Hon är inte nästan Amanda Jensen. Inte nästa Amanda Jensen heller. Hon är något helt nytt. Och en solig förmiddag

är det vi på Cosmopolitan som är de första i världen som får lyssna på det nya, det som kommer att ta epitetet Idol-Tove till Tove Styrke. Electrostänkta poplåtar, kaxiga textrader och en hesklubbig röst ljuder ur datorhögtalarna. Vi chockas. Det är faktiskt inte alls vad vi förväntat oss.

- Det skulle vara skönt om det gick bra, säger Tove och tar en klunk från sin blåbärssmoothie när jag frågar om vad som är drömscenatiot inför releasen. Men när anses att man har lyckats? fortsätter hon. Det är väldigt personligt och alla kanske inte kommer att gilla det. Nu är det jag och mina låtar mot världen. Om de inte tycker om det så klarar vi oss själva. Men ... Jag vill inte att det bara är jag som tycker om de här galenskaperna. Det värsta som skulle kunna hända är att jag skulle få en obekväm stämpel. Risken är inte så stor, det känns rätt i magen liksom. Hon är knappt 18 år. Och håller redan på att få uppleva det som så många drömmer om. Men för Tove var det ingen dröm. Att hon skulle komma till den här situationen, med ett skivkontrakt hos ett av världens största skivbolag, var inte alls det hon hade tänkt. Det är bara en hållplats i Toves vandring genom livet.

- Jag har inte hunnit bygga upp en dröm om att jag ska bli en stor popstjärna och känd. Jag har aldrig tänkt att det ska gå den vägen bara för att jag gillar musik. Det har bara burit i väg åt det hållet och så har jag upptäckt att jag tycker om allt som händer. Och det är ganska bra för då njuter jag av allt som är i stunden.

Men att musik varit en del av Toves uppväxt är det ingen tvekan om. Hennes pappa är musiker och hennes mamma, syster och hennes moster är dansare.

- Det har alltid funnits instrument hemma så det var bara att ta en trumma och börja trumma om man ville det. Först höll jag på med både dans och musik. Jag kan inte säga att det sa klick med musiken, men det är det som har varit det roligaste.

Att Toves mamma Anna lämnade in ansökan till Idol beskriver Tove som ett galet infall från sin mors sida, men när Anders Bagge kom förbi för att handplocka henne tänkte hon: "varför inte?". Som de flesta av oss vet blev den rockiga, unga och unika Tove en riktig favorit bland idolerna. Men hon vann inte, hon kom på den platsen hon från början hade hoppats på: den tredje. Och samma kväll som hon stod på scenen och träffade en massa journalister och filmkamerorna flockades omkring henne trängde sig Hasse Breitholtz, VD på skivbolaget Sony fram och viskade: "Tove, Tove, Tove ... Låtsas att du tittar på min Iphone här. Vi signar dig".

- Skivbolaget var ganska taggat, de hade nog tänkt på det ett tag. Det var jättehärligt, jag kände att något annat tog vid direkt, säger hon och fortsätter att reflektera över sin tid i Idol. Jag tror att det är väldigt lätt att man tappar greppet. Det är så mycket på en gång att det är lätt att glömma vem man är. Jag var så inne i det där, jag tror inte att det går att förstå. Man är med samma personer. Hela tiden! Och det är inte om man vill träffa tidningarna och prata om sina romanser, utan när. Så som jag är naturligt så får jag spader på det där. Det är så fånigt, så fejk, så plastigt. Men till och med jag, som är så anti, vaggas in i det. Man bygger upp en sorts barriär där man tycker att allt är okej.

Direkt efter Idol flyttade Tove hem. Hon säger att hon från början tänkt att hon skulle stanna kvar i Stockholm och hängt kvar i superhypen kring henne. Om hennes föräldrar inte sett till hennes eget bästa. "Du behöver landa", hade de sagt. Och det räddade henne, säger hon själv.

- Många människor har blivit chockade över att jag inte har förändrats något. Jag vet inte vad de förväntar sig, kanske att jag ska vara dryg eller ha vuxit fem år. Själv känner jag mig lugnare nu än vad jag gjorde innan Idol. Jag har insett vad som verkligen är viktigt: att man mår bra i själen. Det är så lätt att tänka att det man har och det som händer avgör hur man har det. Det måste ju kännas bra, poängterar Tove. Hon är engagerad vårt samtal och går vidare i sin analys av hur människor, och framförallt tjejer, mår idag.

- Folk är så stressade. Det är inte en stress om man ska hinna med en buss eller inte - utan en inre stress, en press. Jag tror att jag har varit där också. Man stressar för att man ska få allt att klaffa, så att man ska passa in i formen. Man letar efter saker utifrån i stället för att bara titta inåt, vad som finns inom en redan. När man gör det kan man slappna av och märka att man redan har allt man behöver.

Att Tove tar för sig och vågar säga vad hon tycker förstår mig inte, men samtidigt har hon en självsäkerhet och distans till sig själv som jag inte känner igen från den Tove jag fick se i Idol, inte minst den gången då hon fick kritik för att inte ha tillräckligt med känsla i framförandet av en låt.

- Det känns ju jobbigt att få kritik för någonting som man från början inte helhjärtat ville göra, förklarar hon. Det är en så skum situation. Man känner sig utlämnad. "Vad har jag blivit för Barbie?", tänkte jag. Jag är en väldigt känslosam person, och är ganska bra på att visa det utåt.

Men hon ångrar inte Idol. Hon kan snarare ibland njuta av ögonblick som när hon fylldes av en enorm adrenalinkick och kutade runt i arenan och för full hals sjöng "Since you´ve neen gone, since you´ve been gone".