Alla inlägg den 6 maj 2011

Av Linda - 6 maj 2011 21:34

Sovit sämst hela jävla denna natten också - hoppas att jag nu kan sova denna =) Speciellt då jag ska jobba både imorgon och på söndag.

Dagen var en helt vanlig fredag fram tills jag fick ett mail om en lägenhet i Göteborg   Det är jävligt lockande, och jag pratade med syrran med så vi har ventilerat lite. Den är inte min då jag inte skrivit kontrakt, och det är först då jag kan känna att den är min, men det är lovande! Så idag är jag JÄTTEGLAD!


Efter sju på kvällen cyklade jag till PA:s där jag köpte Bearnaisesås, Chic, Ciabatta bröd, Gurkor, Kycklingfilé Curry, Köttfärs, Marinad, Pirog, Päron, Sallad och Tandkräm. Det bästa där var att jag träffade på E., som jag inte sett på verkligen hur jävla länge som helst =) Det blev ett kärt återseende där kan jag säga!

Sen när jag kom hem fixade jag mat, och tog en snabb dusch efteråt. Nu sitter jag och glor på teven innan jag ska lägga mig och sova.. Det är ingen höjdare att jobba tidigt en lördag eller söndag faktiskt! Men men det går de få gångerna man väl gör det. Lär vara helt död imorgon, typ.

Hoppas att Ni haft en bra dag! Tjing tjong


På PA:s köpte jag Chic, Kycklingfilé Curry, Gurkor, Köttfärs, Marinad, Päron, Tandkräm, Bearnaisesås, Sallad, Pirog och Ciabatta bröd.

 

ANNONS
Av Linda - 6 maj 2011 17:34

Nu när jag har läst ut Plaza Kvinnas Oktober nummer 2o1o, kom jag till den här artikeln som handlade om Carina Berg. Hon är ju rätt rolig, och hon bjuder lite på sig själv vilket jag gillar, så jag tänkte skriva ner vad jag kunde läsa om henne i artikeln. Visst är hon lite lik Noomi Rapace?


Efter graviditet och mammaledighet gör Sveriges skönaste programledare comeback i rutan. Plaza Kvinna har träffat Carina Berg och pratat kärlek, barn och rädslan över att vilja ha oljerock och pufflugg.

Artikeln är skriven av Charlotta Jakobsson.

 

När man som journalist får äran att spendera en dan med Carina Berg är det ett intryck som på något sätt tar större plats än alla de andra.

Det handlar inte om hur snygg hon är - vilket är det första jag tänker på när jag springer in i henne utanför studion som är platsen för dagens fotografering och intervju; iklädd gråa, halvt säckiga Rag & Bone-byxor, vita t-shirtar i lager på lager matchade med bruna Barbara Bui-klackar och en matchande brun Mulberry Bayswater-väska.

Det handlar heller inte om hur öppen och genuint trevlig hon är - vilket märks så fort hon kommer in i studion och entusiastiskt hälsar sig teamet runt.

Nej, det där intrycket handlar om något annat. Om något som kanske bäst sammanfattas med en fråga. Hur fpngar man den här människan på papper? Hur fångar man gesterna, skämten, dialektbytena, tonlägesvariationerna, minerna, superlativen och svordomarna? Hur beskriver man en människa som skriker "Nolla, Carina, nolla!" till sig själv när hon svettas i värmen av fotoljusen iklädd en varm kappa, ett uttryck som är inspirerat av Anja Pärsons taktik för att inte bli för varm i sin skiddräkt inför start? Hur formar man med ord någon som helt enkelt är precis som hon är - oredigerad?

 

Det är en utmaning, utan tvekan. Men det har också varit en utmaning för Carina att våga släppa fasaderna och vara sig själv, åtminstone i tv-rutan. När hon skulle spela in första säsongen av Berg flyttar in, där hon, precis som namnet antyder, tar sitt pick och pack och under tre dagar bosätter sig hos olika kändisar, beskrev hon programmet som något av det modigaste hon har gjort.

- I början var det läskigt att visa vem jag egentligen var. Det är både svårt och läskigt, och det svåra är att hitta den delen av sig själv. Man är så duktig annars på något sätt, när man ska göra sitt jobb. Och den där duktigheten ligger ju för ens egentliga jag, hur ska det vara, vad förväntas av mig? Så, att bara ta bort allt det, och förlita mig på precis det jag hade ... Det är det här som är min kräna, att lyfta fram det och visa för alla, det var ju jätteläskigt i början. Nu känner jag mig mycket mer bekväm med det, för nu har jag fått öva i tre säsonger. Och nu känns det mycket lättare än det andra, att stå och vara snygg och fräck.

 

Första etappen av fotograferingen är avklarad och vi har tagit en paus för att äta lucnh och prata. Carina är på gott humör, vilket inte minst har synts på hennes fullkomligt ogenerade sätt att spexa loss framför kameran. För någon som inte jobbar som modell har hon ett förvånansvärt brett register av poser, och ungefär varannan verkar vara mer seriös medan hon i varannan släpper fram sin allra lekfullaste sida, allt till fotografens stora förtjusning. Det är ett tag sedan Carina sist stod i rampljuset; för ett knappt år sedan fick hon sitt första barn, sonen Holger, tillsammans med sin man, Kristian Luuk, och det är uppenbart att hon vekrar trivas med att vara tillbaka. Medan vi mumsar i oss var sin kikärtssallad med mangomarinerad kycklingfilé berättar hon glatt om hur roligt det har varit att spela in den nya säsongen av programmet.

- Det är det i särklass roligaste programmet att göra, fortfarande efter tredje säsongen. Utmaningen i år är att behålla tonen i det, att vi hela tiden måste befinna oss i den här lilla bubblan, den här egna världen vi har skapat, för det är den jag tycker mest om i programmet.

 

Vem har varit mest intressant att flytta in hos?

- De mest intressanta är de människor där jag kommer dit med någon sorts förutfattad mening som jag ser får revideras; där det känns helt annorlunda när jag går därifrån och man tänker aha, var hon så? Det är absolut roligast. För ofta är de här meningarna byggda på saker man läste i Hänt Extra när man var liten, och så tänker man att Pernilla Wahlgren, hon gillar väl bara musikaler och skor? Men så kommer man dit och så är hon en helt fantastisk människa som har djup och bredd och allt vad du vill.

En av de personer som Carina flyttar in till i den nya säsongen under hösten, och som tycks ha gjort ett riktigt stort intryck på henne, är skidesset Anja Pärson.

- Det var jätteroligt och väldigt överraskande att träffa henne. De här sportmänniskorna, när man ser dem på tv ... Det är ju inte deras fel, det är fel på frågorna de får, som gör att de svarar "Det här kändes bra! Jag gick ut hårt i första kurvan och sen så..."

Carina höjer tonen och lägger på sin klämkäckaste stämma.

- Och sen så visar det sig att Anja till att börja med är störtrolig. Jag skrattade otroligt mycket hemma hos henne. Vi har samma humor visade det sig; hon är lite sjuk i huvudet, lite galen.

 

Tycker du att du har lätt att knyta an till folk?

- Ja, det tycker jag att jag har. Jag har ganska lätt för att konversera, och sen så tycker jag att det är roligt att höra folk berätta om vilka de är. Inte bara i mitt jobb, utan även privat.

Hur mycket research gör du om folk innan du flyttar in till dem?

- Enormt mycket. Vi läser på jättemycket om de här människorna, och maxar förberedelserna genom att se till att vi vet allt om dem. Vi pratar med vänner och bekanta till personen, och jag och redaktören sitter och skriver ungefär hundra frågor som jag nöter in och där vi verkligen försöker gissa vad de kommer att svara, och sitter och petar med formuleringarna. Och sen åker jag dit, och då slänger jag manuset. Och sen kör vi. Och då är alla i teamet jätteöppna, det försöker vi ha som känsla. Framförallt måste personen vi är hemma hos känna sig trygg och glad, det är jätteviktigt för mig att när de tittar på programmet sen så ska de inte ha det minsta ont i magen. De ska känna att det här är jag, det här är jag på riktigt.

Har det blivit ett tankesätt sen du började med det här programmet? Att när du träffar en intressant människa så tänker du att henne skulle man flytta in till i några dagar?

- Ja, och jag tänker ofta när jag läser en intervju eller hör något sommarprat med någon som är skitbra, att åh, honom skulle man bo hos!

Skulle du själv låta någon flytta in i tre dagar för att göra ett program om dig?

- Absolut, om det var en person jag litade på. Men än så länge finns det ingen sådan journalist, åtminstone inte som gör sådana program. Så som det är nu skulle jag inte bjuda hem någon. men om det var rätt person som frågade, någon som jag litade på och som hade samma åsikter och vision som jag så ... Kristian däremot skulle aldrig släppa in någon, så där har vi ett problem!

 

Carina skrattar högt. Det är inte svprt att förstå att Caina kan relatera till utsattheten det innebär att vara känd och ställa upp i ett program som hennes. Sen hon först steg ut i offentlighetens ljus som programledare för Morgonpasset i P3 har hennes karriär gått spikrakt uppåt, och sedan dess har hon bland annat hunnit med att leda programsuccéer som Idol, Förkväll och Stjärnor på is. Att hon för två år sedan gifte sig med Kristian Luuk, som hon träffade under inspelningen av det gemensamma programmet Gonatt, Sverige har knappast heller minskat allmänhetens intresse för henne. Trots det har hon lyckats hålla en låg profil i media.

- Det är inte svårt om man vill det. Folk som klagar på att de är för mycket i tidningen, det är bara att säga; skyll er själva, ni väljer. Det är inte svårt att vara lite privat om man vill det.

Är du bekväm med offentligheten och kändisskapet?

- Det går väldigt mycket i vvågor. Oftast tycker jag det är roligt, men större delen av året så känns det inte, märks det inte, bryr jag mig inte. Och sen finns det stunder när jag känner mig som Greta Garbo och bara vill skrika "I want to be alone!".

Hon rätar på ryggen, och liksom överartikulerar orden på sin allra mest utpräglade svengelska.

- Men det är vädligt korta perioder, i samband med primiärer eller så när jag känner mig lite ... rövknullad efter en pressdag liksom. Det är ett bra ord att ha i text ...

 

Carina gestikulerar mot den iPhone på vilken intrevjun spelas in. Hon berättar att hon med karriärens gång har fått allt svårare att slappna av i intervjuer, något som dock verkligen inte märks.

- Förut var det mycket roligare att ge intervjuer för då var man så här, bla bla bla, och jag säger rövknulla och jag skiter i det. Men nu vet jag att det kanske dras på det, och så lyfter Expressen citatet, och så sitter jag här och liveklipper och redigerar mig själv medan jag pratar. Och jag hatar det, det är tråkigt. Jag hatar att lägga band på mig själv. Där kan jag tycka att det är så härligt till exempel med min före detta kollega Carolina Gynning. Jag verkligen inspireras av henne i de här sammanhangen. En av de roligaste sakerna hon har gjort var när vi gjorde en intervju inför Stjärnor på is. Vi fick frågan om varför vi trodde att folk ställde upp i programmet, och då säger Gynning till mig "Berg, jag tar den här för du är så jävla politiskt korrekt. Det är för att de har ganska dassiga karriärer som de vill boosta dem genom att vara med i tv". Alltså det var kanske det roligaste någon har sagt, det var helt fantastiskt!

 

Hon ler med hela ansiktet och slår med halvt falsk blyghet bort mina komplimanger för den perfekta skånska imitationen. Carina är minst sagt dynamisk; hon pratar ömsom snabbt och ömsom långsamt, ibland formligen sprutar orden ut henne och ibland tar hon sin tid, tuggar och tänker över sina svar. Hon har hittat hem, både i kärleken och i sin karriär, men när hon var yngre var det långt ifrån självklart vad hon ville syssla med.

Carina växte upp i Åkersberga, norr om Stockholm, tillsammans med mamma, pappa och en äldre syster. hon beskriver sig själv som en otroligt vild unge som ständigt sprang rundor, klättrade i träd och alltid hade ett par färska skrapsår att visa upp. Skolåren ser hon tillbaka på med blandade känslor.

- Jag tyckte in om att gå i låg- och mellanstadiet, av en massa olika anledningar. Det var en ganska dålig klass, eller faktiskt tyvärr dåliga lärare som inte såg hierarkierna och vem som mådde dåligt, och vem som inte gjorde det. Men i högstadiet började det bli mycket bättre, för då var det inte lika viktigt att vara med i gruppen för mig, eftersom jag då fick en bästis. och då kunde vi vara, och behövde inte ha hela gruppens godkännande i vad vi hade på oss och hur vi såg ut och hur vi var. Det var inget aktivt val, det var inte så att jag sa nej, jag ställer inte upp på era villkor och jag begöver inte ert godkännande. Jag lände med att gud vad kul att hänga med Malin och gud bad bra jag mår. Men i efterhand kan jag verkligen se att det är så här; välj den grupp där du mår bäst och var där. Var inte i grupper där du inte mår bra.

 

På gymnasiet gick Carina estetisk linje med teaterinriktning.

- Vi var lite udda fåglar på Danderyds gymnasium. Där bland skepparkavajer gick vi med mycket smink och orange hår liksom.  

Men trots att hon tyckte att gumnasiet var jätteroligt hade hon ingen aning om vad hon ville bli. Det enda hon visste var att hon tyckte om att prata och berätta historier, men det var inte förrän senare, när hon jobbade på SVT:s dataavdelning, som hon kom på att radio var grejen för henne.

- Jag satt och babblade på lunchen och så var det någon som föreslog att du, ska inte du hålla på med radio istället? och då sökte jag radioutbildningen samma eftermiddag, och kom in, och sen så gick allting så himla mycket lättare än på alla andra jobb. Allt bara kom så enkelt.

 

Några år senare träffade hon sin blivande man, Kristian Luuk. De flyttade in tillsammans, förlovade sig och gifte sig för två år sedan, och för knappt ett år sedan fick de sonen Holger. Carina beskriver tiden som gravid som lång och tung, och dessutom förde den med sig en något udda passion för ... loppisfynd.

- Jag kan verkligen inte inreda, men när jag blev gravid så fick jag en fixering vid att jag skulle köpa små saker, och ställa upp så här ... Och så tänkte jag att det blev lite för mycket, och så tog jag bort det igen. Och till slut var hela min omgivning så här att "vi låter henne vara. Säg ingenting om loppisfynden!".

Carina sänker rösten till en viskning.

- Det gick helt överstyr. Vi har en byrå hemma som kallas för Svarte Petter, för vi vet inte vad vi ska göra av den. Den är skitstor och står helt klumpigt liksom lite för en dörr.

Det är ju förmodligen något av en fördom, men man tror ju lätt att ni har det väldigt roligt hemma?

- Vi är verkligen som alla andra, och bara har det döboring hemma ibland. Men ofta har vi det roligt, speciellt när vi är sura och stressade. När jag sitter och gräfflar och grafflar, då skrattar alltid Kristian som mest! men när jag är harmonisk och glad, då tycker han inte alls att jag är lika rolig.

 

Carina berättar att den största förändringen i hennes liv sedan hon fick barn är att hon är så trött.

- Jag var lite rädd för att jag skulle bli väldigt annorlunda, Vilja ha oljerock och pufflugg och sådär.

Och bara prata om barn ...

- Precis. Hur många stygn hade du i mellangården och sånt. Det är i och för sig jävligt intressant att höra, men inte hela tiden. Men jag såg verkligen framför mig hur jag skulle bli en oljerockskvinna som pratade med hög stämma.

Hon sträcker på sig och säger med en gäll, orolig röst:
- Akta här! Men jag tycker fortfarande att jag har min bottenklang med mig. Jag är ganska ohönsig, har det visat sig. Det visste jag inte om mig själv, men det är jag. Det går inte att hålla på och springa för mycket, Och hanr har ju redan slutat andas en gång, så efter det känns det lite larvit att försöka skydda honom mot att ramla på sina knän, liksom. Det spelar ju ingen roll.

 

Carina berättar om episoden när Holger, knappt ett halvår gammal, skrattade så mycket att han slutade andas. Det visade sig vara något så enkelt som att drunkningsreflexen hade utlösts av att det hade samlats för mycket vätska i munnen på honom, men det cirka trettio sekunder långa andningsuppehåkket försatte paret i en smärre chock.

- Det var läskigt när det hände, då fick jag lite puls. Jag vet inte vad jag sa eller skrek eller någonting, jag har bara bilder av att vi vänder honom upp och ner och dunkar honom i ryggen. Vi visste ju inte om det satt någon legobit där eller något ... Och försök ringa 112 från en iPhone! Jag har kodlås, och var är knappsatsen? Kan man ladda hem en SOS-knapp? Nej fy fan, jävla anti-SOS-telefon är det!

Hon skrattar och vekar nu alldeles kolugn över det inträffade.

- Det var verkligen ingen fara med honom överhuvudtaget, och jag kände det jättemycket. Men eftersom vi inte visste vad det var, så var vi tvungna att löpa linan ut och sova över för att kolla liksom. När det är ett litet barn som inte kan berätta vad som har hänt så kan man ju inte chansa ...

 

Lunchen är uppäten och intervjun har börjar lida mot sitt slut. Jag frågar Carina vad hon har för planer framöver.

- Alltså, jag har aldrig haft någon plan som sträcker sig längre än bara det närmsta halvåret. Jag vill fortsätta göra tv ett par år till, känner jag idag. Men jag vet inte exakt vad jag ska göra.

Är det inte skönt att känna att man inte måste planera?

- Jo, det är värsta lyxen. Förut hade jag lite ångest över att jag aldrig gjorde några planer, Men jag gjorde inga planer för jag visste inte vad jag ville göra. Hur skulle jag veta det, hur skulle jag veta vad jag mår bra av? Samtidigt var jag ju tvungen att få in till hyran, så då var det alltid en krasch. Nu har jag så att jag klarar ett arbetslöst halvår. Och det lugnet har ju bara varit ... nu kan jag vara gå på mage. Det är fantastiskt!...

  

 

  

ANNONS

Presentation

Fråga mig

22 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31
<<< Maj 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Följ bloggen

Följ LindaDelicious med Blogkeen
Följ LindaDelicious med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se