Nu när jag har läst ut Plaza kvinnas Augusti nummer 2o1o, kom jag till den här artikeln som handlade om Helena Mattsson. Hon syntes i en liten roll i våras i Desperate Housewives, och nu är hon aktuell igen, så jag tänkte skriva ner vad jag kunde läsa om henne i artikeln.

Ännu kan Helena Mattsson gå oigenkänd på gatorna i Stockholm. Men med en Hollywoodkarriär som pekar spikrakt uppåt lär det snart förändras. I våras såg vi henne både i Desperate Housewives och Iron Man 2, och snart är hon världsaktuell i den något otippade rollen som Mumintroll. Plaza Kvinna fick ett exklusivt samtal med det nya stjärnskottet.

Artikeln är skriven av Charlotta Jakobsson.

Klockan är o7.3o i Los Angeles och Helena Mattsson är nyss uppstigen. hon är trött - sent på kvällen dagen innan kom hon hem från Cannes, där hennes kommande film Mumintrollen och kometjakten, premiärvisades. En något otippad film för festivalen, kan tyckas, men de finska små varelserna gjorde succé.

- Filmen fick fantastisk respons! Det var jätteroligt, det var jättemånga olika länder som var otroligt positiva och köpte den för distrubition, så det ser ut att gå jättebra.

Helena låter pigg trots den tidiga timmen, och hon kryddar glatt sitt språk med mängder av "otroligt" och diverse positiva uttryck som börjar med "jätte". Entusiasmen formligen sprudlar ur henne, och det är inte så konstigt kanske. År av slit och hårt arbete som ett relativt okänt namn i Hollywood börjar äntligen bära frukt, och sakta men säkert har Helena etablerat sig som en välkänd och respekterad skådespelare, även här hemma i Sverige.

- Det är lustigt för jag har en så otroligt liten roll i Iron Man, men ändå så har det gett otroligt mycket uppmärksamhet. Det är lite konstigt för en själv, för man tänker att men gud, jag har ju gjort en massa andra filmer, och spelat huvudroller, och det är ingen som lagt märke till det. Man gör en jättepyttig liten roll i en film som blir omtalad, och vips, så kommer uppmärksamheten.

Och hon lär få vänja sig vid den. Hitills har helena lyckats bygga upp en solid filmkarriär utan att dra allt för mycket ljus på sig själv som privatperson, men med allt fler roller i allt större projekt är dagarna som anonym Hollywoodskådis tveklöst på nedräkning. Rollen som mumintrollet Snorkfröken ser inte på pappret ut som den mest självklara vägen att etablera sig som nästa stora namn på Hollywoodhimlen, men när man delar rollistan med Mads Mikkelsen, Stellan och Alexander Skarsgård, Peter Stormare och Max von Sydow kan man knappast vara annat än nöjd.

- Jag blev tillfrågad att göra rollen, vilket var jätteroligt. Jag minns mumintrollen från när jag var liten, de satte verkligen sina spår. Historien är så unik i sitt berättande och sin ton, så det var jätteroligt att få komma tillbaka och göra en ny tolkning av den idag.

Vilket mumintroll skulle du säga att du är mest lik?

- Snorkfröken, som jag selar. Hon är en drömmande karaktär, och hon är väldigt godhjärtad och snäll och tycker om allting som är vackert. Men samtidigt, när det kommer till kritan, kan hon vara tuff. Och så har hon substans, trots att hon kan vara lite vimsig och fåfäng.

Mumintrollet och kometjakten är den första film Helena gör där hon enbart gör en röst.

- Det var helt nytt för mig, och det var otroligt spännande att bara använda rösten. Det blev ett helt annat sätt att försöka vara kreativ.

Helena Christina Mattsson kommer ursprungligen från Stockholm, där hon växte upp i Vasastan tillsammans med mamma, pappa och två systrar. Hon beskriver sig själv som en riktig plugghäst som alltid var mån om att få bra betyg, men som redan tidigt var väldogt intresserad av teater och dans.

- Jag har alltid varit otroligt fascinerad av teater, karaktärer och historieberättande, och av scenen och magin bakom scenen och det där. Så jag har alltid haft en passion för skådespeleriet, men sen visste jag ju inte riktigt om det skulle gå vägen och jag skulle kunna fortsätta hålla på med det, som yrke.

Efter att ha gått ut teaterlinjen på Södra Latins gymnasieskola flyttade Helena till London för att fortsätta studera teater. Hon fick snabbt en anställning som dansare på ett kryssningsfaryg, men precis när hon skulle borda båten rodde hon hem en audition för tv-serien Sweden Ohio, om en svensk utbytesstudent som kommer till Ohio för att bo hos en amerikansk familj. Provfilmningen gick så bra att bolaget ville att hon skulle göra en ytterligare en, den här gången i Los Angeles. När rollen till slut blev hennes var hon tvungen att låtsas vara skadad för att ta sig ur sitt kontrakt med kryssningsfartyget. Snart gick flytten istället till LA, men efter att pilotavsnittet spelades in gick sedan serien aldrig vidare till produktion; och Helena stod utan jobb. Ensam, och endast 19 år gammal, bestämde hon sig ändå för att stanna.

- När jag kom hit så upptäckte jag hur många spännande projekt som utgår härifrån. Jag var så otroligt fascinerad av allting, och att få vara en del av det här filmmakeriet sp, finns här; det var verkligen en dröm. Så jag bestämde mig för att kämpa vidare och vara kvar.

Den första tiden i staden var dock så långt från den amerikanska drömmen som man kan komma.

- Det var otroligt tufft i början. Jag var väldigt blyg, pratade jättedålig engelska och kunde inte köra bil, vilket man är helt beroende av i Los Angeles. Jag flyttade in på ett litet hotell i ett ganska slummigt område, så att det var till att promenera till McDonalds varje dag, och försöka ta bussen för att åka till auditions. Ibland kunde jag behöva promenera i två, tre timmar för att komma till rätt adress. Så det var riktigt, riktigt tufft faktiskt. Och jag hade ju ingen heller, utan jag var helt ensam.

Hon skaffade sig dock snabbt en agent, men då var han en av de största i Hollywood vid den tiden, skickade han den relativt färska Helena på de mest betydande provfilmningarna för de största filmerna, filmer där hon fick konkurrera med världskända namn om rollerna.

- Det slutade alltid med att det var Scarlett Johansson eller någon annan jättekändis som var på tapeten just då som fick rollen. Jag fick många nej de första månaderna, och mycket av det berodde på att jag pratade otroligt dålig engelska. Det tog väldigt hårt, att vara så nära så många gånger, och så räckte det inte riktigt till just på grund av accenten.

Frustrationen över sina språkbrister gjorde så att hon tvingades lära sig tala engelska som en äkta amerikan för att passa in.

- Det var ett stort steg för mig, en milstolpe som öppnade många dörrar. Jag tog dialektlektioner och bestämde mig för att jag var tvungen att prata engelska med folk hela tiden, och verkligen prata med folk. Jag var ju så otroligt blyg i början att jag helst ville vara ensam och inte prata med någon.

Och att behärska engelskan, och framförallt den amerikanska dialekten, visade sig snabbt vara nyckeln till Helenas framgång.

- I samband med att jag sakta men säkert började tala med amerikansk accent började de mer intressanta rollerna dyka upp. I början fick jag spela rätt mycket ryska och olika europeiska nationaliteter, vilket också var roligt och lärorikt. Men det ger ju så otroligt mycket mer möjligheter ju fler accenter man kan göra.

Har det varit kämpigt att få bra roller?

- Ja, det är jättesvårt att hitta rätt projekt. Jag har tackat nej till väldigt många filmer faktiskt, framförallt det senaste året, där jag har känt att det är någonting i magen som säger att nej, den här rollen är inte menad för mig.

Tycker du att det har varit svårt att bli tagen på allvar som ung, svensk tjej?

- Nej, det har jag faktiskt inte. Jag har lyckats bygga upp väldigt bra relationer med folk inom industrin och de vet vem jag är och att jag är väldigt seriös med det jag gör. För det är ju smickrande och roligt när folk säger att alla blonda svenska tjejer är vackra, men sen vill man ju också se till att man inte bara är söt och svensk utan att man också har något annat att tillföra. och det måste man kanske påminna folk om ibland.

Hur gör man det?

- Jag tror att det lyser igenom när man arbetar. att man verkligen brinner för yrket, och att man gör det man gör av rätt anledning.

Det är lätt att placera Helena i en trend av de unga, svenska slådespelare som på senare år har lyckats bra i Hollywood; som Alexander Skarsgård, Malin Åkerman och Joel Kinnaman. Det som skiljer henne från gruppen är att hon var helt oetablerad när hon åkte över, något som hon både ser för- och nackdelar med.

- Det sämsta och det bästa med det där är att ja inte har fått någonting gratis. Jag var helt ensam när jag kom hit. Jag har ingen i min familj eller någon som jag känner som kunde ge mig tips och råd, utan jag stod här med hundra dollar i fickan och en ryggsäck, liksom, och har fått kämpa mig igenom otroligt mycket. Det har verkligen inte varit någon dans på rosor. Ingenting sker över en natt. Allting tar otroligt lång tid, och man måste verkligen jobba hårt och ta många bakslag. Så, jag har verkligen inte fått någonting gratis. Men samtidigt så är jag väldigt glad för det också, för jag vet ju att allt som kommer min väg har jag själv kämpat mig till, och då blir lyckan så mycket större.

Känner du att du har lyckats få ditt riktiga genombrott än?

- Alltså, folk pratar om det här med genombrott och för mig finns det inte riktigt något sådant. Och det är inte heller mitt mål, egentligen, utan jag vill bara kunna fortsätta jobba med det jag tycker om, och få ännu fler spännande och annorlunda roller, och få ta del av intressanta projekt. Jag ser inte det som ett specifikt projekt skulle vara ett genombrott.

Helenas dedikerade, men avslappnade, inställning till sitt arbete baseras förmodligen till stor del på hennes vardagliga tillvaro, som trots att den utspelar sig i Los Angeles är allt annat än glammig. När hon inte filmar spenderar hon mycket tid hemma i lägenheten i Sherman Oaks, vilket är ett lugnt område en bit bortom Beverly Hills och west Hollywood. Hon lever tillsammans med sin man, modefotografen Christopher Schmidt, och har en liten men tight vänkrets.

- L.A är väldigt socialt och det är lätt att träffa mycket folk, men det tar lång tid att skaffa sig riktiga vänner. Jag har haft turen att skaffa ett par riktigt goda vänner, och det är roligt. För mig är det viktigare att ha två riktigt bra vänner än att ha fullt med folk omkring mig.

Helena och Christopher träffades i Sverige, innan Helena flyttade, och har således varit ett par i våldigt många åt. Förra året gifte de sig hemma i Stockholm, och Helena tycker inte att det är svårt att få förhållandes att fungera trots att hon arbetar så pass mycket som hon har gjort det här senaste succéåret.

- Han har hängt med ovh stöttat mig under hela den här galna resan. Vi har hållit ihop väldigt länge, och är väldigt mycket ett team. Jag tror att det är otroligt viktigt, att se sin relation som att man jobbar i ett team. Så vi är väldigt involverade i varandras jobb, vilket gör det mesta roligt.

Den starka och trygga grunden är förmodligen också en bidragande faktor till att Helena faktiskt lyckas hålla distans till Hollywoodlivets baksidor, varav den hysteriska kropps- och utseendefixeringen skulle kunna vara en av de svåraste sakerna för en ung skådespelare att hantera.

- I början tänkte jag mer på om det var bättre att ha den hårfärgen eller den där hårfärgen, och hur jag skulle klä mig och så. Men jag har verkligen lyckats släppa det där, och det är otroligt skönt att inse att det behövs alla typer, och att man är unik som man är. Även när det gäller kroppsfixeringen så matas man ju med det där hela tiden här, när man ser alla smala skådisar och så, men där har jag också konstaterat att även om jag inte är världens smalaste eller mest vältränade, så är det okej. Och även om jag blir mer och mer modeintresserad så går jag helst runt osminkad iklädd mjukisbyxor till vardags.

Vårt samtal blrjar lida mot sitt slut, och Helena gör sitt allra bästa för att nyansera och tona ner vilden av sig själv som en glamourös Hollywoodstjärna.

- Jag är egentligen väldigt blyg, och inte speciellt social. Jag är lite av en hemmakatt, är otroligt mån om min familj och är rätt mammig mot mina systrar till exempel. Så, raka motsatsen mot vad man kan få bilden av. Men jag tror att det där är en del av att vara skådespelare, att man har många olika personligheter. När jag spelar in film så känns det som jag våga allt, att jag inte är blyg på något sätt. Sen privat så är det något helt annat.

Och med tanke på att denna kontrastrika talang ännu bara är i början av sin karriär, finns det ingen tvekan om att världen kommer få många chanser att upptäcka fler sidor av Helena. Förmodligen redan inom en snar framtid...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

   Min absoluta drömväska ALLA kategorier    En Chanel-väska kommer jag definitivt äga en dag!  #Chanel #Chanelbag ...

Idag åkte jag in till stan då jag inte vart där på länge. Utbudet är mycket bättre inne i stan också, och nu innan Jul är det så mysigt att gå där inne med all julpyntning som är. Vill helst åka till stan minst en gång när jag är hemma i Göteborg. Ja...

Idag var det dags att åka hem till Göteborg igen, sista gången innan jul. Då jag är sjukskriven nu behöver jag komma bort lite, och då passar det jättebra att åka hem. Som vanligt har jag gått en sväng på Torget som jag brukar göra när jag kommit hit...

Om det blev lite shopping igår kan man ju säga att jag tog igen det idag - med råge!! Haha, det blev en del. Var inne i alla möjliga butiker idag där jag kollat runt. Dock så har inte nåt vart särskilt dyrt utan jag har kommit undan väldigt bra ändå....

Tidigare idag åkte jag hem till Göteborg så som vanligt gick jag ner till Torget nu på kvällen för att kika lite. Hann inte med så många butiker idag fast å andra sidan har jag ju hela helgen på mig. Däremot såg jag att Vero Moda hade 5o% på ALLT i h...