Direktlänk till inlägg 22 februari 2009
Igår kväll satte jag på min favorit, min älsklingsfilm :)
Jag Älskar den här filmen, och serien också för den delen.
Jag har inte missat ett enda avsnitt av Sex and the City på teven, men jag äger även säsong 1, 4 och 5 på DVD-Boxar.
Första gången jag såg filmen var i somras med C., på Bergakungen; en varm, varm julikväll! Vi båda blev så himla nöjda med filmen, och vi ömsom skrattade, ömsom fick tårar. När vi hade sett klart filmen sa jag att den kommer jag köpa på DVD när den kommer ut - vilket jag gjorde :)
Jag har sett den två gånger nu hemma utöver att jag såg den på Bio. Båda gångerna när jag har sett den hemma så har jag verkligen gråtit. Inga jävla småtårar, utan riktiga, smärtsamma tårar. Speciellt i en scen när "Carrie" får panik. Den paniken fick jag i augusti ungefär den paniken...
Jag gråter för att jag känner igen mig så mycket i filmen på många sätt (men jag var ju inte på väg att gifta mig, men ändå).
Det är smärtan, sorgen som ingen annan ser, att inte vilja göra någonting på dagarna bara ligga och sova, bitterheten, känna sig ensammast i världen, och ingen jävel som förstår en...
Så känner jag när jag ser filmen, och det är det som får mig att gråta som ett ledset barn...
"Do I deserve to be happy? It doesn´t feels like it"
(Citat från Carrie, antingen i filmen eller i serien kommer inte riktigt ihåg).
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | |||||||||
2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | |||
9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | |||
16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | |||
23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | ||||
|