Alla inlägg den 1 augusti 2010

Av Linda - 1 augusti 2010 22:22

Igår när jag hade slutat åtta cyklade jag upp snabbt till Willys och där utanför träfade jag C., med sin lilla bebis =) Ååå, han är ju bara för jävla söt och han har vuxit en hel del sen jag såg honom sist. Jag blir ju helt bebissjuk ju.

Jag skulle bara köpa Choklad, Doftspray, Pepsi och Potatissallad, den sistnämnda var jävligt billig. Efter det cyklade jag hem igen och jag hoppa in i duschen och sköljde av mig. Jag hade fått en förfrågan om jag ville komma på fest hos I. igår, men jag hade inte bestämt mig då jag jobbar hela helgen och dessutom hade jag haft en jävla hövvevärk hela eftermiddagen så det var först vid en halv nio som jag bestämde mig för att cykla ner till festen ändå..

Det var bara att tvätta ansiktet och ta lite mascara och ta på sig jeansleggings och ett linne sen var det bara att cykla iväg. När jag kom ner var det rätt lugnt med folk, men det skulle bara bli mer och mer   Det var riktigt jävla trevligt i alla fall och tyvärr fick jag bara hålla mig till min Pepsi som jag hade köpt på Willys! När alla skulle ner mot Plantis följde jag med ner bara för att kolla läget och jävlar vad folk det var där!! Knökat med folk och bilar! För jävligt baraa tt jag var tvungen att vända hemåt med cykeln..


Inatt sov jag inget vidare bra i alla fall mycket tack vare pepsin och sen sover jag alltid dåligt när jag börjar sju på morgonen. Men jag vet att jag har drömt så lite har jag allt sovit kanske två timmar som högst..

Jag har vart arg och förbannad idag på jobbet och jag kan inte gå in på något, men jag har rätt att vara det! Och nu är jag då faaan inte på humör igen, jävla FITT hormoner säger jag bara.. PMS till tusen och dålig sömn gör mig arg, ledsen och inte alls glad! Höll nyss på att få en jävla chock och jag kände hur hjärtat pumpade upp mer och mer....

När jag kom hem idag hade jag inte gjort ett jävla skit! Det har regnat hela dagen och sprack upp vid fyra på eftermiddagen, då blev det sol och blå himmel. Jätteskönt var det får jag säga. Köpte mig en jävla Vesuvio Pizza och just nu kan den bara fara åt helvete, precis som vissa andra kan!!

Nej, jag ska lägga mig istället för att sitta här och gnälla. Tjing tjong

ANNONS
Av Linda - 1 augusti 2010 17:34

Nu när jag har läst ut Plaza Kvinnas Maj nummer 2o1o, kom jag till den här artikeln som handlade om nätet- ett hot mot modeindustrin? Jag tyckte att det var rätt intressant att läsa så jag tänkte skriva ner vad jag kunde läsa i artikeln.


Modebransvhen tar allt mer plats på internet, i form av livestreamade visningar, framfångsrika nätbutiker, hemsidor, Facebookgrupper och Twitterkonton. Men framförallt har boomen av bloggare lett till mindre kontroll för designers och modehus. Är nätet ett hot mot modebranschen, eller är det framtidens sätt att komunicera det vi alla faktiskt ser?
Artikeln är skriven av Charlotta Jakobsson.


Brayant Park, New York. Det är lördag förmiddag, den tredje dagen av Merceds Benz Fashion Week, och Lacoste har visat sin höst- och vinterkollektion för 2o1o. Stämningen är på toppm och inköpare, press och modeintresserade minglar glatt i väntan på nästa modevisning. Många iakttar den gigantiska board, sponsrad av Amex, som sitter uppsatt centralt i loungen och som visar fashion week-relaterade Twitteruppdateringar i realtid. Mindre än en halvtimma efter att sista modellen lämnat catwalken twittrar någon "Vad är det här, Lacoste för H&M eller vad? Färgkombinationerna fick mina ögon att värka".

 

En bagatell, kan tyckas, från en i det här fallet okänd lekmannakritiker, men utveckligen mot en ökad cirkulation av bildmaterial, kritik, kommentarer och mer eller mindre kvalificerad modejournalistik på nätet oroar många i branschen. Flera stora designers, däribland Lanvins Alber Elbaz, har erkänt sig rädda för bloggarna och deras inflytande hos sina läsare. I talet höll han vid senaste upplagan av CFDA och Vogues stora modegala berättade han om vilka åtgärder han försökt sig på för att blidka denna nya skara kritiker.

- För några säsonger sen så bestämde jag mig för att ha en skärm i min studio, så att jag kunde titta på den när jag gjorde fittings. Jag är verkligen rädd för bloggarna, för jag vet att det är så de kommer att bedöma mig. Men jag insåg att det som såg bra ut på skärmen inte alltid kändes bra på kroppen. Så jag bestämde mig för att lämna datorn och återgå till att lita på mina ögon.

 

Det är lätt att förstå Elbaz oror. Utvecklingen i relationen modebranschen/internet har gått i rasande fart de senaste åren. För tio år sedan var modeveckorna fortfarande en intern affär, där relevant press och viktiga inköpare fick privilegiet att beskåda modeskaparnas kollektioner en säsong innan de presenterades för resten av världen och blev tillgängliga för konsumenterna. Modetidningarna publicerade visningsbilder och trendrapporter i början av varje ny säsong, och för de allra flesta var detta första gången man fick en glimt av det som komma skulle. Idag ser det helt annorlunga ut. Inom loppet av några timmar efter en visning finns det både bilder av samtliga outfits; modebloggarna är blixtsnabba att kommentera och kritisera, och när plaggen som visats när butikerna har större delen av de potentiella konsumenterna redan både sett bilderna och läst diverse vetare och tyckares åskter.

Samtidigt är det svårt att låta bli att ifrågasätta om oron inte är överdriven. Modebloggare är knappast ett nytt fenomen. Vad som däremot skett de senaste säsongerna är att bloggarna nu är på väg att bli en del av det respekterade etablissimanget. Inte nog med att en del av dem någ hundratusentals läsare på daglig basis; de har blivit stjärnor i sin egen rätt, stilikoner för den unga publiken och i förhoppningen att appelera till just denna åtråvärda skara konsumenter har många modehus börjat flirta förbehållslöst med bloggarna. De mest kända och lästa placeras front row brevid modejournalister som Anna Wintour, Carine Roitfield och The International Herald Tribunes Suzy Menkes. Vissa designers tar ett steg längre, Marc Jacobs döpte en väskmodell (The BB Ostrich Bag) efter den filippinske modebloggaren Bryanboy, när denne hade skrivit positivt om väskan i fråga. 

 

Förhållandet mellan bloggarna och modehusen kan kanske bäst beskrivas som ett ömsesidigt nyttjande. Samtidigt som designers är rädda för att eventuell kritik mot dem kan komma att spridas mycket snabbare på internet än den skulle ha gjorts i traditionella medier har de även insett fördelarna som kommer med de plattformar som vissa etablerade modebloggare faktiskt befinner sig på. Och de är inte sena att försöka nyttja dessa i sina egna ärenden. Suzy Menkes, som säger sig vara positiv till just modebloggarna, så länge de har något vettigt att säga, påtalar problemet i en intervju med bloggaren Mary Scherpe.

- En sak som oroar mig är att vissa bloggare, blåögt nog, tror att de är helt oberoende i vad de säger, men har har gjort en hel del spårningsarbete gällande hur mycket intervention som förekommer, och många bloggare ar blivit matade med stories. Det finns en metod som kallas feesing (ung. matning), vilket innebär att du planterar idéer och produkter, och uppenbarligen är bloggare ett utmärkt sätt att göra detta hos, eftersom de når en stor publik, och en publik som är väldigt önskvärd för märken som försöker skapa sig ett namn.

 

Att inte alla modehus och designers är välvilliga till bloggare tror Menkes är en fråga om kontroll.

- De stora modehusen har gjort så mycket genom åren för att bygga upp en hel image kring sig själva; och kontrollerar allting från att välja vilka sidor i modemagasinen de annonserar på, vad de vill publiceras i anslutning till, till var i städerna de ska köpa annonsplats. Detaljstyrning. Så kommer Twitter, och helt plötsligt promenerar någon ut från till exempel Louis Vuitton-visning och skriver att den suger, jag hatade den, och jag har alltid hatat Louvis Vuitton. Totalt banalt, bara en dum kommentar. Men det där kan spridas, och andra människor kan svara på inlägget, och helt plötsligt står du med tre miljoner människor som säger negativa saker om märket. Det är verkligen skräckinjagande för modehusen.

 

Även i Sverige är modebloggare på front row ett faktum. Elin Kling och Karolina skande är bara två exempel på bloggare som på kort tid skapat sig permanenta platser på den åtråvärda raden längst fram. Anna-Karin Sarri är showansvarig på Patriksson Communication som anordnar flera av Fashion Week by Berns allra största visningar såson Filippa K, Whyred och Carin Westers shower.

- Modebloggarna har blivit en egen kategori, utöver press och stylister, och de är jätteviktiga. Man får inte glömma bort att bjuda dem, även om det är en liten visning.

Några bloggare som hon nämner som självklara modevisningsgäster är Rodeos Agnes Braunerhielm och Cafés Daniel Lindström. Bland de utländska bloggarna som Patriksson bjuder in hittar man namn som Susanna Lau, tjejen bakom brittiska bloggen Stylebubble, och Scott "The Sartorialist" Shuman. Anna-Karin menar att vilka bloggare som bjuds in beror mycket på vilken sorts rapportering man är ute efter; vissa fokuserar nästan uteslutande på bilder medan andra skriver mer utförliga texter på sina sidor.

Hur viktiga är modebloggarna jämfört med de traditionella modejorunalisterna för er?

- De är lika viktiga, men på olika sätt. De är en ny kategori att ta med i beräkningn och för oss att hålla koll på, precis som vi håller koll på tidningarna.

 

För läsaren finns det naturligtvis både positiva och negatvia sidor med modebloggaren som maktfaktor, trendsättare och åsiktsmaskin. Bristen på kontroll må ses som negativ ur modehusens synvinkel, men är inte nödvändigtvis det för allmänheten. Tvärtom - den traditionella modepressen har ofta en välkänt nära relation till modehusen, och har därmed inte samma spelrum för kritik. Med den bakgrunden skulle man kunna dra slutsatsen att bloggarna är mer oberoende i sina åsikterm åtminstone de som inte accepterar annonser på sina sidor, men naturligtvis är det inte alltid så enkelt. Utbildade och erfaran modejournalister har ett annat förhållande till etik vilket ger dem ett vidare verktyg att kunna reflektera över arbetet de bedriver och dettas subjekt.

 

Osäkerheten i hur man mäter läsarsiffror på nätet, kombinerat med den bristfälliga kunskapen hos många modebloggare om ämnet de skriver, gör att det är svårt att avgöra hur stor substans illusionen om modebloggarnas inflytande egentligen har. Salka Hallström Bornold, modejournalist och författare påpekar att utveckligen visserligen har gått mot en mer öppen modevärld där du kan se en visning i princip samtidigt om du sitter front row i Paris eller hemma framför datorn i Sverige, men att detta i sig inte nödvändigtvis innebär en maktförskjutning.

- De redaktörer och stylister som tidigare hade ensamrätt om visningarna har förlorat sitt företräde. Det är en revolution; folket har släppts in i finsalongerna om än "bara" digitalt. Men att vara modejournalist eller stylist är fortfarande ett yrke som kräver kompetens. Att alla idaghar tillgång till samma källor är inte liktydligt med att ha kunskapen att använda dem på ett vettigt sätt. Det är fortfarande de med kunskap - modeskapare, stylister och modejournalister i gammelmedierna - som dominerar.

 

Hon tror att bloggarna, speciellt de svenska som ofta är väldigt personcentrerade och fokuserar på dagliga outfits, aldrig kommer att få någon makt att tala om.

- Elin Kling-typen av bloggar är ett svenskt fenomen som dirvits fram genom tabloiderna, Aftonbladet och Expressen. Det vill säga, sämre sortens shoppingguider för tråkiga kläder. De är bara skräp. En förkorssande majoritet av modebloggarna är totala amatörer utan något vettigt att säga. OCh har man inget av substans att komma med så kan man inte heller använda sin makt. Därför ser jag ingen möjlighet för dem att påverka på nätet.

 

Det är dock inte bara modebloggare som tar sig ton på nätet, allt fler kända moderedaktörer och modekritiker lanserar egna bloggar och Twitterkonton. Ett exempel är New York Times frispråkiga modeskribent Cathy Horyn, som bloggar på tidningens hemsida och dessutom säkerligen satte skräck i en eller två designers när hon började Twittra inför fashion week i New York. Hon tillhör den skara som redan pre-internetexponering var betydligt mer inflytelserika än de allra flesta modebloggare ens kan drömma om att bli, och att ta steget ut i internets offentlighet, med möjlighet att nå ännu fler läsare på betydligt kortare tid, har enbart ökat hennes makt.

 

Det pågående samtalet på nätet är långt ifrån de enda faktorerna som påverkar modebranschen. Ett nytt led i utvecklingen är det faktum att många av modehusen verkar ha insett de oändliga möjligheter till dirket kommunikation med konsumenter som nätet erbjuderm och börjat använda samma kanaler som de räds, det vill säga Facebook, Twitter, onlinemagasin och bloggar, för att pumpa ut sina enga budskap. Allt fler designers livestreamar även sina shower, vilket kan ses som ett försök att ta tillbaka kontrollen över den exponering de ändå vet att deras kollektioner kommer att utsättas för. Dolce & Gabbana gick till och med så långt att de filmade sin vårvisning med hela 28 olika kameror, ur olika vinklar.

 

Och ingen revolution utan konsumtion; cirkeln sluts genom att det inte bara är samtalet om mode i högre utsträckning äger rum på nätet, utan även försäljningen. Vilket också återspeglar sig på modeveckorna; Saks Fifth Avenue, Neiman Marcus och Bergdorf Goodmans chefer fick sitta på andra och tredje raden på D&G:s visning för våren 2o1o, medan onlinebutiken Yook.coms chef Federico Marchetti var placerad front row.

Den blixtsnabba exponeringen av kommande kollektioner sätter också allt högre press på att modekarusellen ska snurra fortare. När varenda modeintresserad konsument kan se visningarna en hel säsong före de börjar säljas i butik är det förståeligt att kraven på modehusen ökar. Mycket riktigt verkar "straight off the runway" vara nästa steg, och pionjärer har redan börjat erbjuda kunder vissa utvalda plagg och accessoarer direkt efter visning. Till exempel amerikanske designerduon Proenza Schoulder allmänhetens möjlighet att under 24 timmar efter sin höst/vintervisning köpa säsongens väskor genom märkets hemsida.

 

Det finns kritiker på andra sidan också. Den designer som uttalat sig skarpast är Donna Karan. I en paneldisskusion på Parsons i New York klargjorde hon sina synpunkter.

- Vi behöver modevisningar, men de är för branschen, inte för allmänheten. All kommunikation måste sluta. Det ska inte få kablas ut på nätet, det ska inte spridas så att tillverkare kan kopiera våra kläder. Vi håller på att ta död på vår egen industri. Alldeles för mycket information sprids för lätt, vi måste lära världen begränsning.

 

Frågan är dock om det är möjligt. Bollen är satt i rullning och även om det är omöjligt att förutspå den framtida utvecklingen så är det nog inte realistiskt att tro att förhållandes mellan branschen, press och publik kommer att återgå till hur det såg ut före den dgitala revolutionen. Oavsett vad vi tycker om det kommer modevärldens alla aktörer förmodligen att få leva med det faktum att de nu samexisterar i en internetbaserad symbios, på gott och ont. Suzy Menkes menar att utvecklignen har förändrat förutsättningarna för hela branschen i grunden.

- Jag tror, utan att tala om bara specifikt bloggar, att vi kan konstatera att världen förvandlades när mode, istället för att vara en monolog, blev en konversation. Istället för att vara något som bara mottogs, så finns det nu ett samtal. Allting är integrerar, och utvecklinge kommer aldrig att sluta. Nu när det har startat är det för alltid...


   

    

ANNONS

Presentation

Fråga mig

22 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31
<<< Augusti 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Följ bloggen

Följ LindaDelicious med Blogkeen
Följ LindaDelicious med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se