Inatt kunde jag Äntligen sova ut fan vad skönt det var. Jag har ju sovit så himla dåligt i helgen så den här nattens sömn var välbehövlig kan jag säga. Det är ju så jobbigt när man sovver alldeles för lite timmar på grund av olika anledningar, tycker jag i alla fall. Sömnen är väldigt viktig för mig och för oss alla för den delen..

Aja, dagen har vart bra i övrigt. Jobbade med en annan Göteborgare idag och hon är så jävla trevlig =) Vi har bara setts två gånger, men vi klaffade direkt, KUL! Alltid lika trevligt när man kommer bra överens med sina jobbarkompisar. Denna kvällen har gått jättebra måste jag säga.

När jag kom hem var det bara att hoppa in i duschen och nu sitter jag på soffan och kollar på Cougar town.

Hoppas att Ni haft en bra tisdag folks! Tjing tjong!

Nu när jag har läst ut Plaza Kvinnas Februari nummer 2o1o, kom jag till den här artikeln med Izabella Scorupco. Jag tänkte skriva ner lite vad jag kunde läsa om henne i artikeln.

Med en fot i Los Angeles och en i Stockholm njuter Izabella Scorupco till fullo av kontrasterna i sitt liv. Nu är hon aktuell med Änglavakt; ett drama om vad som händer när livet plötsligt vänder. Plaza Kvinna har träffat filmstjärnan för att prata om tro, livskriser och Hollywood.

Artikeln är skriven av Charlotta Jakobsson.

Det är svårt att veta vad man ska förvänta sig när man träffar Izabella Scorupco. En före detta modell, Bondbrud och glammig skådespelerska? Eller en tvåbarnsmamma och hemmafru? Vid första anblicken är det definitivt det första - vi träffas på anrika Grand Hôtel i Stockholm och Izabella formligen strålar när hon möter mig. Izabella serverar sig själv en kopp te och pratar om de dubbla känslorna över att vara "hemma" i Stockholm; glädjen som blandas med att all hennes tid går åt till jobb; att hon inte ens hinner ringa sina kompisar när hon är här. För trots många år - sju, för att vara mer exakt - i Los Angeles är det fortfarande här de riktigt nära vännerna finns.

- Jag har jättemånga goda vänner i USA, men de vänner som man blir så där varm i magen av, de är ju faktiskt alla här. Mina allra närmaste vänner är ju folk som jag har umgåtts med sen 2o år tillbaka. Det saknar jag ju självklart. Det där som jsg tycker är riktig vänskap, att man bara går hem till någon och inte gör någonting. Man kan bara sitta i soffan och inte ens prata. Det saknar jag faktiskt.

Hennes karaktäristiska, näst intill hesa röst låter stark men lätt sorgsen. Det är uppenbart att vänskap är viktigt för henne. Som enda barn säger hon att hon ibland oroar sig för vem som skulle orka finnas där om något riktigt allvarligt hände.

- Jag har inga syskon och har alltid avundast det något så otroligt mycket, och ännu mer nu när man blir äldre. Man oroar sig för att något ska hända med till exempel ens föräldrar; jag har ju alltid varit väldigt nära min mamma, och jag känner att jag vet inte riktigt hur jag skulle handskas med det den dagen det hände något. Jag försöker hitta lösningar redan nu, att tänk om ... vem kommunicerar jag med, vem kommer orka, palla vara där och prata?

Och det är kanske inte så konstigt att Izabella plötsligt funderar i de banorna. Hon är snart aktuell med Änglavakt, ett starkt drama signerat Johan Brisinger, som handlar om just vad som händer när livet vänder; när vardagen man tar för givet plötsligt rycks bort och allting förändras.

- Det är en berättelse om en förälders absoluta mardröm. Att helt plötsligt, från att ha tagit livet för givet och inte förstått hur tacksam man ska vara för det man har, bara föras pladask in i en tragedi. Vad gör man?

Det måste vara hemskt att spela en sån där roll?

- Ja, det var fruktansvärt ... tortyr. Tortyr i två månader.

Filmen spelades in i Stockholm och för första gången i sitt liv tillbringade Izabella två månader i sträck utan att träffa sina barn; Julia, snart 13 och Jakob, 6 år.

- Jag tror det hjälpte mig, för jag var redan så sorgsen. Jag var ledsen inspelningen igenom, men samtidigt ville jag ingenting annat. Det var en så jävla häftig ... en så fantastisk film att få vara med om.

I filmen får Izabellas karaktär och hennes make, spelad av Michael Nyqvist, oväntad hjälp i krisen i form av vad som åtminstone i mina ögon ter sig som en övermänsklig närvaro; en skyddsängel.

- Man får dra sin egen slutsats. Finns de överhuvudtaget? Jag kände många gånger att händer det här ens allas? Eller får vi ta del av en värld som min karaktär bygger upp för att klara av att ta sig igenom tragedin och hitta kraften och tron på att det här kommer att gå bra? Alla kommer ha olika åsikter, vilket jag tycker är intressant, för jag skulle aldrig vilja att det tolkas som att ja, det finns en gud, det finns änglar.

För Izabella är tron dock en naturlig del av livet. Som polska är hon född in i och uppväxt med den katolska kyrkan, utan att för den delen vara praktiserande religiös, som hon uttrycker det.

- Jag har aldrig tagit till mig det där med att gå och bikta mig och så, det är ett helt annat kapitel för mig. Det har inget att göra med min tro, min andlighet, den där spirituella delen av mig som det har varit så viktigt för mig att få ha utan att den skrämmer folk eller blir för flummig. Men jag tror på något större, Jag ber till Gud när jag ska flyga för jag är skiträdd. Jag ber en bön innan jag går upp i luften för jag vill inte störta. Så visst är jag andlig. Däremot så kanske inte mina skyddsänglar sitter bakom mig med så här stora vingar.

Hon gestikulerar fram ett par änglavingar i luften och skrattar åt tanken. Men vingar eller inte, så har hon vänt tig till sin tro i de svåraste stunderna i livet, Som när hennes dotter var fyra månader gammal och blev akut sjuk under ett besök hos Izabellas exmake, ishockeyspelaren Mariusz Czerkawskis familj i Polen. Det blev en skrämmande ambulansfärd till ett sjukhus som Izabella beskriver som ett barnhem från Ceaysescus tid, komplett med järnspjälsängar och grå betongväggar. Där satt familjen instängda i ett litet rum med en uråldrig ångmaskin som skulle underlätta för Julia att andas; och som sprutade upp kallt vatten i taket vilket sedan föll ner över rummet. Och där, brevid sin sjuka dotter, satt Izabella ihopkrupen under ett paraply och bad till Gud.

- Det fanns inga andra tankar, det var bara en ren överlevnadsinstinkt. Jag satt och bad dygnet runt, jag sov ingenting. Man är inte tacksam för livet förrän man utsätts för en riktig reality check.

Kan du behålla den tacksamheten? Går det att hålla fast vid den när man har varit med om en sån där upplevelse?

- Ett litet tag, men man hamnar så fort där igen. Man går alltid tillbaka till det gamla vanliga och är sönderstressaf och tjatar om läxor och så. Det är fruktansvärt. Å andra sidan så kan man ju inte gå omkring och vara tacksam för varenda lilla grej, varje sekund dygnet runt, för då skulle man aldrig få något gjort. Jag tror man skulle bli galen då.

Izabella pratar öppet och i långa meningar, då och då kryddade med svordomar som hon ber om ursäkt för lika snabbt som de faller ut hennes mun. Hon är otroligt vacker där hon sitter; hennes blonda hår ligger perfekt över axlarna och hyn är fullkomligt felfri; den livskris som hon säger sig upplevt verkar åtminstone inte ha satt några yttre spår.

- Det här med att man får en fyrtioårskris, det stämmer så väl. Jag trodde aldrig att jag skulle komma in i nån kris, men jag har kommit på mig själv med att stå framför spegeln och dra bort huden så här, för att kolla ur lång tid det tar innan den går tillbaka.

Izabella demonstrerar hur hon drar i ansiktet liksom uppåt, utåt och gör en plågad grimas.

- Jag tycker att alting bara börjar rasa... Det är sånt där som man egentligen aldrig ska prata om; min mamma har lärt mig att man inte ska prata om sina komplex, men det tycker jag att vi ska. Jag tycker att vi kvinnor ska finnas där för varandra, och dela med oss av all den här ångesten för att vi ska förstå att vi inte är ensamma om ångesten och rädslan. Vad gör jag nu som den här personen som jag kommer att bli? För jag går in i ett nytt skede och jag vill hitta en mening med det här nya, när jag är över fyrtio. Vad är viktigt för mig, vad är min ambition? Jag brinner förtfarande för att få jbobba med bra film, men kommer jag kuna fortsätta med det och på vilken nivå? Det där är min kris.

Änglavakt är Izabellas andra svenska film de senaste åren; efter att innan dess ha haft ett gansla långt uppehåll från den svenska filmbranschen. Istället provade hon lyckan i Los Angeles, där hon bor sen 2oo3 tillsammans med sin amerikanske man, Jeffry Raymond. Hollywood, med sin åldersnoja och utseendefixering, tilltalar dock inte Izabella på samma sätt längre.