Väskan.. Väskan/väskorna är en kär accessoar idag för många. För mig stämmer det inte riktigt. Eftersom jag inte har några axlar som kan hålla uppe en väska tycker inte jag det är roligt att gå runt med en på axeln eller på handleden. Speciellt inte nu på vintern, då har jag ju ändå min vinterjacka och då funkar det absolut inte. Jag har en väldigt kär väska som jag är jätterädd om det är min svarta "baguette" väska från Donna Karan New York. Väskan är äkta jag köpte den i en väskaffär i Oslo när jag bodde där för fyra år sedan, rätt dyr var den också. Men jag ÄLSKAR den. Som sagt i vinter kommer den inte så mycket till användning, men sen på våren kommer jag använda den ofta. 

I Plaza Kvinnas Oktober nummer 2oo8, hyllar de just: väskan. Jag hittade en artikel som jag vill dela med mig lite utav vad som stod i den.

Artikeln är skriven av Christina Kennedy.  

Johanna Davidsson som har skrivit boken "Väskor en passion" säger att; vi har hela livet i väskan, den är privat och vissa känner sig till och med nakna utan väskan. Hon beskriver väskan som en psykologisk förlängning av sin bärarinna, ett enkelt sätt att visa vem man är eller vill vara. 

Sara Winter på Skobranschrådet säger att; förr köpte man kläderna först och letade efter en väska som passade till. Idag är det inte ovanligt att man börjar med väskan och sen köper outfit. 

Handväskamuséet i Amsterdam satsade nyligen på utställningen "Green bags", ett ganska vitt begrepp som i tidens tecken innefattade väskor tillverkade med ekologiska och återvunna material. Allt från gamla bildäck till chipspåsar utgjorde grunden för väskorna, men kanske är återanvändningen av en hel väska det som närmast ligger till hands för den miljömedvetna.

För vem drömmer inte om en klassisk Hermés eller Dior-väska? 

Jag drömmer om Gucci och Louis Vuitton-väskor. Vilka drömmer Du om? Nedan följer en bild på Plaza Kvinnas Oktober nummer och på min DKNY-väska.

Igårkväll när jag satt och läste i Cosmopolitans Oktober nummer 2oo8, fastnade jag för en väldigt speciell artikel. Jag tror att andra tjejer tillsammans med mig också lider av: Duktighets syndromet. Artikeln var jättebra skriven och jag kände igen mig en hel del av det som stod i den. Jag tänkte skriva ner lite saker som stod i just den artikeln, plocka ut lite delar ur den. Måste även säga att är det någon tidning som är bra för att läsa artiklar och att sporra oss tjejer till att må bättre är Cosmopolitan den bästa tidningen för detta. Tro mig jag läser sju olika modetidningar, så jag har lite koll på dem.

Artikeln är skriven av Camilla Björkman.

Högsta betyg i skolan och lysande resultat på tentorna, raketkarriär vid 25 års ålder, ett fantastiskt förhållande eller ett lyckligt singelliv. En solklar plan för hur livet ska se ut de närmaste tio åren. Modellben, Madonna-amar och Marc Jacobs väskor.

Detta är ingen supermänniska vi pratar om. Det är här krav som vilken tjej som helst försöker leva upp till. Livet ska vara perfekt på alla områden- utseendet, karriären, kärleken och allt där emellan. Allt annat ses som ett misslyckande.  

Någon som känner igen sig? Kanske inte i allt, men en del?

En ny rapport från Socialstyrelsen visar att tjejer mellan 15-24 år är den enda grupp där psykisk ohälsa, bland annat på grund av stress, ångest och ätstörningar, forstätter att öka kraftigt. Att just tjejer drabbas är ingen slump. Redan från barnsben uppmuntras vi till att vara duktiga flickor, att snällt räcka upp handen innan vi pratar och att hjälpa mamma med dukningen. Vi lär oss att duktighet betyder att vi är bra. Dålig självkänsla kan förstärka det här beteendet". "Vad du är duktig" blir i dina öron "Du duger, du är någon!".

Hur gör jag då om jag vill ta mig ur den (sjukliga) duktigheten? "Först måste du inse att du är älskad och omtyckt för den du är och inte för det du gör. Du är den du är och du blir inte mindre lyckad som person på grund av betyg, pojkvänner eller elaka chefer" säger Héléne Sandmark. 

Jan Wessman fortsätter med "fråga dig själv dagligen vad du vinner på att vara en duktig flicka på alla områden i livet" och "hur mycket gör du det för din egen skull och hur mycket gör du det för andras?"...

Skriv gärna vad ni tyckte om det jag tog med och om ni har andra tankar kring detta.

JA, jag har själv låtit det gå överstyr med den där sjukdomen som tog kål på min kropp. Ha det så gott där ute i Sverige och TYCK OM ER SJÄLVA TJEJER!