Nu när jag har läst ut Plaza Kvinnas August nummer 2o1o, kom jag till den här artikeln som handlade om Detoxing - hälsa eller humbug. Jag tyckte att detta var väldigt intressant att läsa om, så jag tänkte skriva vad jag kunde läsa om i artikeln.

Nödvändigt för vårt välmående eller ovetenskapligt humbug? De senaste årens detoxtrend är lika älskad som ifrågasatt.

Artikeln är skriven av Charlotta Jakobsson.

Maten vi äter är packad med bekämpningsmedel och gifter. Luften vi andas är förorenad. Vattnet vi dricker är fyllt av klor och rester av diverse orenheter som inte våra reningsverk lyckats filtrera bort. Lägg till de kemikalier i kläder, textilier och cremer vi använder och det är lätt att förstå att våra kroppar behöver all hjälp de kan få för att klara av att hantera de toxiska chockar som de dagligen utsätts för.

Eller?

Åsikterna om detoxing, alltså avgiftning av kroppen med hjälp av diet, fasta och/eller kosttillskott, går minst sagt isär. Nöjda detoxutövare vittnar om positiva effekter som viktminskning, ökad energi och bättre hy, medan kritiker pekar på bristen på vetenskapligt bevis för att detox på något sätt skulle kunna påverka vår hölsa positivt, eller att metoderna ens gör vad de lovar. Trots detta har trenden formligen exploderat de senaste åren, och att försöka "rensa! sin kropp med hjälp av olika dieter och kosttillskott har blivit vardagsmat för hälsomedvetna. För att inte tala om big business för alla de företag och butiker som säljer dyra detoxkurer till anhängare med förhoppning om slående resultat.

Låt oss börja med att reda ut vad det är vi eventuellt skulle behöva rena oss från. Att vår närmiljöl är full av toxiner är de flesta överens om; de finns i kläderna vi har på oss, byggnaderna vi bor i, luften vi andas och maten och drycken vi konsumerar. Magnus Engwall är professor i ekotoxiologi vid Örebro universitet.

- Man kan säga att vi lever i ett okontrollerat experiment av kemikalier. Det är baksidan av konsumtionssamhället. En stor del av de kemikalier vi får i oss kommer från vår mat och dryck, och det är omöjligt att undivka att få i sig dem. De allra flesta av dessa kemikalier är troligen ganska ofarliga, men några är helt säkert farliga och vi vet idag inte vilka alla är eller hur mycket vi tål. 

Våra kroppar är dock utrustade för att ta hand om de toxiner vi får i oss i vårt dagliga liv. Levern fungerar som ett filter i kroppens egna reningssystem, och tar hand om gifterna genom att bryta ner dem. Förenklat kan man säga att ämnen bara är giftiga i vissa konstellationer och när kroppen bryter ner eller stuvar om dem så förlorar de sina toxiska egenskaper. Resterna av dessa ämnen tas sedan om hand på ett eller två sätt; antingen försvinner de från kroppen genom något av våra naturliga sätt att göra oss av med oönskat slagg - urin, avföring och svettningar; och de gifter som kroppen inte klarar av att bryta ner och göra sig av med på detta sätt "låser" kroppen istället in i större molekyler och lagrar framförallt fettet i kroppen. 

Och det är här detoxande kommer in - genom att genomgå olika kurer med syfte att rena kroppen menar förespårkarna att vi ska kunna frigöra de gifter som finns lagrade i kroppen och därmed göra oss av med dem. Men eftersom våra kroppar har ett eget reningssystem så kan man ju fråga sig vilken roll ett detoxprogram kan spela. Och här går åsikterna isär. Dr Alexander Junger är kardiolog och detoxspecialist åt bland andra Gwyneth Paltrow, och har utvecklat detoxprogrammet Clean. Han tillhör dem som tycker att alla skulle må bra av att detoxa regelbundet.

- Att säga att man inte behöver detoxa för att kroppen redan har ett fungerande reningssystem är som att säga att man inte behöver träna för att hjärtat redan slår. Så? Precis som att man tränar för att göra hjärtat starkare så handlar inte detox om att kroppens reningssystem fungerar, utan om att förbättra det så att det kan fungera så bra som möjligt.

Begreppet detox täcker en del drös metoder med allt från fasta till lättare dieter där bara vissa saker utesluts. Till de mer extrema metoderna hör olika typer av fastor, alltså att man inte äter utan bara dricker; till exempel teer, juicer och vatten. En populär men kontroversiell metod att rensa kroppen är The Master Cleanse. Metoden, som går ut på att man under en period om minst tio dagar enbart lever på en blandning av lönnsirap, färskpressad citron, cayennepeppar och vatten, lanserades redan på 194o-talet, men på senare år har celebra anhängare som Beyoncé gjort den extrema regimen känd för massorna. Utövare vittnar om positiva resultat som viktnedgång, ökad energi och flexiblare leder och muskler, men många läkare kritiserar metoden för att inte ge kroppen tillräckligt med näring.

En av tankarna med The Master Cleanse och andra faste- och lågkalorimetoder är att man genom att förbränna en del av sitt fettlager därmed för sig av med även de gifter som finns uppbundna i det. Detta leder också till att man går ner i vikt, vilket för de allra flesta är en välkommen bieffekt med att göra en detox. Faktum är att många metoder, kurer och böcker marknadsförs med att man kommer att tappa några kilo liksom på köpet. Hälsa och en slimmad kropp i ett, kan man tänka sig ett mer effektivt försäljningsargument? Men det som händer när man strikt begränsar sin kost, och framförallt drar ner på kolhydrater, är att kroppen försätts i ketos. Det vill säga ett metaboliskt tillstånd som innebär att levern i överdrivet stor omsättning frisätter så kallade krtonkroppar, vilket inträffar vid svält, när kroppen utnyttjar sina fettreserver för energi. Okontrollerad ketos, som till exempel vid obehandlad typ 1-diabetes, är farligt. Vid fasta och svält sker ketos dock kontrollerat och är därmed inte farligt. Däremot kan man lugnt räkna med att den vikt man förlorat kommer tillbaka igen så fort man börjar återinföra fast föda i sin kost. Det är dessutom inte nödvändigtvis en bra idé att frigöra de fettlösliga gifterna för snabbt; de är nämligen relativt ofarliga när de ligger lagrade, men kan vara giftiga när de frigörs och börjar cirkulera i kroppen.

Och även om man nu lyckas förbränna fett genom denna, eller andra detoxmetoder, så finns det inga vetenskapliga bevis för att det med dietens hjälp under en kort tid går att eliminera några toxiner från kroppen. enligt Alexander Junger är detta oviktigt.

- Min kärlek till min mamma har inte heller blivit vetenskapligt bevisad, men det gör den inte mindre sann. Effekten av detoxing har kanske inte bevisats vetenskapligt men har har bevisat det praktiskt. och inte bara jag; genom alla tider har man känt till de positiva effekterna av att rena kroppen. Det är väldigt effektivt, och inte bara fysiskt utan även mentalt.

Nish Joshi är läkare, detoxexpert och författare till boken Dr Joshi´s Holistic Detox. han lägger heller inte speciellt stor vikt vid att effekterna av detox inte har bevisats.

- Det finns kanske inte övertygande bevis på att det är verksamt att rena kroppen eller inte, men det finns inte heller övertygande bevis på att alla medicinska terapier fungerar. Vad jag försöker göra med mina patienter är att öppna deras ögon för hur deras närings- och livsstilsmässiga val påverkar deras hälsa. Och att uppmuntra någon att inse vilka effekter till exempel för mycket alkohol, raffinerat socker och processad mar har på deras hälsa, tycker jag bara kan vara effektivt.

I slutändan handlar det om att använda sitt sunda förnuft, och vara medveten om att även om det högst troligen inte kommer att påverka dig negativt att genomgå en detoxkur, så finns det företag och människor som tjänar stora pengar å att spå på myterna om detoxing. Alexander Junger må till exempel vara övertygad om dess positiva effekter, men så säljer han också sitt detoxpaket Clean för 35o dollar. Som liksom alla de otaliga detoxkurer som säljs i hälsokostbutikerna i bästa fall ger kroppen en boost, men att de på några veckor skulle kunna rensa ut några tyngre gifter från kroppen är inte så troligt. Och den hälsoeffekt som en tillskottsbaserad detoxdiet utlovar kan du i de allra flesta fall fixa själv.

- Om du köper dyra piller som ska hjälpa dig att detoxa, så står det på förpackningen att utöver att ta dem så ska du göra si och så, till exempel ta promenader, dricka mycket vatten, utesluta vissa saker ur din kost. Alla de sakerna var och en för sig, och i synnerhet tillsammans, skulle vara väldigt effektiva även utan detoxtillskottet. Det skulle vara intressant att göra en studie där en grupp gör de här skerna och tar tillskott, och en gör dem utan tillskott. Då skulle man se att det förmodligen inte är så stor skillnad, säger Ulla Rosander, universitetsadjunkt i näringslära vid Högskolan i Kristianstad.

- Mycket av detoxandet är rent humbug, rena lurendrejeri. man påstår en massa saker som man inte har belägg för. I de allra flesta fallen behöver man inte detoxa. man ska lita på sin kropp att den klarar av att rena sig själv. Om man vill ta hand om kroppen är det bättre att tänka förebyggande, och äta hälsosamt, gärna mycket frukt och grönt, äta KRAV-märkt så att man inte får i sig så mycket bekämpningsmedel och så. Det som ger effekt är att lägga om sin livsstil, understryker Magnus Edwall.

Så om du är ute efter att vara snäll mot din kropp, och ge den förutsättningarna för att må så bra som möjligt, har du betydligt större chans att nå det målet genom att tänka långsiktigt och sunt istället för drastiskt och kortsiktigt. En detox kan i bästa fall vara ett bra sätt att komma igång med nya synda vanor - men utan det långsiktiga tänkandet uppnår du förmodligen inte så mycket mer än att plåga din kropp i några veckor...

Nu när jag har läst ut Plaza kvinnas Augusti nummer 2o1o, kom jag till den här artikeln som handlade om Helena Mattsson. Hon syntes i en liten roll i våras i Desperate Housewives, och nu är hon aktuell igen, så jag tänkte skriva ner vad jag kunde läsa om henne i artikeln.

Ännu kan Helena Mattsson gå oigenkänd på gatorna i Stockholm. Men med en Hollywoodkarriär som pekar spikrakt uppåt lär det snart förändras. I våras såg vi henne både i Desperate Housewives och Iron Man 2, och snart är hon världsaktuell i den något otippade rollen som Mumintroll. Plaza Kvinna fick ett exklusivt samtal med det nya stjärnskottet.

Artikeln är skriven av Charlotta Jakobsson.

Klockan är o7.3o i Los Angeles och Helena Mattsson är nyss uppstigen. hon är trött - sent på kvällen dagen innan kom hon hem från Cannes, där hennes kommande film Mumintrollen och kometjakten, premiärvisades. En något otippad film för festivalen, kan tyckas, men de finska små varelserna gjorde succé.

- Filmen fick fantastisk respons! Det var jätteroligt, det var jättemånga olika länder som var otroligt positiva och köpte den för distrubition, så det ser ut att gå jättebra.

Helena låter pigg trots den tidiga timmen, och hon kryddar glatt sitt språk med mängder av "otroligt" och diverse positiva uttryck som börjar med "jätte". Entusiasmen formligen sprudlar ur henne, och det är inte så konstigt kanske. År av slit och hårt arbete som ett relativt okänt namn i Hollywood börjar äntligen bära frukt, och sakta men säkert har Helena etablerat sig som en välkänd och respekterad skådespelare, även här hemma i Sverige.

- Det är lustigt för jag har en så otroligt liten roll i Iron Man, men ändå så har det gett otroligt mycket uppmärksamhet. Det är lite konstigt för en själv, för man tänker att men gud, jag har ju gjort en massa andra filmer, och spelat huvudroller, och det är ingen som lagt märke till det. Man gör en jättepyttig liten roll i en film som blir omtalad, och vips, så kommer uppmärksamheten.

Och hon lär få vänja sig vid den. Hitills har helena lyckats bygga upp en solid filmkarriär utan att dra allt för mycket ljus på sig själv som privatperson, men med allt fler roller i allt större projekt är dagarna som anonym Hollywoodskådis tveklöst på nedräkning. Rollen som mumintrollet Snorkfröken ser inte på pappret ut som den mest självklara vägen att etablera sig som nästa stora namn på Hollywoodhimlen, men när man delar rollistan med Mads Mikkelsen, Stellan och Alexander Skarsgård, Peter Stormare och Max von Sydow kan man knappast vara annat än nöjd.

- Jag blev tillfrågad att göra rollen, vilket var jätteroligt. Jag minns mumintrollen från när jag var liten, de satte verkligen sina spår. Historien är så unik i sitt berättande och sin ton, så det var jätteroligt att få komma tillbaka och göra en ny tolkning av den idag.

Vilket mumintroll skulle du säga att du är mest lik?

- Snorkfröken, som jag selar. Hon är en drömmande karaktär, och hon är väldigt godhjärtad och snäll och tycker om allting som är vackert. Men samtidigt, när det kommer till kritan, kan hon vara tuff. Och så har hon substans, trots att hon kan vara lite vimsig och fåfäng.

Mumintrollet och kometjakten är den första film Helena gör där hon enbart gör en röst.

- Det var helt nytt för mig, och det var otroligt spännande att bara använda rösten. Det blev ett helt annat sätt att försöka vara kreativ.

Helena Christina Mattsson kommer ursprungligen från Stockholm, där hon växte upp i Vasastan tillsammans med mamma, pappa och två systrar. Hon beskriver sig själv som en riktig plugghäst som alltid var mån om att få bra betyg, men som redan tidigt var väldogt intresserad av teater och dans.

- Jag har alltid varit otroligt fascinerad av teater, karaktärer och historieberättande, och av scenen och magin bakom scenen och det där. Så jag har alltid haft en passion för skådespeleriet, men sen visste jag ju inte riktigt om det skulle gå vägen och jag skulle kunna fortsätta hålla på med det, som yrke.

Efter att ha gått ut teaterlinjen på Södra Latins gymnasieskola flyttade Helena till London för att fortsätta studera teater. Hon fick snabbt en anställning som dansare på ett kryssningsfaryg, men precis när hon skulle borda båten rodde hon hem en audition för tv-serien Sweden Ohio, om en svensk utbytesstudent som kommer till Ohio för att bo hos en amerikansk familj. Provfilmningen gick så bra att bolaget ville att hon skulle göra en ytterligare en, den här gången i Los Angeles. När rollen till slut blev hennes var hon tvungen att låtsas vara skadad för att ta sig ur sitt kontrakt med kryssningsfartyget. Snart gick flytten istället till LA, men efter att pilotavsnittet spelades in gick sedan serien aldrig vidare till produktion; och Helena stod utan jobb. Ensam, och endast 19 år gammal, bestämde hon sig ändå för att stanna.

- När jag kom hit så upptäckte jag hur många spännande projekt som utgår härifrån. Jag var så otroligt fascinerad av allting, och att få vara en del av det här filmmakeriet sp, finns här; det var verkligen en dröm. Så jag bestämde mig för att kämpa vidare och vara kvar.

Den första tiden i staden var dock så långt från den amerikanska drömmen som man kan komma.

- Det var otroligt tufft i början. Jag var väldigt blyg, pratade jättedålig engelska och kunde inte köra bil, vilket man är helt beroende av i Los Angeles. Jag flyttade in på ett litet hotell i ett ganska slummigt område, så att det var till att promenera till McDonalds varje dag, och försöka ta bussen för att åka till auditions. Ibland kunde jag behöva promenera i två, tre timmar för att komma till rätt adress. Så det var riktigt, riktigt tufft faktiskt. Och jag hade ju ingen heller, utan jag var helt ensam.

Hon skaffade sig dock snabbt en agent, men då var han en av de största i Hollywood vid den tiden, skickade han den relativt färska Helena på de mest betydande provfilmningarna för de största filmerna, filmer där hon fick konkurrera med världskända namn om rollerna.

- Det slutade alltid med att det var Scarlett Johansson eller någon annan jättekändis som var på tapeten just då som fick rollen. Jag fick många nej de första månaderna, och mycket av det berodde på att jag pratade otroligt dålig engelska. Det tog väldigt hårt, att vara så nära så många gånger, och så räckte det inte riktigt till just på grund av accenten.

Frustrationen över sina språkbrister gjorde så att hon tvingades lära sig tala engelska som en äkta amerikan för att passa in.

- Det var ett stort steg för mig, en milstolpe som öppnade många dörrar. Jag tog dialektlektioner och bestämde mig för att jag var tvungen att prata engelska med folk hela tiden, och verkligen prata med folk. Jag var ju så otroligt blyg i början att jag helst ville vara ensam och inte prata med någon.

Och att behärska engelskan, och framförallt den amerikanska dialekten, visade sig snabbt vara nyckeln till Helenas framgång.

- I samband med att jag sakta men säkert började tala med amerikansk accent började de mer intressanta rollerna dyka upp. I början fick jag spela rätt mycket ryska och olika europeiska nationaliteter, vilket också var roligt och lärorikt. Men det ger ju så otroligt mycket mer möjligheter ju fler accenter man kan göra.

Har det varit kämpigt att få bra roller?

- Ja, det är jättesvårt att hitta rätt projekt. Jag har tackat nej till väldigt många filmer faktiskt, framförallt det senaste året, där jag har känt att det är någonting i magen som säger att nej, den här rollen är inte menad för mig.

Tycker du att det har varit svårt att bli tagen på allvar som ung, svensk tjej?

- Nej, det har jag faktiskt inte. Jag har lyckats bygga upp väldigt bra relationer med folk inom industrin och de vet vem jag är och att jag är väldigt seriös med det jag gör. För det är ju smickrande och roligt när folk säger att alla blonda svenska tjejer är vackra, men sen vill man ju också se till att man inte bara är söt och svensk utan att man också har något annat att tillföra. och det måste man kanske påminna folk om ibland.

Hur gör man det?

- Jag tror att det lyser igenom när man arbetar. att man verkligen brinner för yrket, och att man gör det man gör av rätt anledning.

Det är lätt att placera Helena i en trend av de unga, svenska slådespelare som på senare år har lyckats bra i Hollywood; som Alexander Skarsgård, Malin Åkerman och Joel Kinnaman. Det som skiljer henne från gruppen är att hon var helt oetablerad när hon åkte över, något som hon både ser för- och nackdelar med.

- Det sämsta och det bästa med det där är att ja inte har fått någonting gratis. Jag var helt ensam när jag kom hit. Jag har ingen i min familj eller någon som jag känner som kunde ge mig tips och råd, utan jag stod här med hundra dollar i fickan och en ryggsäck, liksom, och har fått kämpa mig igenom otroligt mycket. Det har verkligen inte varit någon dans på rosor. Ingenting sker över en natt. Allting tar otroligt lång tid, och man måste verkligen jobba hårt och ta många bakslag. Så, jag har verkligen inte fått någonting gratis. Men samtidigt så är jag väldigt glad för det också, för jag vet ju att allt som kommer min väg har jag själv kämpat mig till, och då blir lyckan så mycket större.

Känner du att du har lyckats få ditt riktiga genombrott än?

- Alltså, folk pratar om det här med genombrott och för mig finns det inte riktigt något sådant. Och det är inte heller mitt mål, egentligen, utan jag vill bara kunna fortsätta jobba med det jag tycker om, och få ännu fler spännande och annorlunda roller, och få ta del av intressanta projekt. Jag ser inte det som ett specifikt projekt skulle vara ett genombrott.

Helenas dedikerade, men avslappnade, inställning till sitt arbete baseras förmodligen till stor del på hennes vardagliga tillvaro, som trots att den utspelar sig i Los Angeles är allt annat än glammig. När hon inte filmar spenderar hon mycket tid hemma i lägenheten i Sherman Oaks, vilket är ett lugnt område en bit bortom Beverly Hills och west Hollywood. Hon lever tillsammans med sin man, modefotografen Christopher Schmidt, och har en liten men tight vänkrets.

- L.A är väldigt socialt och det är lätt att träffa mycket folk, men det tar lång tid att skaffa sig riktiga vänner. Jag har haft turen att skaffa ett par riktigt goda vänner, och det är roligt. För mig är det viktigare att ha två riktigt bra vänner än att ha fullt med folk omkring mig.

Helena och Christopher träffades i Sverige, innan Helena flyttade, och har således varit ett par i våldigt många åt. Förra året gifte de sig hemma i Stockholm, och Helena tycker inte att det är svårt att få förhållandes att fungera trots att hon arbetar så pass mycket som hon har gjort det här senaste succéåret.

- Han har hängt med ovh stöttat mig under hela den här galna resan. Vi har hållit ihop väldigt länge, och är väldigt mycket ett team. Jag tror att det är otroligt viktigt, att se sin relation som att man jobbar i ett team. Så vi är väldigt involverade i varandras jobb, vilket gör det mesta roligt.

Den starka och trygga grunden är förmodligen också en bidragande faktor till att Helena faktiskt lyckas hålla distans till Hollywoodlivets baksidor, varav den hysteriska kropps- och utseendefixeringen skulle kunna vara en av de svåraste sakerna för en ung skådespelare att hantera.

- I början tänkte jag mer på om det var bättre att ha den hårfärgen eller den där hårfärgen, och hur jag skulle klä mig och så. Men jag har verkligen lyckats släppa det där, och det är otroligt skönt att inse att det behövs alla typer, och att man är unik som man är. Även när det gäller kroppsfixeringen så matas man ju med det där hela tiden här, när man ser alla smala skådisar och så, men där har jag också konstaterat att även om jag inte är världens smalaste eller mest vältränade, så är det okej. Och även om jag blir mer och mer modeintresserad så går jag helst runt osminkad iklädd mjukisbyxor till vardags.

Vårt samtal blrjar lida mot sitt slut, och Helena gör sitt allra bästa för att nyansera och tona ner vilden av sig själv som en glamourös Hollywoodstjärna.

- Jag är egentligen väldigt blyg, och inte speciellt social. Jag är lite av en hemmakatt, är otroligt mån om min familj och är rätt mammig mot mina systrar till exempel. Så, raka motsatsen mot vad man kan få bilden av. Men jag tror att det där är en del av att vara skådespelare, att man har många olika personligheter. När jag spelar in film så känns det som jag våga allt, att jag inte är blyg på något sätt. Sen privat så är det något helt annat.

Och med tanke på att denna kontrastrika talang ännu bara är i början av sin karriär, finns det ingen tvekan om att världen kommer få många chanser att upptäcka fler sidor av Helena. Förmodligen redan inom en snar framtid...