Nu har jag suttit och kollat igenom CHIC nummer 26 (16 December) 2o1o, för att se om det fanns något i tidningen som jag ville ha. Denna gången blev det bara kläder och en accessoar vilket är kul också förstås.

Detta hittade jag i CHIC nummer 26 (16 December) 2o1o:

* Rosa Klänning, Ichi finns hos www.nelly.com, 499 kronor- VILL HA! Snygg klänning, tycker jag.

* Svart Didriksson-jacka, 19oo kronor- VILL HA! Hade velat ha den i en annan färg! Vet att dessa jackorna är jävligt populära.

* Blå Klänning, Bik Bok, 299 kronor- Jättefin klänning i en underbar färg!

* Rosa Cardigan, Gina tricot, 199 kronor- VILL HA! Jag har en liknanade som jag bara älskar, och dessa är sjuktsköna dessutom!

* Svart Paljettklänning, Cubus, 499 kronor- Snygg klänning!

* Gråmönstrad Halsduk, KappAhl, 149 kronor- VILL HA! Den ser både skön ut och jag gillar mönstret! Billig dessutom.

* Svart Klänning, Vero Moda, 6oo kronor- Jag älskar sånna här modeller på klänningar, MEN den där volangen kunde man tagit bort, tycker jag.    

Nu när jag har läst ut CHIC nummer 26 (16 December) 2o1o, kom jag till den här artikeln som handlade om Olle Hedberg och Jay Smith. De fick några frågor var så jag får dela upp intervjun till Olle och Jay. Olle var ju min absoluta favorit och jag ville så jävla gärna att han skulle vinna, men det gjorde ju Jay som vi vet. Tänkte i alla fall skriva ner vad jag kunde läsa i artikeln.

Den ena har läskiga fans och den andra har räddats från drogerna. CHIC möter de två sista "Idol"-killarna, Olle och Jay.

Artikeln är skriven av Emilie Cederquist.

OLLE HEDBERG

Hur har "Idol" förändrat dig?

- Jag har blivit bättre på att ta kritik. Innan var jag ganska känslig, man får inte så mycket kritik i vardagen. Men nu har folk inte något bättre att göra än att kritisera mig.

Hur hanterar du det?

- Jag tänker "vem är det som skriver det och varför gör den det?". Jag fick kritik från sångpedagogen och koreografer också, men där känner jag att jag lyssnade lite för mycket. Musiken ligger så nära mig själv och det är därför det blir jobbigt när jag får kritik, folk fattar inte det.

Hur har kändisskapet påverkat dig?

- Vi får se hur länge det håller i sig, det brukar gå utför efter "Idol". Men det är lite jobbigt, det hade varit skönt att vara anonym. Jag tycker inte det är kul att bli igenkänd och att folk skriker. Det skulle vara en sak om jag var känd för att ha gjort något bra, nu är jag bara TV-kändis.

Har du stött på några galna fans?

- Ja, jag har fått en stalker. Det är en tjej som skriver på Facebook och skickar hundratals SMS och hänger utanför där jag är. Det är som att hon för en dialog med sig själv när hon SMS:ar. Sedan blir hon arg efter ett tag när jag inte svarar, det gör jag aldrig. Det börjar bli läskigt alltså.

Är du rädd för att bli bortglömd nu när "Idol" är slut?

- Nej, inte alls, det gör mig ingenting. hela den här debatten är så hetsig, att man ska vara så känd och vara med i så många tidningar som möjligt, det har väl inget med musik att göra? För mig handlar det om att få chansen att göra bra musik, sedan är jag gärna bortglömd.

Du är lite av en vagabond, kan du tänka dig att slå dig till ro nu?

- Ja absolut, men då vill jag ha ett projekt, kanske bygga ett hus. Längre fram vill jag gärna ha familj. Jag hoppas att jag träffar någon eftersom jag är 29 år nu, så i alla fall innan jag är 35. Jag vill skaffa barn och leva som en vanlig Svensson.

JAY SMITH

Hur har "Idol" förändrat dig?

- Ja har ett grundmående som är rätt bra eftersom jag känner att jag har åstadkommit något. Den känslan har lyst med sin frånvaro innan och därflr har jag en helt annan attityd gentemot mig själv, andra människor och livet.

Hur har kändisskapet påverkat dig, efter alla skriverier om ditt drogmissbruk?

- Jag har blivit väldigt folkskygg. Jag har alltid i åtanke "vad har de läst, vad tänker de"? och undrar vad som finns bakom deras ögon.

Är du rädd för att folk ska döma dig?

- Det är mycket haters där ute. Det är svårt att inte tänka på det när jag är ute bland folk. Jag dömer inte folk och i mitt stilla sinne har jag en förhoppning om att de inte ska döma mig heller. Jag kommer aldrig att säga hur du ska leva ditt liv så snälla, snälla, säg inte hur jag ska leva mitt. Men så fungerar inte verkligheten.

Hur känns det att vara en förebild?

- Svårt. Det är en roll som man blir tilldelad och med den rollen kommer ett visst ansvar, ett ansvar som jag kanske inte var helt mogen att ta.

Hur var det att vara långt borta från vänner och familj under den svåra tiden?

- Ganska skönt, för jag har mycket svårare att hålla modet uppe när jag pratar med någon som känner mig sedan innan. Det är som när man är liten och slår sig och det är helt okej tills man ser mamma, då bryter man ihop. Hade jag haft dem runtomkring mig hela tiden hade jag förmodligen varit ett vrak.  

Blev det en räddning för dig att du fick vara kvar?

- Ja. En röst i mitt huvud sa "spring för helvete, bara dra, det är för jobbigt". Hela "Idol"-situationen har varit min största rädsla. Det handlar om min självbild och självkänsla. Den har jag fått jobba extremt mycket med under den här tiden.

Hur påverkas du av kritik?

- Positiv kritik är svår att ta åt sig äran av utan att känna att man tror att man är någontind. Därför försöker jag bli glad men inte ta till mig kritiken riktigt så hårt som jag hade kunnat om jag hade hängett mig åt tanken. Det är en svår balansgång, så jag försöker hålla mig borta från all typ av kritik. Jag gillar inte att se på mina framträdanden efteråt. Jag tycker att jag är ful och klumpig. Jag är för självkritisk, så det blir inte bra.

Vad vill du ge för råd till dina unga fans?

- Känslor kan göra ont men de är inte farliga. Försök hitta folk ni litar på som ni kan vara öppna med. Jag vet, att prata är inte alltid så jävla enkelt, men om ni tvingar er själva över den barriären så kan det hjälpa.

När grät du senast?

- Igår var tårarna på väg men något hindrar mig. Jag ställer in mig på att inte tappa det, för jag är så jävla slutkörd, sårbar och känslig så om jag börjar är jag rädd att jag aldrig kommer att kunna sluta. Sleep when you die; jag kan gråta senare...

Nu när jag har läst ut CHIC nummer 26 (16 December) 2o1o, kom jag till den här artikeln som handlade om Laila Bagge Wahlgren. Jag tycker att hon är rätt tuff ändå, men ändå väldigt snäll. Jag tänkte skriva ner vad jag kunde läsa om henne i artikeln.

I vaje nummer lyfter vi fram inspirerande kvinnor. Den här gången får vi möta musikkarriäristan Laila Bagge Wahlgren.

Artikeln är skriven av Emilie Cederquist.

I dag är Laila Bagge Wahlgren en av Sveriges mest framgångsrika kvinnor. Men vägen dit har varit lång och snårig och hon har fått se dröm efter dröm gå i kras.

- Jag har misslyckats, jag har fått nej många gånger och folk har stått och fnissat och sagt "du är inte bra, du kan inte det här". Jag har fått tänka utanför ramarna: "hur ska jag nå de här personerna och få dem att fokusera just på mig". Jag har alltid vågat ta chanser och varit lite galen och tagit kontakt på ett annorlunda sätt. Det värsta du kan få är en utskällning och ett nej men det är inte så farligt. Jag har levt efter filosofin; Vad gör det om man misslyckas?

Laila har alltid varit vädligt målmedveten, men redan som tonåring fick hon sitt första bakslag.

- Jag hade bestämt mig för att bli balettdansös. Jag sökte in till Malmö Stadsteater och tog det på störrsta allvar. Det tog stopp vid läkarundersökningen för mina vrister var för låga. De sa att jag aldrig skulle bli någon ballerina i tåspetsskor och jag minns hur besviken jag var. Jag vevade ner rutan på bilen när mamma körde hem igen och kastade ut skorna på motorvägen.

Det var där och då som Laila bestämde sig för att satsa på musiken. Hon insåg snabbt att framtiden inte fanns i lilla Löddeköpinge i Skåne där hon växte upp och efter gymnasiet tog hon sig till Stockholm för att få in en fot i musikbranschen.

- Jag hade inga kontakter och ingenstans att bo. Alla var så himla otrevliga, om jag frågade var ett ställe låg sa busschauffören "köp en karta". Jag gick till Arbetsförmedlingen men fick ingen hjälp där. Jag kände mig som den mest ensamma personen i hela världen och undrade hur jag skulle ta mig ur det och få ett jobb.

Hur gjorde du?

- Jag tänkte att om ingen är beredd att ge mig ett jobb eller satsa på mig för att jag inte har något CV, då måste jag fixa mina jobb själv. Jag startade mitt första bolag och har aldrig varit anställd, för ingen har gett mig något någonsin. Jag satte ihop tjejgruppen Joy och ringde runt till företag och fick in gig på företagsevent som vi kunde leva på. Man kan inte vänta på att någon ska knacka på dörren, man måste fixa sina egna arbetstillfällen.

Under tiden med Joy träffade Laila sin blivande make och kollega Anders Bagge. De bestämde sig för att inte jobba ihop, men det slutade med att de ändå skrev låtar tillsammans och med hjälp av en av låtarna fick Laila ett eget skivkontrakt och sålde så småningom 98 ooo skivor i Japan.

- Det var helt fantastiskt. Vi åkte på turné och vi var gifta då, Anders och jag, men jag var tvungen att ta av mig vigselringen, för jag fick inte berätta det för mitt skivbolag. Och Anders var ju med hela tiden så vi fick frågor i intervjuer "har det aldrig funnits någon attraktion mellan er?" och jag fick sitta och blåljuga. Tills det kom fram till slut, när de såg att vi bara hade ett hotellrum, haha.

Och en dag ringde det legendariska skivbolaget Motown och signade dig.

- Ja, men det gick ju tyvärr inte så bra, haha. Det var då skivbranschen började förändras och chefen på Motown fick sparken, så det var ingen som höll i mitt ptojekt. Jag skulle precis börja och sedan totalfloppade det. Då satte jag mig ner och gjorde en rannsakning och insåg att jag inte är så jädra bra på att sjunga. Jag är bättre på allt det där bakom kulisserna, att ta hand om andra artister.

Hur kändes det att ge upp din egen artistkarriär?

- Det är klart att det gjorde ont, det gjorde jätteont. Men någon gång måste man se sig själv i spegel och våga vara kritisk. man kan inte springa efter en dröm som man inte är menad för, alla kan inte vara artister. När jag väl sadlade om till manager insåg jag att det var min rätta plats.

Hur kändes det då?

- Det var så skönt, jag slapp må dåligt. Varje gång jag ställde mig på en scen mådde jag dåligt för innerst inne visste jag att jag inte var tillräckligt bra. Jag hade lika väl kunnat välja att inte ge upp, men då tror jag att jag hade varit en misslyckad musiker och suttit i en etta och druckig nudelsoppa idag.

Hur ska man göra för att lyckas?

- Ställer man fram en skål med tre bitar godis i så tänker många "åh, det är bara tre kvar" medan jag skulle tänka "åh, där ligger lite godis som jag kan äta". Det är den inställningen som är den fina linjen mellan om du kommer att lyckas eller inte. Ser du allting negativt så ser du heller ingen utväg. Men tänker du att det fixar sig, även när allt är nattsvart, då kommer du att klara det.

Du har skrivit låtar till bland andra Celine Dion. Skriver du låtar nu?

- Jag älskar att skriva och har skrivit låtar sedan dess, men de ligger i en låga för jag tycker inte att de är tillräckligt bra. Jag ställer jättehöga krav på mig själv. Om jag ska skicka ut en låt så ska jag känna att det är en hit, annars lägger jag den i byrålådan.

Vad är svårast med ditt jobb?

- I "Idol" är det svåarare att säga till folk att de inte är bra, för jag vet att de blir ledsna. Jag är inget stenansikte som saknar hjärta så det är klart att det är jobbigt, framförallt om personen är snäll och gullig. Men har personen en kaxig attityd så har jag inte så mycket känslor om jag ska vara helt ärlig, haha. Då känns det mer som att personen behöver bli nedplockad på jorden.

Det har ju pratats en del om mobbnings-Tv.

- Jag måste säga att jag inte tycker att vi är så hemska. Vem har inte fått ett nej? Verkligheten ser ut så. Det som sägs bakom ryggarna i den här branschen är mycket värre än det vi säger på TV.

Berätta om den peppande ungdomsturnén du jobbar med?

- Det är jättekul! Man kan tycka att det är raka motsatsen till "Idol" men då har man inte fattat grejen. Vi säger nej till många, men till lika många säger vi att de är fantastiska. Jag vill fortsätta tända gnistan hos ungdomar och visa att ingenting är omöjligt. Vad fasen gör det om du misslyckas?

Hur får du tiden att räcka till?

- Jag är lite av en arbetsnarkoman. Man ska inte tro att man får någonting gratis. Allt är möjligt men det innebär coskå ett enormt jobb. Jag har aldrig semester, ringer det så måste jag svara.

Laila har en 7-årig son, Liam, från ett tidigare förhållande och sedan mars 2o1o är hon gift med skådespelaren och artisten Niclas Wahlgren. men hon har inga problem att kombinera sin framgångsrika karriär med familjelivet.

- Mitt jobb är bra, för min son kan följa med mig mycket och han tycker att det är kul. Han går i skolan på dagarna och på kvällarna har jag "Idol" och då följer han med. Jag har en barnvakt som hämtar honom när han är trött och sedan vaknar vi tillsammans på morgonen. Allting går om man vill.

Vad längtar du efter?

- Jag trivs väldigt bra där jag är nu men jag drömmer om att bara stänga av telefonen och vara bortrest i ett år. Att ta med mig hela min familj och bo på en båt någonstans i Thailand, men det går inte när man är egen företagare. 

Ångrar du något?

- Jag har alltid intalat mig själv, och jag lär min son det också, att man aldrig ska ångra någonting, för de sakerna man har gjort har också gjort en till den man är idag. Det är klart att jag har gjort en del dumma saker, men jag måste bemöta det jag har gjort och lära mig någonting av det. Sådan var alltid min mamma, hon är min stora förebild. Alltid när jag har tingt henne och gråtit så har hon sagt "men Laila, nu har du lärt dig det, nu vet du, nu kommer du aldrig att göra så här igen". Och det är ju sant. det är inte så himla farligt. Så länge man inte har mördat någon går allt att reparera...

Nu har jag suttit och kollat igenom Plaza Kvinnas Januari nummer 2o11, för att se om det fanns något i tidningen som jag ville ha. Det blev en del produkter den här gånge, och det blev blandat också!

Detta hittade jag i Plaza Kvinnas Januari nummer 2o11:

* Gråsvart Hervé Léger-klänning, finns hos www.netaporter.com, 1769o kronor- VILL HA! Den här klänningen är sjuktsnygg! Älskar dem allihopa från Hérve Léger!

* Rödsvart D&G-spetsklänning, finns hos www.netaporter.com, 5475 kronor- Tycker att denna klänningen är fin!  

* Gråvit See by Chloé-cape, finns hos www.netaporter.com, 5475 kronor- VILL HA! Den ser skön poch varm ut! Gillar dessutom mönstret.

* Svart mönstrad Kimono, H&M, 199 kronor- Fin kimono, tycker jag! Billig är den ju med.

* Vit Julgransmatta, H&M Home, 129 kronor- Fin matta, men jag hade nog använt den till nåt annat faktiskt än till Julgranen!

* Röda Mockapumps med rosett, Scorett, 1199 kronor- Fina skor, men jag hade nog velat ha dem i en annan färg!

* Blåa Sophie by Sophie-örhängen, 25 ooo kronor- VILL HA! Jag fastnade mer för de örhängena som har rubiner, men jag hitta dem inte och det var samma modell. De blåa är ju också läckra!

* Svart Affordable Luxury Behå, Lindex, 299 kronor- Snygg behå!

Nu när jag har läst ut Plaza Kvinnas Januari nummer 2o11, kom jag till den här artikeln som handlade om är nöjd det nya lyckliga? Till viss del kan jag känna igen mig, och jag tror att många kommer att göra det också. Detta var jätteintressant att läsa om, så jag tänkte skriva ner vad jag kunde läsa i artikeln.

Du strävar efter att bli lycklig och är beredd att satsa vad som helst för att uppnå tillfredsställelsen bara ren lycka kan ge. Livet känns orättvist eftersom alla runt omkring dig verkar ha något som är bättre, mer, lyxigare - vare sig det handlar om jobb, familj eller den senaste it-bagen! I jakten på det ouppnåeliga glömmer du bort vad du är nöjd med. Vägen mot lycka kan göra dig mer olycklig än du anar...

Artikeln är skriven av Malin Ericsson.

Vad definierar lycka? Är det att alltid sträva efter nåtogt nytt, något bättre, något annat? Eller kan det vara att känna sig tillfreds med sin vardag och sitt liv? Att kunna stanna upp och njuta av de små sakerna i livet, och verkligen ta sig tid att andas? Det är alldeles för ofta man konstaterar att livet är orättvist, att andra får fördelar man själv bara drömmer om och att det man själv har aldrig är nog. Det som ofta glöms bort är det faktum att ens omgivning gör precis likadant. Att i deras ögon är det du som har det åtråvärda jobbet och den perfekta garderoben, för att inte tala om din gudomlige partner. Men det är lätt att fastna i en negativ tankespiral. Och gräset är inte alltid grönare på andra sidan. Att vara nöjd med det man har låter inte speciellt lockande, framför allt inte när orden lycklig och lyckad gäckar runt hörnet. Varför är det så här och vad är det som skapar vår känsla av att aldrig räcka till?

Mycket talar för att vi som land, och som värld, har blivit alldeles för fokuserade på just ordet lycka. Egentligen ett rätt diffust ord som vi knappt vet vad det betyder. Tusentals böcker har skrivits om ämnet, självhjälpsmanualer har publicerats och det är inte helt otroligt att någon i din närhet, eller kanske till och med du själv, träffar en livscoach för att kunna staka ut din väg mot den eviga lyckan. I världen, som den ser ut idag, verkar det som om lycka är det viktigaste av allt, och vi river upp himmel och jord i vår jakt för att nå dit. Och allt som krävs för att lämna ett bra jobb, en fast tillvaro eller till och med en familj är en endaste mening: jag var inte lycklig!

Flera rapporter har publicerats de senaste åren om att kvinnor i dag är mindre lyckliga än de var för 4o år sedan. Cardiff University presenterade 2oo7 en undersökning som visade att kvinnor på 3o-talet var lyckligare och mer tillfreds med sina liv, än vad kvinor är i dag. Och man kan inte annat än att fråga sig varför? I dag har vi en högre levnadsstandard, vi har i stort sett obegränsat med materiella tillgångar för att underlätta våra liv - men ändå klagar vi över vår höga stressnivå. Men det känns inte helt oväntat att vi faktiskt blir stressade på grund av vår egen inställning. Och det är inte konstigt att vi blir stressade av att hela tiden sträva efter mer pengar, bättre jobb, bättre framtidsutsikter, att vara snyggast, och inte minst, av jakten på att leva det perfekta livet.

Karin Folkar, legitimerad psykolog med inriktning på kognitiv beteendepsykologi och platschef på KBT-gruppen i Stockholm, menar att problem uppstår om vi strävar efter att allting ska vara perfekt på en och samma gång. Då är det lätt att glömma bort de saker man redan har.

- Men måste se till vad som funkar och ta ansvar för sitt eget liv. Man vinner aldrig något på att snegla på folk vi känner konkurrens med och blir avundsjuk, understryker Karin Folkar.

Troligt är att våra eviga försök att ständigt uppnå den ouppnåeliga lyckan, är det som gör att vi känner oss otillfredsställda och rent av olyckliga. Det är en enkel spiral, som börjar någonstans i tanken om att bli lycklig för att utmynna i ett konstaterande om vad vi inte kan uppnå. Vi är för blyga, vi kämpar inte tillräckligt mycket, eller är rätt och slätt alldeles för korkade. Så är självklart inte fallet, men det är den känslan vi bygger upp när vi hela tiden strävar efter något vi egentligen aldrig kan få.

- En ständig jakt kan göra oss mer olyckliga. Det kommer alltid att finnas områden som inte fungerar lika bra. Man måste sätta nivån på lyckan på ett realistiskt plan, menar Karin Folkar.

Den där tillfredsställelsen, och lyckan som vi förväntar oss när vi gjort allting rätt, finns egentligen inte. Når vi dit hittar vi istället ständigt nya mål att sträva efter. Det finns alltid något som skulle kunna göra oss lyckligare. Många sätter fokus på omständigheter och omgivning: om jag hade haft högre lön skulle jag vara lycklig, hade jag vunnit på lotto, hade jag varit snyggare, hade jag haft en mer kärleksfull partner och så vidare ... Men om man förändrar sina omständigheter, så kommer det inte att ge någon varaktig effekt. En löneökning eller en lottovinst ger dig kortvarig lycka, men efter en tid kommer du att gå tillbaka till dina gamla vanor och ditt tidigare tankemönster. Den riktiga tillfredsställelsen finns redan i dig själv, du måste bara hitta den!

- Vi har en drift som drar oss till kortsiktiga lösningar som ger oss snabba belöningar, men det är sällan en varaktig lycka. De lösningarna ser bra ut på kort sikt men de är aldrig bra i längden. Vi jagar efter de kortsiktiga lösningarna, men de långsiktiga belöningarna ger oss mer på sikt. De kortsiktiga vinsterna lockar ofta mer eftersom det ger direkt belöning, konstaterar Karin Folkar.  

Men bara för att vi strävar efter det ouppnåeliga ska vi inte se oss själva som misslyckade. Det är en inbyggd drift. Till och med antikens Aristoteles hävdade att strävan efter lycka är universell, det är bara idén om vad lucka är som förändras. Karin Folkar menar att det hör till människns natur att hela tiden vilja utvecklas. Vi vill ha det bättre och bättre, inget konstigt med det! Och att utvecklas innebär också att överleva vilket är en djurisk drigt. Hon tror även att det till viss del är ett inlärt beteende, något vi fått med oss från barnsben. Men för att uppnå den så kallade lyckan vi ständigt strävar efter så måste fokus ligga på hur ens egen tillvaro ser ut, och vad man kan sätta upp för realistiska mål för att få det liv man faktiskt vill leva. Att jämföra sig med andra ger inget annat än ångest.

I den konsumtionsfokuserade värld vi lever i är det lätt att lycka får ett materiellt pris. I stort sett all reklam är uppbyggd på samma sätt, vill du vara lika lycklig som personerna på bilden; köp produkten. Ett enkelt budskap vi matas med - dag ut och dag in. Vi uppmuntras hela tiden att sikta mot stjärnorna och kämpa för det vi vill ha eftersom vi är värda det - och förtjänar det. De sociala medierna spelar också en roll i det här spelet om lyckan och har blivit likt ett virtuellt skyltfönster där vi, istället för att endast ha en positiv kontakt med långväga vänner, kan måla upp bilden av oss själva så som vi vill vara istället för att nödvändigtvis behöva visa den vi verkligen är. Här har vi istället möjligheten att utforma den person vi allra helst vill vara; som redan lyckats med allt vi egentligen bara strävar efter och som lever ett liv där allt hinns med. Med statusuppdateringar och bilder är det enkelt att med hjälp av små "osanningar" skapa ett helt annat jag, som egentligen inte tjänar någonting till förutom att sätta ännu mer press på oss själva och kanske få någon annan att må sämra då de tveklöst kommer att jämföra sig med den overkligt kreerade bilden av dig själv.  

När de sociala medierna blivit en så stro del av vår vardag som de har blivit, blir det plötsligt lättare att jämföra sig med sin omgivning. Du kan se vad dina gamla skolkamrater har för sig, vem som "lyckats" och vilka som inte kommit någonstans. Den möjligheten adderar om än möjligt ännu mer press till en redan ångestladdad känsla där du redan innan jämför dig med andra - oavsett vad. En väns lägenhet, ett nyinköpt hus, ett efterlängtat barn, en kollegas högre lön, en väns lyxresor, stående inbjudningar till de "rätta" festerna, en kompis snygga partner eller hon som bara gick förbi på gatan. Direkt kopplas våra hjärnor till att tänka i termer om hur orättvist livet är just mot dig. Återigen har alla saker i ditt liv, som du är nöjd med eller stolt över, fallit i glömska.

- Självklart spelar konsumtionssamhället på det här, och olika människor har olika prestationskrav på sig själva, men man glömmer bort hur mycket ens eget beteende påverkar ens psykiska hälsa. Man måste gå till kärnan och bli sin egen lyckas smed genom att förstå sitt eget tankemönster. Man måste göra en funktionell analys av avundsjukan för att kunna ändra sitt beteende, fortsätter Karin Folkar.

Så har vi den där delen av oss själva som egentligen redan är nöjd. Lycklig på ett annat sätt kan man till och med drista sig till att säga. Och för att uppleva den varaktiga tillfredsställelsen måste man ställa om fokus. Det är egentligen så enkelt som att sänka förväntningarna. I praktiken är det inte lätt, och det handlar inte heller om att varken ge upp drömmar eller tydligt uppsatta mål. Poängen är att inse att mållinjen alltid kommer att förflyttas. Att strävan efter den åtråvärda lyckan förmodligen aldrig kommer att ta slut. Om man ändrar tankemönstret och istället fokuserar på vad man är nöjd med, vad man har åstadkommit och vilka saker man egentligen värderar kommer tillfredsställelsen att infinna sig. Karin Folkar tycker att det bästa sättet är att självrannsaka sitt eget beteende. Det är lättare att älta det som är negativt än att se på sig själv och ändra sitt beteende för att uppnå positiva resultat.

- Genom att verkar gald, även fast man inte är det, så kommer man att möta glada människor. Det är ett enkelt steg att ändra något i sitt eget beteende för att bryta ett negativt tankemönster. Det är ingen idé att satsa på kortsiktiga lösningar, de är inte beständiga, menar Karin Folkar.

Hon påpekar vidare att det viktigaste är att ha realistiska tankar om hur man vill att ens liv ska se ut och därefter sätta upp konkreta och uppnåeliga mål. Våga prova att leva på ett nytt sätt. För att bli tillfreds med sin tillvaro måste man först vara vän med sig själv, se över sitt agerande, vara medveten om vad man reagerar negativt på och varför man för det så att man kan stoppa de negativa tankebanorna i tid.

Livet är inte en tävling. Så, under tiden dy försöker skapa ett perfekt liv kan det bara bra att ta sig tiden att fokusera på det som faktiskt gör dig glad. Och kanske inse att bara vara nöjd, är det som egentligen gör dig riktigt lycklig...

Nu när jag har läst ut Plaza Kvinnas Januari nummer 2o11, kom jag till den här artikeln som handlade om Per Holknekt. Första gången jag fick höra om hans namn det var när Per var med i Big Brothers första säsong, nu är han modedesigner på Odd Molly och Post Fire Dew. Jag tänkte skriva ner vad jag kunde läsa om honom i artikeln.

Mannen med stort M är en framgångssaga med stort F. Plaza Kvinna träffade Per Holknekt, strax efter höstens New York-succé, för att prata missbruk, kärlek coh inte minst hans enorma framgång inom mode.

Artikeln är skriven av Malin Ericsson.

Multimiljonär, entreprenör och designer - det är de orden många idag associerar med Per Holknekt, grundaren av klädesmärket Odd Molly pch nybildade Post Fire Dew. Det förstnämnda ett märke som lämnat Sveriges gränser för att allt mer synas på flertalet Hollywoodkändisar. Dessutom visade de, för första gången, upp sin kommande kollektion under Mercedes Benz Fashion Week i New York nu i höstas. Per Holknekt har lyckats med det omöjliga, nu har han dessutom gift sig med en av landets mest folkkära artister; Lena Philipsson. När jag möter Per u ett grått och regningt Stockholm ler han spjuveraktigt mot mig. Han är klädd i en grå stickad polotröja, solglasögon och ett par blåjeans; och trots ett hårt liv ser han inte ut att vara 5o år. Men det är inte bara glada leenden, jag möter även Per med extrem ryggsmärta då hans morgon började med ryggskott. Så, det är inte ytan viss nervositet jag närmar mig och sträcker ut handen för att hälsa. Per är utan tvekan Sveriges okrönte modekung, men hans väg dit har inte varit den enklaste.  

Med en kopp kaffe i handen börjar han sakta berätta hur han som ung lämnade Sverige och tryggheten i Falun 198o för möjligheternas land, närmare bestämt USA och Kalifornien, där han skulle fortsätta sin karriär som skateboardproffs. Vid den här tiden sponsrades de bästa skejtarna av stora modemärken, och plötsligt blev Per en del av världseliten och inte minst en stark opinionsbildare. Han levde en 2o-årings dröm - inga regler, ingen utsatt arbetstid och massor av fester. Dessutom fick han åka skateboard tio timmar om dagen. Snabbt blev Per en del av skateboardindustrin och fick vara med och bygga upp det som i dag utvecklats till hen hel streetwearkultur.

- Det är min fostran inom mode, jag fick vara med och formge en ny, ung kultur. När jag kom tillbaka till Sverige satte jag igång allt det här hemma, understryker Per.

Livet i Los Angeles skilde sig ordentligt från vardagen i Dalarna och miljöerna Per plötsligt vistades i hade en helt annan inställning till alkohol och droger. Per menar att droger är något man fastnar i på grund av extrem lycka eller extrem sorg. Själv mådde han dåligt. Hans tid med drogmissbruk var kortvarig men den accelererade fort. Och ett halvår senare hade Per lämnat Kalifornien och drogerna bakom sig. Han flyttade tillbaka till Sverige julen 1984 och med sig i bagaget hade han en enorm erfarenhet.

- Jag hade helt enkelt för roligt. Jag fortsatte festa när jag kom hem, men skillnaden var att jag festade alla dagar. Jag såg inga konsekvenser, du vet, bara skrattade, säger Per och smärtan från hans ryggskott lyser igenom hans annars gravallvarliga ansikte.

Även om han nu lämnat allt som har med knark att göra bakom sig, levde Per med ett svårt alkoholmissbruk.

- Man blir skicklig på att maskera det. Jag skötte mig, jobbade hårdast av alla. Var först på jobbet och gick hem sist. Jag tänkte att om jag sköter mig så kommer ingen att märka någonting. Jag skötte mitt liv, jobbade och betalade räkningar, jag råkade bara vara full hela tiden, säger Per ironiskt.

Han nådde botten och insåg att han hade blivit en Per han själv inte alls tyckte om - inte heller ville vara. Efter fyra månaders nykterhet klev Per så in i det svenska Big Brother-huset som en av nio deltagare i programmets första säsong. Modigt att stänga in sig i ett hus där alkoholen flödar, men enligt honom själv ska inte någonting i livet vara lätt.

Nu har Per varit nykter i drygt tio år, och han står i dag på toppen, har lämnat sitt förflutna bakom sig och talar helst inte alls om saken. I dag driver han ett framgångsrikt företag och satsar ständigt på nya projekt. Per byggde upp modemärket Odd Molly från grunden, tillsammans med designer Karin Jimfelt-Ghatan, och företaget gick från ingenting till otrolig framgång på ett sällan skådat sätt. Det var inte länge sedan märket öppnade sin första egna butik i USA, på S.Robertson Boulevard i Los Angeles, och idag sälja märket i över 38 olika länder. Dessutom höll Odd Molly för första gången visning under Mercedes Benz Fashion Week i New York vilket blev en enorm succé med flertalet kända celebriteter som prydde front row.   

- Det är många som har mottagit oss väl, branschen tycker om oss och kvinnor tycker om oss. De som har svårt för oss är de självutnämnda modekunniga. Bloggarna eller fashionistorna, kanske man kan kalla dem. Vi har inte följt deras recept och därflr har de svårt att ta emot oss. De framställer kvinnan som otillräcklig och jag föredrar att tala om kvinnors duglighet, säger Per med ett leende.

Förutom Odd Molly driver Per herrklädesmärket Post Fire Dew. För en mansom älskar kläder, och som insett en lucka i marknaden, var det inte svårt att fylla just det hålet. 

- Jag är en del av den målgrupp av män som inte vill att folk ska titta på dem och tänka "vilken trendig kille". En man ska vara självklar. Det ska se ut som om han bara slängt på sig något på morgonen. Han ska ju helst inte ens veta att han är snygg. Jag ville helt enkelt leverera ett varumärke för sköna grabbar, understryker Per. 

Att Per lyckades ta sig upp, från en nedåtgående spiral, och skriva sin egen framgångssaga har inneburit att han grundat ett miljonbringande företag. Men inte minst att även hålla sig stark under sorgeprocessen när hans mamma gick bort, och efter separationen med hans dåvarande fru Viktoria Tolstoy. Den inre styrkan i Per har också lett honom tillbaka in på kärlekens väg. Han är numera gift med den folkkära sångerskan Lena Philipsson, och de har tillsammans med sina respektive barn skapat sig en ny trygg tillvaro. Nu bor paret i deras gemensamma bostadsrätt i centrala Stockholm, och i ett sommarhus i Stockholms skärgård.

- Det är en fantastisk liten fru jag har. Det är verkligen annorlunda att vara gift. Jag är förälskad, lycklig och riktigt bekväm med platsen där jag har landat. Jag har kommit till en plats jag inte visste fanns. Det känns som om jag känner smaker som ingen annan smakat och känner dofter ingen annan känt, säger Per och det fullkomligt strålar om honom när han talat om Lena. Hans ögon glittrar och han kan inte låta bli att le. 

Trots kärleksyran håller de lyckliga tu sina två respektive karriärer vitt istär; han spelar inte hennes skivor hemma och även om hon tycker om det Per gör, bär hon inte hans kläder.

- Just nu känns det bäst att jag inte klär henne och att hon inte bestämmer vad jag ska lyssna på, skrattar Per.     

I början var det lite problematiskt för dem att lära känna varandra, som offentliga personer kan det vara svårt att få vara ifred. Därför valde Per och Lena att hålla sig undan mediabruset. De ville upptäcka varandra utan att någon lade sig i eller spekulerade.

- I början är alla relationer lite trevande och nervösa. Vi valde att hålla oss undan och lära känna varandra i lugn och ro, menar Per.

Samtidigt som han längtar efter tid för sig själv och Lena, är han tonårspappa och har mängder av olika projekt på gång. Men han menar att dygnet bara har 24 timmar och att man därför måste omge sig med människor som man litar på. Det är viktigt att låta dem växa med sitt ansvar. Och han säger att det faktiskt är jobbigare att starta upp ett företag eftersom man då har allt att förlora. Numera jobbar han, som han själv säger, "bara" heltid. Så han har inga problem med att hinna med att vara en bra make till sin nya hustru, och pappa till sin 15-åriga dotter.

- Det är svårt att vara pappa till någon som ska upptäcka livet. Jag vill att hon ska veta att jag hela tiden finns för henne. Men hon är 15 år och det är mycket i hennes liv just nu. Skulle jag jaga efter henne skulle hon försvinna så jag backar undan lite och då kommer hon till mig, säger Per med ett nöjt leende.

Han har alltid saker på gång och får ständigt olika erbjudanden om samarbeten. Två dagar efter vårt möte flyger han tillsammans med en kompis till Åland för att luncha, och precis innan dess fick han ett samtal om att ett bord han på skoj målat för tio år sedan skulle säljas på Bukowski.

- Jag har många agnar i vattnet och det nappar hela tiden, skrattar Per nöjt.

Pers överlevnadsinstinkt har visat sig vara enorm och en av hans starkaste sidor, och han har precis avslutat ett nytt kapitel i framgångssagan om sig själv...

Nu när jag har läst ut Veckorevyn nummer 26 (9 december9 2o1o, hittade jag inget speciellt att skriva om den här gången heller. Det blev så här i förra numret också, hoppas att det blir en artikel i nästa nummer i alla fall.

Därför har jag suttit och kollat igenom tidningen för att se om det fanns något som jag ville ha. Det blev bara en skönhetsprodukt denna gången.

Detta hittade jag i VeckoRevyn nummer 26 (9 December) 201:

* Guerlain Eyeliner, 34o kronor- En tunn pensel med en kraftig svärta. Lätt att applicera, och det behövs bara ett drag med penseln för att få det jättesvart. Extremt dryg. Sitter hela dagen utan att kladda av sig någonstans. Vill du ha en riktigt tunn linje är det här absolut rätt eyeliner. Stort plus att den är lätt att tvätta bort!

* Bild på VeckoRevyn nummer 26 (9 December) 2o1o. 

Nu har jag suttit och kollat igenom CHIC nummer 25 (2 December) 2o1o, för att se om det fanns något i tidningen som jag ville ha. Jag har bara hittat kläder denna gången och några accessoarer.

Detta hittade jag i CHIC nummer 25 (2 December) 2o1o:

* Vit Halsduk MQ Sunshine, 299 kronor- VILL HA! Tycker att denna halsduken är fin!

* Svart Skärp Ginatricot, 149 kronor- Ett vanligt, klassiskt skärp är bra att ha!

* Vit Klänning med stenar Bik Bok, 599 kronor- Fin klänning!

* Gråmönstrad Stickad Kofta Cubus, 299 kronor- VILL HA! Den ser så varm och skön ut. Perfekt att ha när det är kallt ute!

* Svart Paljettkjol Cubus, 299 kronor- VILL HA! Tycker att den här kjolen är fin, och den passar perfekt till nyår eller om man bara vill klä upp sig lite!

* Grå Kavaj Only, 399 kronor- VILL HA! Billig och snygg kavaj! Tycker verkligen om kavajer då det är så jävla snyggt.

* Grå Stickad Tröja Vero Moda, 4oo kronor- Den ser skön ut! Den är lite fulsnygg på nåt sätt, tycker jag.