Nu när jag har läst ut Plaza Kvinnas November nummer 2o1o, kom jag till den här artikeln som handlade om Josephine Bornebusch. Jag tycker att hon är bra och dessutom är hon ju med i populära Solsidan, så jag tänkte skriva ner vad jag kunde läsa om henne i artikeln.

Med Solsidan tog hon steget från skådespelare till en av våra mest framgångsrika komedienner. Snart är hon tillbaka med en ny säsong - och rollerna fortsätter att rulla in. Men livet är inte bara en lek för vår nya humorstjärna. Plaza Kvinna har mött Josephine Bornebush i ett samtal om prestationsångest, kärlek och egen självbild.

Artikeln är skriven av Charlotta Jakobsson.

Den som förväntar sig att hitta några likheter mellan skådespelaren Josephine Bornebusch och Mikaela Schiller, hennes karaktär i ontaladem Kristallenbelönade tv-serien Solsidan kommer förmodligen bli besviken - eller åtminstone väldigt förvånad. Istället för Mickans lagda lockar och diskreta outfits är Josephines hår snarare lagom rufsigt och hon är avslappnat men trendigt klädd i blåa jeans och en stickad Bretonrandig tröja matchat med bruna mockaboots och en brun Miu Miu-väska när hon dyker upp i fotostudion i centrala Stockholm. Det är en sömning söndagsförmiddag - den enda dagen den fullbokade Josephine hade tid - och hon kommer med en take away-kaffe i handen.

- Det där är så roligt, för det är många som tror att jag är lite så ... Det skrevs i en tidning att det förstår man ju att Bornebusch har fått spela den där karaktären, det är så typecastat. Ungefär. Men det är ju verkligen raka motsatsen, jag har ingenting gemensamt med Mikaela Schiller.

Hon skrattar, men är ändå snabb att hävda att hon tycker om att spela Mickan, som hon beskriver som en skev karaktär.

- Ena sekunden är hon en riktig bitch, man hatar henne och tycker att hon är helt cp, och sen andra sekunden å är hon faktiskt liten och mår lite dåligt över att inte kunna vara en bra mamma. Och vill bara bli älskad. Så där som alla andra också gör liksom. Men hon och jag är ju verkligen så långt ifrån varandra som man kan komma.

Det hade inte behövts poängteras. Trots att Josephine har många år i branschen och många roller bakom sig är succén med Solsidan kanske den främsta anledningen till att hon sakta men säkert håller på att bli ett namn på allas läppar. Ändå finns det ingen risk att man, när man står öga mot öga med Josephines 18o centimeter långa, energiska uppenbarelse, misstar henne för kvinnan hon spelar. Mickan skulle nämligen högst troligast inte uttrycka sig genom att krydda varannan mening med svordomar. Förmodligen skulle hon inte heller tatuera in en streckkod i svanken, vilket, upptäcker jag under ett av dagens många ombyten, är precis vad Josephine har gjort. Står den för något speciellt? undrar jag försiktigt.

- Den står för en fylla i Mexiko, när jag var typ 17. Siffrorna är mitt personnummer men själva streckkoden är tagen från en Coronaflaska. 

Hon gör en skämtsam min och låter självironisk på ett sätt som snart ska visa sig vara väldigt typiskt för henne.

När kaffet är uppdrucket och makeup och dagens första outfit - en höstig härlig kofta över en läcker men enkelt skuren klänning - är på plats beger vi oss ut. En kort promenad från studion fotograferar vi omslagsbilden, med ett höstigt Stockholm som den perfekta bakgrunden. Luften är klar, höstkylan lätt krispig och ett mjukt molntäcke liksom bäddar in den blå himmeln. Josephine ser slående ut där hon står, och till fotografens förtjusning drar hon vant i koftkragen och blickar stint in i kameran. Med små gester gör hon stort intryck, och hon attraherar snart grupper av nyfikna åskådare. Ett litet gäng tonåriga tjejer tittar förtjust fnittrande på samtidigt som de knappar på sina mobiler. Av den självmedvetenhet och osäkerhet som Josephine snart ska komma att berätta om märks ingenting. Istället ser hon lugn och självsäker ut, van vid både kamerablixtarna och uppmärksamheten.

Josephine växte upp i Stockholm; familjen bodde först på Södermalm men när föräldrarna separerade flyttade Josephine med sin mamma ut till Nacka. Hennes val av yrke kom naturligt; Josephine har, med egna ord, alltid varit en teaterapa som spexat och varit med på roliga timmen, och hon har dessutom gott om branschmänniskor i familjen. Mamma Cian är scenograf och moster Claudia Gali är skådespelare. 18 år gammal hamnade Josephine för första gången i allmänhetens blickfång med rollen som överklasstjejen Madeleine i Rederiet, som snabbt följdes av roller i Vingar av glas, Järngänget och Hundtricket - men sen tog det stopp. I flera intervjuer har Josephine berättat om åren där rollerna inte kom, och hon fick tillbringa tid med att arbeta i sin pappas bar i Mexiko.

- Nu när jag gar jobbat ett tag så har jag insett att det är ju så det är att vara frilans. Men då var det jobbigt, och jag tänkte att jaha, är det över nu? Panik, liksom! Det var så oväntat ocksåm eftersom Hundtricket hade blivit så hyllad så tänkte jag men fan vad schysst, en räkmacka rätt in bara.

Hon slår ihop händerna i en gestikulerad räkmacka och sjunker tillbaka i den lite slitna soffan där vi har satt oss för att äta lunch, uppflugna på en pytteliten scen inne i fotostudion.

- Men tvärt om. Så var det ju verkligen inte. Och idag har jag lärt mig att det spelar ingen roll hur stor succé du än gör, det säger ändå inte att du med säkerhet kommer få jobb.  

Hur tar man sig igenom sådant utan att tappa tron på sig själv?

- Jag vet inte ... Livet går ju inte ut på att jag vill, jag vill - och så blir det så. Utan det är jag vill, nähä, det funkade inte, men okej, då gör jag något annat. och så får man vara glad när man väl har jobb, helt enkelt.

När vinden vände och rollerna började komma igen var det komediserien Playa del Sol som blev Josephines comeback. Och plötsligt var det som en komedienne vi blev vana att se henne, fast humorfacket aldrig varit något som Josephine själv strävat efter.

- Förut kände jag att jag inte ville hålla på med humor, för jag trodde inte att folk skulle ta mig på allvar då. Men nu när jag inser att det gör de visst det, bara man hamnar i rätt kretsar, då är det skitkul! Nu känns det så roligt att jag hamnade här!

Trots att Playa del Sol följts av roller i Parlamentet, Lilla landet lagom och nu Solsidan så ser inte Josephine sig själv som rolig.

- Nej, det vet jag inte om jag kan säga att jag är. Det är ju inte så att man alltid vaknar upp och känner sig rolig om jag säger så. Nör man jobbar med de här produktionerna som jag har fått möjligheten att göra, så är det ju så många andra som står för roligheterna egentligen. Det är ju folk som skriver manus och därmed skämten till mig till exempel, jag behöver bara ha någon slags timing för att leverera de där replikerna.

Hur skulle du beskriva din humor?

- Det är en jättesvår fråga. Men att kunna driva med sig själv, det tycker jag är viktigt. Hellre klankar jag ner på mig själv än på någon annan. Så självironi, att inte ta saker på fullaste allvar.

Vad tror du det är som har gjort just Solsidan till en sådan succé?

- Igenkänningsfaktorn. Vi trodde väl från början att det skulle bli rätt smalt, just eftersom det handlar så mycket om solsidan och de som bor där. Men så blev det ju inte alls; alla människor kan känna igen sig och tycker om serien, oavsett ålder och var de bor någonstans. Har man inte själv varit med om situationerna som gänget i serien är med om, så har man garanterat en vän som har det. Och man har en granne som är som tråk-Ove, eller så har ens mamma det. Alltså det är det där, att man känner igen sig.

Skulle du vara nöjd med att bara fortsätta med komedier?

- Jag tror aldirg att jag kommer bli nöjd. Jag är en person som alltid vill någon annanstans än där jag är. Men jag skulle nog känna mig glad. Jag trivs väldigt bra i den här genren och med de här människorna jag får jobba med, och är otroligt tacksam för det.   

Det där med att aldrig vara nöjd tycks gå som en röd tråd. Hon berättar att hon har gått i terapi för sin prestationsångest, men att hon alltid tror att hon kommer att ha den kvar.

- Jag kan aldrig vara nöjd, jag vill alltid mer, vill alltid vara bäst. Jag vet egentligen inte var det kommer ifrån. Kanske beror det på att jag är så dålig på ursäkter, så om jag till exempel skulle komma för sent och någon frågar varför, då har jag ingen bra ursäkt. Så då ser jag till att alltid komma i tid istället. Och så är det med jobbet också. Det är bättre att prestera, att kunna sina repliker, vara där i tid och göra ett bra jobb, än att försöka förklara varför man inte gör det.

Ofta ställer man högre krav på sig själv än på någon annan ...

- Jo, så är det ju. I terapin sa de att Josephine, universum cirklar inte runt dig! Och det kändes jättehårt att höra, för då började jag ju tänka att gud, går jag verkligen runt och tror det? Men så här i efterhand så kan jag verkligen känna att nej, det är väl fan inte någon som bryr sig om vad jag gör eller säger, för människor har för mycket med sig själv. Och när man tänker så, så får man lite perspektiv, och det är jävligt skönt. Att tänka att gud, vad löjlig jag är. Men jag jobbar ständigt med det, att försöka bli bättre på att klappa mig själv på axeln och faktiskt säga att jag gjorde så gott jag kunde. Det är ju inte så attraktivt att hela tiden tycka att man är sämst.

Tror du att det är möjligt för dig att komma till en plats där du är nöjd och kan acceptera dig själv?

- Nej, jag kommer nog aldrig vara nöjd med mig själv och vad jag har presterat, däremot så kommer jag vara glad och tacksam att jag får göra vad jag gör. Så jag kommer vara lycklig, men att komma hem och känna att den här rollen gjorde jag så jävla bra, fy fan vad bra, rolig, snygg, intelligent och stark jag är ...Alltså, så kommer man ju aldrig känna. Det finns ingen som gör tror jag, inte ens de som är allt det där.

Den ständiga prestationsångesten gjorde sig påmind när det var dags att börja spela in den nya säsongen av Solsidan, och inte blev det lättare av att serien belönades med två Kristaller bara veckan innan inspelningarna satte igång - varav den ena för den prestigefyllda utmärkelsen Årets program.

- Jag sa i någon tidning att jag hade dödsångest inför den nya säsongen, och det fick jag ju äta upp. För det är ju faktiskt bara ett tv-program, liksom, och det är inte hela världen om folk inte gillar tvåan. Men de första scenerna vi spelade in var het fruktansvärda, jag höll på att börja grina. Det var som att jag inte hade någon timing, inte kom ihåg hur Mickan var och pratade, hur jag gjorde när jag spelade henne. Men så är det väl med alla jobb, att om man varit borta från det länge så tar det ett tag att hitta tillbaka.

Är det där någonting man alltid bär med sig i bakhuvudet, att hur tar jag det om folk hatar vad jag gör?

- Ja, så är det med varje produktion. Varje gång tänker jag att det här är nog sista rollen du får, Josephine, så se till att njuta som fan. Så tänker jag varje gång. Men det är ju sällan det...

Hoppas på det bästa, förbered dig för det värsta?

- Ja, precis! För länge sen, när jag precis började, då var det sjukt jobbigt om någon skrev något dåligt om en, eller om man fick en dålig recension. Men ju mer man jobbar i det här yrket desto mer förstår man att det inte är ofta det man gör blir en succé, om man säger så. Var femte grej du gör kanske blir bra, och de fyra andra skräp. Så är det bara. och även när man gör succé så är det alltid någon jävel som inte tycker om det. Så det är bara att tugga i sig; alla kommer inte tycka om en. Så är det med allt, inom alla yrken, och även privat.

Josephine fnissar lite och jag påpekar att visserligen, men det blir väl ändå lite mer uppenbart när det står i tidningarna varje gång någon tycker illa om en.

- Så klart det är så. Absolut. Men man får bara tänka bort det. Tänka att, vad fan, det är inte kärnfysik jag sysslar med här. Om någon inte tycker om mig i rutan så ja, det var synd för den personen, liksom, för jag ska vara med i tio avsnitt till! Man får försöka ta det med en klackspark.

Vi avslutar vår lunch, och Josephine fingrar eftertänksamt på en vacker ring på vänster ringfinger. Hennes kärlek Erik Zetterberg, som Josephine träffade strax före förra gången hon var på Plaza Kvinnas omslag, friade efter ett år och snart är det dags för paret att gifta sig.

- Det var väldigt oväntat faktiskt, men roligt. Vi hade pratat om det så där generellt, att vi ville gifta oss, men när han friade så trodde jag att han skämtade. Och det sa jag också, tydligen sju gånger. Att skojar du med mig? Skojar du med mig? Till slut fick han säga ta nu ringen, jag får blodstopp i benet! För han stod på knä ... Han är världens finaste!

Det romantiska frieriet ägde rum i Istanbul, en resa som Josephine hade gett honom i födelsedagspresent. Typiskt för hela deras förhållande, förstår jag - resandet är Josephines största passion och något de gärna gör tillsammans. De är relativt nyligen hemkomna från en något udda jorden runt-resa, där de besökte vänner i Hong Kong och Los Angeles, hälsade på Eriks mamma i Chile för att sedan avsluta med en härlig långsemester i Thailand.

- Vi var borta i ett halvår, det var först inte tänkt att vi skulle åka så länge men det liksom bara fylldes på och fylldes på. Det var jättekul, men jag kände att jag var tvungen att komma hem och jobba lite nu. Man blir lite koko i huvudet av att inte jobba i ett halvår. Men det var otroligt häfrigt att få göra den här resan, den kommer ta lång tid att smälta.

Hur går det med bröllopsplanerna då?

- Vi har planerat relativt mycket, men alltså, vi båda är så dåliga på det där. Vi sätter oss ner och säger, älskling, nu måste vi planera. Och så häller man upp var sitt glas vin, och tänker nu kör vi, nu planerar vi. Sen börjar man tänka, åh, vad gott det här vinet var ... Och så säger jag att jag skulle kunna tänkta mig att gifta mig i vitt. Bra! En sak bestämd, jag skriver ner det. Gifta oss i vitt ... Jag alltså, vi har fortfarande inte kommit fram till vad han ska ha på sig. Och så långt har vi kommit ungefär. Det går väldigt långsamt, vi håller fortfarande på att skära i lisotr och så, fundera över vem man ska bjuda.

Planerar ni att skaffa familj?

- Ja, vi vill båda jättegärna ha barn. Snart. Men det är svårt med karriären, gud, tänk om alla glömmer bort mig när jag är gravid? Ska man våga? Men vi vill ha en stor familj, så det är väl lika bra att sätta igång snart!

Josephine slår ihop händerna och reser sig från soffan. Det är dags för några avslutande bilder, och hon byter oblygt om och placerar sig framför kameran igen. Osäkerheten hon nyss pratat om syns inte det minsta; prestationsångesten och självmedvetenheten är plötsligt effektivt gömda, inte bara under ett lager av hösttrendig päls, utan framförallt under en mur av humor, självironi och självdistans. Till de suggestiva tonerna av Tje Knifes Epochs rör hon sig säkert framför linsen, och om man inte visste bättre skulle man nästan kunna tro att hon trivdes i strålkastarljuset. Men så tar hon en paus, går fram till fotografen för att titta på bilderna i kameran, och utbrister:

- Bilderna blir ju jättefina, det är bara sig själv man inte är så nöjd med som vanligt.

Hon gör en grimas och jag inser plötsligt vad det är som gör Josephine så lätt att tycka om. igenkänningsfaktorn. hon må vara vacker som få, är roligare än så, men kämpar med samma mentala hinder som alla vi andra. Jag är övertygad om att det går att ta sig över, och av hennes framgångar att döma tycks världen redan ha insett vilken fantastisk tjej Josephine är. Det är bara att hoppas att hon snart själv gör det också...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

   Min absoluta drömväska ALLA kategorier    En Chanel-väska kommer jag definitivt äga en dag!  #Chanel #Chanelbag ...

Idag åkte jag in till stan då jag inte vart där på länge. Utbudet är mycket bättre inne i stan också, och nu innan Jul är det så mysigt att gå där inne med all julpyntning som är. Vill helst åka till stan minst en gång när jag är hemma i Göteborg. Ja...

Idag var det dags att åka hem till Göteborg igen, sista gången innan jul. Då jag är sjukskriven nu behöver jag komma bort lite, och då passar det jättebra att åka hem. Som vanligt har jag gått en sväng på Torget som jag brukar göra när jag kommit hit...

Om det blev lite shopping igår kan man ju säga att jag tog igen det idag - med råge!! Haha, det blev en del. Var inne i alla möjliga butiker idag där jag kollat runt. Dock så har inte nåt vart särskilt dyrt utan jag har kommit undan väldigt bra ändå....

Tidigare idag åkte jag hem till Göteborg så som vanligt gick jag ner till Torget nu på kvällen för att kika lite. Hann inte med så många butiker idag fast å andra sidan har jag ju hela helgen på mig. Däremot såg jag att Vero Moda hade 5o% på ALLT i h...