joan. Hon har ett sätt att liksom morra på som jag ville likna. Jag hoppas jag lyckades, säger Kristen med eftertryck. 

Och det har hon gjort, enltgt kritikerna. De verkar alltmer imponerade av Kristens skådespeleri, och många menar att både The Runaways och dramat Welcome to the Rileys visar att det definitivt finns ett liv för henne när Twilight-serien är slut, att hon är en stor skådespelerska som vi kommer att få se mycket mer av. Och att hon kommer att ta för sig är det ingen tvekan om.

- Det är för jäkligt att kvinnor får färre möjligheter i livet än vad män får. Det verkar som att man tycker att tjejer ska vara på ett visst sätt, och det där stör mig, säger hon irriterat.

 

Rollen som Bella i Twilight-filmerna har gett henne miljontals lojala fans världen över. När jag besökte populärkulturmässan Comic:Con i San Diego i USA, skulle Twilight-tvåan New monn presenteras inne i en stor sal som rymde 6ooo personer. Fansen - och i många fall även deras mammor - ställde sig i kö kvällen innan för att få plats. Det var ett tufft jobb för oss i pressen att ta oss in och när Kristen, Robert Parrinson och de andra gick upp på scenen var det ett öronbedövande jubel.

- Så där fanatisk har jag aldrig varit över någonting, skrattar Kristen. Det har aldrig funnits någonting som jag har varit besatt av. Fast jag har ju gillat vissa band och vissa filmer, så jag kan förstå hur fansen känner det. Och deras lojalitet gör ju att vi får möjlighet att fortsätta göra filmerna och jag får också möjlighet att fortsätta utforska Bella. Jag är inte färdig med henne än, trots att vi har gjort tre filmer nu.

 

Och det går inte att missta sig på hur passionerad Kristen är när det kommer till hennes karriär.

- Jag älskar mitt jobb. Jag älskar skådespeleri. Jag älskar att berätta historier. Men man får inte ta det på för stort allvar. En del av mina kolleger gör det. De verkar tror att deras jobb är viktigare än någonting annat.

 

Kristen är en ung kvinna med många tankar om livet och om det jobb hon valt. Men hon är också medveten om att det inte alltid kommer fram i intervjuer - hon har sagt att intervjuer ofta går fel väg.

- Förr var jag så nervös i intervjusituationer att ni journalister trodde att det var precis sådan jag var. Nu har jag börjat lugna ner mig, men det känns fortfarande obekvämt att jag får snabba frågor där jag ska komma med ett intelligent svar på några sekunder.

 

Vad är det då vi kan säga om privatpersonen Kristen - som inte rör hennes kärleksliv? Tja, att hon numera inte har någonting emot att se sexig ut. Att hon vill utveckla sina talanger som skribent, eftersom hon menar att det är någonting som går att träna på för att ständigt bli bättre. Att hon ser fram mot att kanske spela huvudrollen i en film som hennes mamma kan regissera. Att hon inte ångrar att hon hoppade av skolan för att satsa på skådespeleriet. Och att hon inners inne inte tucker att hennes liv har förändrats så där väldigt mycket efter Twilight. Fast... ska vi verkligen tro på det? Hon spänner ögonen i mig.

- Ja, det ska ni. Visst, situationerna omkring mig har förändrats, det är det inget snack om. men jag tycker inte att jag själv har förändrats, i alla fall inte mer än vad en ung människa normalt förändras...

 

  

  

Presentation

Fråga mig

22 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2014
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS


Skapa flashcards