Nu när jag har läst ut VeckoRevyn nummer 5 (18 Februari) 2o1o, kom jag till den här artikeln med Susanna Kallur. Jag tycker att hon är grym och hon är en av brorsans favoriter, han var inte liite stolt när han fick ta hande om hennes kläder på EM i Göteborg 2oo7. Jag tänkte i alla fall skriva ner vad jag kunde läsa om henne i artikeln.

Efter ett och ett halvt års kamp mot skador är en av världens snabbaste kvinnor på väg tillbaka till häckbanan. VeckoRevyn träffade Susanna Kallur för att få veta hur man sätter mål, hur man blir bäst, och hur man orkar resa sig upp efter den hårdaste motgången.

Artikeln är skriven av Johanna Ewerbring.

OS 2oo8, Susanna Kallur gör sig startklar. En miljardpublik välrden över följer varje rörelse hon gör. Hon ska springa ett av sitt livs viktigaste häcklopp och är ett av Sveriges största medaljhopp. Men loppet går inte som hon tänkt, hon ramlar på första häcken och medaljdrömmarna försvinner i några virvlande sekunder vidare över mållinjen.

Susanna trodde i det ögonblicket att hon nått botten, men motgångarna slutade inte där. Under hösten drabbades hon av efterhängsna skador: först en stressfaktur i smalbenet som ledde till operation, sen vidare komplikationer då ärrvävnaden efter operationen ledde till nya smärtor. Hela tävlingsåret 2oo9 löpte utan att Susannas namn stod på startlistorna. Istället bestod schemat av rehablitering, och målen idag ser helt annorlunda ut än för ett och ett halvt år sen.

- 2o1o vill jag komma tillbaka och förhoppningsvis försvara mitt EM-guld. Jag vill lägga allt krut på friidrotten för jag känner att jag har mer att ge, säger Susanna när VeckoRevyn träffar henne efter en lång dag i sporthallen.

Hon virar en filt runt axlarna och vi slår oss ner vid ett vitt plastbord med en kopp kaffe och en yoghurt.

- OS var inget slutmål för mig, istället valde jag att hantera motgången. Nästan direkt efter tävlingen tänkte jag att man kan vara med om så mycket värre saker än att ramla under en friidrottstävling. Jag kände att jag inte ville gräva ner mig, fortsätter Susanna på klingande dalmål.

Du måste vara extremt målmedveten, vad har du för tipps till de som känner att deras mål ligger för långt bort?

- Stundtals kan även jag känna att mina mål ligger långt bort, säger Susanna och blickar tomt ut i mörkret utanför fönstret.

- Det som är viktigt då är att påminna sig om vilka de är och varför man satt upp dem. Att ha en positiv attityd och inte misströsta. För mig kan det hjälpa att tänka på positiva minnen när jag sliter och tränar, fortsätter hon.

Något annat som inspirerat i den hårda träningen är musik.

- Det är så jädra gött när man tränar. Det kan göra sån himla skillnad. Det kan vara precis all musik men helst någon hårdbitig. Som rock, pop eller hiphop. en av mina favoritlåtar är Try it again med The Hives. Jag gillar texten. Den handlar om att man måste misslyckas för att nå framgång.

Du är en av världens snabbaste kvinnor och har levt med friidroten i snart halva ditt liv. Hur har du orkat satsa så hårt så länge?

- Friidrotten har alltid gått först för mig. På högstadiet och gymnasiet fanns det aldrig någon tvekan om vad jag ville prioritera. När mina klasskompisar gick ut på helgerna så tränade jag. Men jag har aldrig känt någon tvekan inför det valet, jag har aldrig känt att jag försakat eller missat något. Friidrotten har gett mig så mycket mer.

Hur reagerade dina kompisar när du inte kunde följa med?

- Det är sån jag är och mina kompisar vet det. På samma sätt förstod jag att de hade andra intressen. För vissa var det teater, för mig var det idrott. 

När visste du att du skulle satsa på friidrotten?

- Det var inte ett speciellt tillfälle, utan snarare något som successivt växte fram. Jag har alltid haft drömmen att kunna hålla på med idrott profesionellt och kunna leva på det. Att ha uppnått det målet är superskoj. Jag känner mig tacksam och väldigt lyckligt lottad.

Idag kan Susanna leva som elitidrottare, men hon ha ändå valt att satsa på en parallell karriär som informatör. Med flera träningar i veckan och resor till träningsläger och tävlingar kan det vara svårt att förstår att hon hinner med. men Susanna är van vid att friidrotten påverkar hennes liv.

- Friidrotten gör att allt är så oregelbundet. Jag har ingen vanlig dag, jag kan vara borta i tre veckor och sen vara hemma i perioder. Då blir det svårt att ha ett vanligt vardagslivet.

Hur får du tiden att gå ihop?

- Jag prioriterar, jag kan inte säga ja till allt. Friidrotten och min familj kommer först, allt runt omkring får vänta eller vara.

Det senaste året har även tvillingsystern Jenny Kallur haft samma typ av skada som Susanna, så de har opererats och tränat rehablitering tillsammans.

- Vi är bästa kompisar men ända sen vi var små har vi tävlat mot varandra. Det gör vi fortfarande som 28-åringar. Vi har hela tiden pushat varandra och har betytt speciellt mycket för varandra nu när vi är skadade båda två.

Hur skulle du beskriva dig själv som person?

- Jag är en väldigt vanlig person. Till sättet är jag en känslomänniska och jag håller aldrig tillbaka mina känslor. Allt möjligt kan få mig att skratta eller gråta. Men jag skrattar mest. Senast idag så skrattade jag så mycket att jag höll på att kissa på mig åt ett röstmeddelande på telefonen. Det var inget speciellt eller viktigt. Det var mest att det var så långt och omständigt, säger hon och skrattar högt.

Medaljerna som du kämpar så hårt för, vad gör du med dem?

- De medaljerna jag tycker är finast ligger längst ner i en bokhylla hemma. Min sambo ville ha några framme.

Susanna tystnar och överväger frågan någon sekund.

- Men jag vet inte... medaljerna är bara metallbitar och de är inte så viktiga för mig. Det viktiga sitter i hjärtat, så minnena är bättre. det är mest upplevelsen av att ha uppnåt något man drömt om som betyder något.

Vi siljs åt utanför cafét och Susanna fortsätter nedför korridoren i Sätrahallen. ett och ett halvt åt har gått sen den där ödesdigra OS-dagen, men nu är hon på god väg mot sitt nya mål: En startlinje...

ÄNTLIGEN, ÄNTLIGEN LÖNING   

Jag har vart iväg och storhandlat redan och det blev en hel del mat som jag köpte. Dels frosta jag ju av min frys dagen innan min födelsedag så jag behövde en del mat till den och sen var det massa annat som var slut som jag behövde. Nu däremot är det bara små saker som kommer behövas innan jag får min nästa lön i maj. Helt stört att man redan längtar till nästa lön om en månad... Skönt att ha handlat på sig lite tycker jag!

Hinner inte mer än att få lönen så ska alla jävla pengar bort igen!! Det SPYR jag på!! Betalade den där jävla räkningen till The Studio nyss och de där bilderna är ta mig fan INTE billiga! Kommer aldrig göra om den jävla skiten igen och jag får lite ångest över att jag tog så jävla många kort som jag gjorde. HEJ LÖN AND GOODBYE!! Den räkningen skär mest i mig och sen de där standard räkningarna kan man ju inte styra över och de går bra att betala, men just den räkningen stör mig... Hade jag inte haft den hade jag kunnat göra fan så mycket mer roligare saker för den här lönen som var jävligt bra ändå, men inte nu och det mina läsare det gör mig bitter...

Pengar är det som ger mig störst ångest och bekymmer. Inte fan hjälper det att folk håller på och tjatar på en! Jag har en timanställning visst, men så jävla bra tjänar jag inte. JAG VILL HA MEEER PENGAR! Bara längtar tills mina skattepengar kommer, men de ska jag ha i augusti i år istället känner jag. Eftersom jag ska iväg på en resa vill jag inte ha de innan midsommar utan i augusti istället, då har jag ändå jobbat 75-8o% under hela sommaren så då klarar jag mig gott och väl!

Vad glad och positiv jag var i detta inlägget då.. Men det är tyvärr så för många att pengar alltid är ett jävla återkommande problem om bara en del människor kunde ha förståelse för detta!! Nä, nu ska jag sluta låta så negativ jag som är en optimist egentligen, men inte när det gäller pengarna.

Ni får ha en bra tisdag folks! Tjing tjong!

Köpte med mig Cosmopolitan, Solo och Glaze =)